Psykisk ohälsa

Jag har just gjort min första vecka inom psykiatrin inne på Södra Älvsborgs Sjukhus. Jag blev placerad på avdelning 3, vuxenpsykiatrisk tvångsvård. Jag har själv en hel del egna patienter med psykologiska besvär. Minst 2 om dagen. Många av dem har jag följt upp under den tid jag arbetat som läkare. För vissa har det gått riktigt bra, för andra mindre bra. Det kan röra sig om allt från stark ångest, panikattacker, grav depression m.m. till fobi av olika slag eller självmordstankar. Många klarar inte av allt vad vardagen innebär på grund av hur de mår. Det jag ser mest där jag arbetar är depression. Ibland riktigt svår sådan som kommit och gått under flera års tid. Utmattningssyndrom tycks gå hand i hand med detta.

Jag har så mycket tankar kring detta ämnet. Det är så mycket jag inte förstår ännu, men jag lär mig varje dag av mina patienter. Det faschinerar mig till exempel att depression ofta är ärftligt. Att en sådan sak kan sitta i arvsanlaget känns så orättvist. Hur kan man ärva en sinnesstämning? Jag vet att det sitter i signalsubstanserna i huvudet och allt det där, men ändå. Hur sjukt är det inte att en patient kan komma in till tvångsvården för ett allvarligt självmordsförsök och när man tar anamnesen visar det sig att alla hennes syskon redan har tagit självmord. Likaså hennes far och farfar. Det har alltså klättrat ner i generationer! Likaså grav depression. Ofta lider en hel familj av svår melankoli som är extremt svår att få bukt med.
De andra ärftliga psykotiska sjukdomarna lämnar jag utanför denna diskussionen. Sjukdomar som schizofreni eller extrem mani behöver ett helt eget inlägg. Det jag funderar mest kring är just depression och ångest. Varför är det så otroligt vanligt? Speciellt här i norra Europa...




Jag är tveksam till läkemedel mot psykisk ohälsa, det måste jag erkänna. Jag tycker inte att medicin alltid är svaret. Det finns så mycket annat man kan pröva först. Man kan ge patienten så kallade verktyg så att han eller hon kan hjälpa sig själv att må bättre. Det tycker jag har gett bäst resultat. Speciellt när det gäller unga. Det finns så mycket man kan göra som många inte vet om. Det finns verkligen hjälp att få. Det handlar inte om att man går till läkaren för att man mår dåligt och sedan får lite piller att knapra i sig för att sedan gå hem och härda ut sitt liv. Så ska det inte vara!

Jag vill beskriva några patientfall som verkligen betytt mycket för mig hittills. Självklart använder jag påhittade namn och byter ut några detaljer så att inget kan spåras tillbaka till de patienter jag pratar om:

Mira

När Mira söker till mig första gången står det "magbesvär" som kontaktorsak. När hon kommer in känner jag direkt att allt inte är som det ska. Jag får nästan ingen ögonkontakt. Hon är väldigt undvikande. Hon är 22 år och har just fått en fast anställning. Hon berättar att det inte fungerar. Hennes mage ställer till det för henne. Hon har ofta starka magsmärtor som nästan alltid kommer när hon tar sig ut ur hemmet. Magsmärtorna blir så intensiva att hon ibland måste sitta framåtböjd och vänta på att de ska gå över. Hon är nästan alltid lös i magen också. När hon känner att hon behöver gå på toaletten måste hon gå direkt. Inom bara några sekunder. Detta gör att hon lägger upp hela sitt liv efter vart det finns toaletter. Hon vågar knappt åka buss på grund av detta berättar hon. Att överhuvudtaget gå någonstans skrämmernästan ihjäl henne. Symptomen försvinner alltid på helgerna när hon är hemma. Då tänker hon knappt på magen. Men så fort hon ska iväg någonstans börjar det. Små saker blir hur stora som helst för Mira. Allt är ett enda stort projekt. Hon har inte lyckats avsluta studierna på gymnasiet. Hon har blivit uppsagd från alla jobb hon någonsin haft, ofta på grund av frånvaro. Hennes symptom har skapat ett fängelse runtom henne som begränsar hennes vardag mer och mer. Vi pratar länge om just magbesvären. Jag får genast en stark misstanke om att hennes besvär är orsakade av stress/ångest. Mira är dock helt säker på att hon är allvarligt sjuk. Kanske har hon cancer i magen? Hon gråter, skakar nästan. Ångesten är så påtaglig. Jag har alltid samma strategi när det gäller denna typ av patient. Jag föreslår att vi gör en noggrann klinisk undersökning och kompletterar med prover för att utreda om det finns någon sjukdom som ligger till grund för hennes besvär. Men jag vill också att hon går med på att komma tillbaka om vi inte hittar något. Då vill jag prata mer om hennes psykiska mående. Hon blir förvånad, hon har inte riktigt tänkt i de banorna alls. Att besvären skulle kunna bero på psykisk ohälsa. Hon lovar att komma på ett återbesök så fort vi har alla provsvar. 

