Nu har Sandra åkt. Känns sorgligt och konstigt. Vi har känt varandra i över tre år och hon var min första vän här nere. Många har mejlat och frågat om varför hon åkte, jag ville inte skriva om det i detalj först men Sandra tyckte jag skulle göra det så att andra inte gör samma misstag som henne.

Som jag skrev för några inlägg sedan har skolan bestämt sig för att tandläkarlinjen ska vara helt på rumänska från och med fjärde året. De innebär att alla föredrag och allt material är på rumänska. Eftersom ingen av dem som kommer hit för att studera planerar att jobba här i framtiden blir det oftast så att rumänskakunskaperna prioriteras sist. Det innebär att folk som börjar i fyran knappt kan ha en knackig konversation på rumänska. Då kan ni tänka er hur det blir när man ska få instruktioner om hur man ska göra en rotfyllning på rumänska. Sandra berättade att hon försökte i några veckor men det gick inte, speciellt inte nu när de ska ta hand om patienter. Vem vill ta hand om en patient när man inte förstår vad det är patienten vill ha hjälp med?

Jag hoppas att det blir ändring på detta nu när folk åker hem och skolan förlorar pengar. Jag tror problemet ligger i att det finns så få lärare som kan undervisa på engelska här. Många av professorerna är själva läkare/tandläkare och just nu immigrerar de härifrån om de får chansen. Det är sorgligt men förutsättningarna är så dåliga här. Låga löner och mycket slit, varför stanna om man tex. har en läkarlegitimation och kan skaffa hundra gånger bättre förutsättningar för sin familj någon annan stans?

Jag har själv haft funderingar på att stanna och jobba här. Men verkligheten just nu är att det inte går. Hur mycket jag än älskar staden. Jag hoppas att Rumänien hämtar sig.



Annars är det glest med uppdateringar. Jag pluggar och tränar och annars tar jag mig inte ut så mycket. Simningen har blivit mitt liv utöver skolan och jag har aldrig varit så här stark. Jag springer och simmar. Det är så roligt att se hur kroppen förändras och känna hur jag orkar mer. Jag är som ett duracellbatteri fram tills klockan nio på kvällen då jag brukar däcka. Jag har tidiga lektioner varje morgon så jag går upp 06.00 och brukar träna vid 12.00 mellan lektioner. Allt flyter på och jag tar mig ur depressionen sakta men säkert. Det är sorgligt att jag har tappat kontakten med nästan alla mina vänner men det blir väl så när man byter klass hela tiden. Jag har aldrig lyckats hålla kvar vänner. Jag antar att felet ligger hos mig. Bara Veronica har klamrat sig fast trots mina fel och brister :)

Om två veckor är det dags för praktiskt genetikprov. Som jag skrivit förut så älskar jag genetik, hade jag bara skött närvaron förra året och fått göra tentan hade det säkert gått jättebra. Jag hoppas på ett högt betyg. Jag hoppas också på att vi får göra den teoretiska tentan innan jul istället för efter.

Och ännu en gång måste jag berömma informatiken. Jag har varit rädd för den sedan 2008 då jag gjorde hade den första gången. Men nu har de ett helt annat upplägg på labbarna och jag lär mig saker jag inte kunnat. Jag uppskattar att kunna hantera Excel tex. Det har jag inte förstått mig på så bra innan, men kan man programmet så kan det användas till mycket.
Den teoretiska delen är fortfarande svårförstådd. Jag försöker men det där med statistik är inte alls min grej.

Eftersom jag läser så lite kurser (informatik, historisk medicin, genetik och kardiologi) så har jag börjat läsa lite inför nästa år samtidigt som jag håller mina kunskaper ifrån tvåan vid liv. Speciellt fysiologi och histologi. Inför trean har jag börjat läsa semiologi. Det känns viktigt med klinisk medicin och jag tror det ger mycket att ha koll på ämnet innan jag börjar trean.

Jag hittade en fin video om Cluj som gör staden rättvisa: http://www.trilulilu.ro/llaviniu/638d759aa6237e