Provsvar och klinisk undersökning visar som väntat helt normala resultat. Det finns inga tecken på sjukdom. Jag ringer upp och meddelar detta och vi bokar in ett återbesök. Men hon kommer inte tillbaka. Jag ringer henne men får inget svar. Jag skickar ett brev och ber henne boka en ny tid så fort som möjligt så att vi kan diskutera hennes mående. Det går några månader och jag hör ingenting ifrån henne. Men så plötsligt dyker hon upp igen i min tidbok. Jag är glad att se henne. Ropar glatt in henne och frågar hur hon mår. Men jag behöver inte fråga. Jag ser hur hon mår. Det är sämre än sist. Hängande huvud, nästan ingen ögonkontakt. Nedbitna naglar. Det är som om luften lämnat henne. Hon har svårt att svara på mina frågor. Det är som om vi pratar över en telofon med fördröjd mottagning. Det kallas svarslatens. Man frågar patienten något och det tar ett bra tag innan dom svarar. Jag ser det ofta hos deprimerade patienter. Det är som att hjärnan har saktat ner. Allt går långsamt. Det tar tid att sätta ihop ett svar i hjärnan och sedan få ihop orden. 



Jag ställer enkla frågor och låter henne få tid att svara. Hon berättar att hon under väldigt lång tid varit väldigt orolig. Tankarna snurrar i huvudet utan att hon kan kontrollera dem. Ofta kan hon inte sova alls under nätterna på grund av all oro. Hon vet inte riktigt vad det beror på. Sedan vi sågs har hon också fått en panikattack. Hon berättar att hon plötsligt inte kunde andas. Hon kände ett kraftigt tryck över bröstet och började hyperventilera. Ofta kräks hon också på jobbet. Nu gråter hon hysteriskt. Vi pratar länge. Jag försöker få en tydlig bild av vad som hänt, mest vill jag veta vad det är jag måste hjälpa henne med mer konkret. Är det ångest eller depression som dominerar. I detta fallet dominerar ångesten och till följd av detta har hon utvecklat depression. Det är främst ångesten som begränsar henne och håller på att ta över. Hon är en av hundratals liknande patienter jag hittills träffat, men alla fall är väldigt olika. 

Det känns viktigt för mig att hon känner stort förtroende för mig som läkare. Att hon känner sig trygg och vågar lita på att jag verkligen vill hjälpa henne och vet vad som är bäst i hennes situation. I början, när jag var helt ny i min läkarroll började jag med att sätta in läkemedel tidigt. I detta fallet hade jag antagligen skrivit ut ett SSRI preparat, typ sertralin plus något ångestdämpande för att få bort den värsta ångesten och hjälpa henne sova. Men jag har börjat tänka om. Jag har börjat utveckla en väldig respekt för läkemedel. Jag tror att man kan jobba med så mycket annat innan man provar att sätta in långverkande medicin. Det är naturligtvis väldigt olika från patient till patient. Jag har behandlat en del riktigt djupa depressioner med stämningsstabiliserande medicin och sett att det kan göra en enorm skillnad. Men det har verkligen blivit ett pillersamhälle där man propsar på patienter en massa piller som kanske inte alls hade varit nödvändigt. Det är svårt att säga vad som är rätt och fel här men sedan jag började med att jobba lite annorlunda har jag sett helt fantastiska resultat.


Allt börjar med rutiner. Jag har själv varit ung och mått skit. Jag har haft en del riktigt mörka stunder. På den tiden visste jag inte hur jag skulle sköta om min kropp. Jag bara körde på. Stannade uppe länge på nätterna och lyckades inte få ordning på min sömn. Åt snabbmat, det som var lättast och närmast. Motionerade aldrig och att ha rutiner i vardagen var helt främmande för mig. Jag minns hur kroppen kändes då. Tung och öm. Det var som att gå i en tjock dimma. Jag orkade ingenting. Om jag var pigg någon dag så var det ett mirakel. Mest kände jag mig lite bakis hela tiden. Ont i huvud och leder. Ständigt irriterad. Det var hemskt. Många människor idag har samma problem. Samtidigt ställer samhället högre krav än någonsin på att man ska prestera. Man ska bli något. Man måste träna som en galning, äta enligt trenden och alltid ligga på topp. Man ska vara någon slags supermänniska vilket INGEN klarar av i längden. Det är så sjukt. Inte konstigt att folk inte pallar och utvecklar extrem ångest och depression. Allt detta vet jag nu, men jag kan inte förmedla det till Mira under endast ett besök. Jag hinner inte göra någon riktig skillnad på den korta tiden vi har idag.  

För någon som är på botten är det viktigt med väldigt små delmål. Vi börjar med att hon blir sjukskriven 50%. Det finns mycket man kan säga om sjukskrivning. Jag tror personligen att de skadar mer än vad de gör nytta när det gäller psykisk ohälsa. Man ska inte ta bort de rutiner som finns i patientens liv. Bättre att skära ner lite på arbetsbördan istället. Jag ger henne också tips på vad hon ska äta för att magen inte ska krascha totalt. Sedan vill jag att vi lägger till en ny rutin varannan vecka till att börja med. Just nu vill jag bara att hon ser till att gå en 30 minuter lång prommenad minst 4 dagar i veckan. Det ska hon göra när det är dagsljus ute så att hon både får D-vitamin och fysisk aktivitet. Detta skall hon fortsätta med tills jag lyckats få tag i en psykologkontakt. Hon lovar att göra det och vi bestämmer att jag följer upp henne inom 3 veckor.

Efter 3 veckor pratar vi över telefon. Hon säger att det har blivit något bättre. Det är naturligtvis inte bra men inte lika nattsvart som innan. Hon har fått en samtalskontakt och känner att det fungerar riktigt bra. Hon har börjat med KBT (kognitiv beteendeterapi) där hon lär sig hantera sin ångest. Det är som att få verktyg som man sedan själv kan använda i vardagen för att ta kontroll över ångesten innan den hinner ta över.


Hon har dock fortsatt stora sömnsvårigheter. Det oroar mig eftersom god sömn är en nyckel till bättre mående. Utan sömn rasar det mesta. Hjärnan behöver sömnen för att orka. Därför skriver jag ut ett litet paket antihistaminer som hon får ta till kvällen. Jag brukar rekommendera att man initierar en sömncykel med läkemedel om man måste. Man låter patienten använda till exempel Atarax i högst 4 nätter i rad. Ofta räcker det för att patienten ska somna av sig själv sedan. Kroppen lär sig att bli trött vid det tillfället man tog Atarax kvällen innan och nu somnar man av sig själv. Jag ogillar verkligen benzodiazepiner och jag håller mig ifrån att skriva ut dem så länge det går.

Jag rekommenderar henne också starkt att köpa probiotika, god bakteriekultur för magen. Jag hade verkligen kunnat skriva hur mycket som helst om detta men det får bli vid ett senare tillfälle. I korthet tror jag att tarmens bakteriekultur styr mycket av vår psykiska hälsa. Är tarmen ur balans så blir psyket det också. Det gäller att bygga upp god bakterieflora genom att äta sådan som den goda bakteriekulturen i tarmen tycker om, så att den växer till sig. Man kan också boosta med regelbunden probiotika och även prebiotika.

Efter 3 månader har Mira börjat få ordning på sömnen, hon har börjat gå ut och gå, hennes mage börjar långsamt stabiliseras och ångesten har börjat bli hanterbar på det stora hela. Jag känner att vi är påväg åt helt rätt håll och det är dags att lägga in nästa stöt, ökad fysisk aktivitet. Det är ett absolut måste för att må bra. Det behöver inte vara överdrivet men det måste vara en del av ens liv. Det gäller att hitta vad man gillar så som simning, cyckling, dans etc. Någon form av fysisk aktivitet ska räknas in i vardagsekvationen. Så är det bara. Det finns inget läkemedel i världen jag kan skriva ut som reducerar stress och ångest mer effektivt än regelbunden fysisk aktivitet. Jag har nolltolerans och noll överseende när patienter säger att de inte orkar röra på sig för att de mår dåligt, för att de inte är gjorda för fysisk aktivitet osv. Det är total skitsnack. Man ska röra på sig för att må bra. Punkt slut!

Mira är tveksam när jag introducerar träningsprogrammet. Hon har aldrig rört sig speciellt mycket innan. Vi bestämmer att vi börjar med gymmet. Jag skriver ut en FaR(fysisk aktivitet på recept) vilket gör att ett gymkort blir betydligt mycket billigare. Jag vill att hon lägger 500kr på en personlig tränare som introducerar ett schema för henne som hon kan följa varje vecka. Då får hon också en genomgång i hur maskinerna fungerar. Mira lovar att försöka till min stora glädje. Nu är vi verkligen påväg åt rätt håll. Men det är nu det gäller att hon inte ger upp. Vägen till fysisk och psykisk hälsa är lång. Man måste ha tålamod och kämpa även de dagarna då det känns som att inget leder någon vart. Jag följer upp henne månadsvis och ser hur det går. Långsamt blir hon starkare, klarare i huvudet, lugnare och faktiskt gladare. Efter lite över ett halvår är Mira tillbaka hos mig för ett uppföljningsbesök. Det är som om en ny människa kommer in i rummet. Hon ler och det lyser nästan om henne. Jag blir nästan tårögd när jag ser vilken förändring hon genomgått men måste behålla läkarmasken på.

Hon berättar att jobbet går mycket bättre. Visst har hon mindre bra dagar men på det stora hela känner hon sig starkare och säkrare. Hon sover bra och vet hur hon ska jobba med ångesten när den hotar att ta över. Jag känner att jag har gjort det jag kan göra och vi enas om att hon fortsätter så som har gjort hittills. Jag är bara ett samtal bort om det skulle mörkna igen.

Mira är en av de patienter jag aldrig kommer glömma. En av dem som jag lyckades fånga upp och hjälpa på riktigt innan ångesten och depressionen fick nagla fast sig i henne. Ofta är det inte lika lätt att motivera människor till förändring. Ibland misslyckas jag totalt. Men om jag får med mig patienten på min sida och motiverar hen att lita på mig och kämpa med mig så brukar de gå riktigt bra. Det är så viktigt att söka hjälp innan det går för långt. De som är svårast att nå är äldre män. De drar sig in i det sista med att söka hjälp och ofta är det försent. De är sällan öppna för en förändring eller för att få hjälp. Det är så synd.


Jag kommer skriva mer om detta ämnet och annat så fort tiden finns. Det finns så mycket tankar kring min roll som läkare. Det är lika spännande som det är skrämmande många gånger. Ibland känner jag att jag hanterar mitt jobb riktigt bra. Ibland gör jag saker som jag i efterhand tänker att jag kunde ha hanterat annorlunda. På det stora hela älskar jag verkligen mitt jobb. Jag får göra skillnad i människors liv. Hur stort är inte det? Jag jobbar med ett yrke som ständigt utvecklas. Man blir aldrig fullärd och det är precis så jag vill ha det.


Posted on söndag, december 03, 2017 by Alexandra

0 kommentarer

Tankar om träning

Jag känner pulsen stiga. Jag går så fort jag kan nu. Flåset blir allt intensivare och jag vet att jag snart skall börja springa. Musiken i öronen pushar på viljan att röra mig fortare. Pulsen stiger ytterligare och jag börjar springa samtidigt som jag ökar takten på rullbandet och börjar springa. Medans mina ben vänjer sig vid ansträngningen ser jag mig omkring. Framför mig står en ung kvinna och kämpar på trappmaskinen. Hon håller på att drunkna i svett och det ser ut som att hon ska ge upp när som helst. Men det gör hon inte, hon kämpar på. Biter ihop. Bredvid henne sitter två äldre kvinnor i roddmaskinen. De är säkert strax över 60 år. Deras seniga muskler rör sig tydligt på armarna när de drar i tyngderna. Fram och tillbaka. De har färglada träningslinnen på sig och svetten glänser över deras muskulösa ryggar. De tränar med en styrka och hastighet som jag själv är tveksam på om jag skulle klara av. Jag känner mig stolt när jag ser dem. Stolt över att jag bor i ett land där man tar hälsa och välmående på så stort allvar. Ett land där även de äldre anammar en hälsosam livstil, så till den grad att de i många fall är mer vältränade än oss som är yngre.

Jag blickar vidare ut i salen. Längre in mot väggen står en ung kille. Han är smal och ser något osäker ut när han lägger på tyngder på skivstången. Hans armar skakar lätt när han böjer sig ner och tar tag i stången. Han gör ett deadlift, tvekar och gör sedan ett till. Det syns att han är osäker. Kanske har han just lärt sig på internet hur man gör. Kanske skäms han över att försöka sig på något helt nytt inför publik. Jag vet hur det känns. Jag var själv otroligt osäker i början. Jag har provat på många nya tekniker under åren och känt mig dum när jag försöker utföra dem framför andra. Men med tiden har de blivit en del av mig och faller sig naturliga i min gymrutin.

Jag tittar på alla dessa människor medans jag känner av mitt dunkande hjärta och svetten som rinner från pannan och ner över ryggen. Alla är vi här för att bli bättre. Vissa för att må bättre över hur de ser ut, andra för att må bättre mentalt. Vissa vill springa av sig stressen, andra vill bygga muskler. Men alla är här för att de har bestämt sig för att bli en bättre version av sig själva. Det är otroligt beundransvärt. Det är verkligen svårt att ta tag i sig själv och börja. Jag vet det. Jag har varit där. Men när man väl är inne i det är det svårt att förstå hur man inte kan vilja ta hand om sin kropp. Hur man kan låta den förfalla samtidigt som alla kroppens funktioner försämras. Vi behöver träning för att må bra. Vi måste röra på oss om vi vill bli den absolut bästa versionen av oss själva. Detta är tankar som snurrar i mitt huvud medans jag flåsar på löpbandet inne på gymmet. Snart är jag klar med uppvärmningen och det är dags att lyfta tyngder. Jag längtar efter att känna musklerna spännas. Att känna hur jag blir allt starkare. Alla har sina preferenser när det gäller hur man tränar. Jag föredrar helt klart att "lyfta skrot". Jag njuter av känslan att träna upp musklerna i kroppen. Att bli stark och stabil. Jag har genom åren tränat bort ryggsmärta, ledsmärta och nackstelhet genom tyngdlyftning av olika slag. Jag har provat fler träningstekniker än jag kan räkna och har på det sättet utvecklat den rutin jag använder idag. En rutin som säkert kommer formas om en hel del under åren som kommer.

Att träna har varit en del av mitt liv i snart tio år. I perioder har jag kommit ifrån träningen av olika anledningar och fått kämpa hårt för att komma tillbaka i form igen. Under alla dessa år har jag samlat på mig en hel del tankar och erfarenhet kring träning och jag tänkte ägna dagens inlägg åt att skriva om det. Kanske lyckas jag på så vis inspirera någon där ute till att börja träna.

Till att börja med vill jag rekommendera en bok som tar upp hur träning påverkar våra hjärnor. Boken går ner på molekylär nivå men är ändå väldigt lätt att förstå. Den ger läsaren en omfattande försåelse om hur träning är absolut nödvändigt för att vi ska må bra. Hur den hjälper oss hantera stress och lyfter vårt humör. Detta är bara några av de goda effekterna som träning har på våra kroppar. Läs den!



Jag gillar inte att förespråka något som jag inte vet fungerar. När det gäller träning har jag själv fått det svart på vitt att jag måste träna för att må bra. För att orka med jobbet, hantera allt det som krävs av mig hemma, sova bra och känna mig genuint glad största delen av dagarna. Utan träning blir jag ett gnälligt vrak. Min stresströskel sjunker avsevärt och plötsligt känns minsta lilla uppgift som ett enormt projekt som jag bara inte orkar ta tag i. Jag får svårt att tänka klart och fokusera. Det mest påtagliga är hur mitt humör försämras om jag inte tränar. Jag blir så otroligt nere och deppig om jag inte håller igång. Jag ser allt i svart och vill helst bara gå och lägga mig. När jag väl lägger mig kan jag inte sova för att kroppen känns helt uppstressad. 

Under de tio år som jag i olika perioder har tränat väldigt mycket har jag också haft perioder av absolut ingen träning. Det är därför jag märker av skillnaden så markant när det gäller hur jag mår i förhållande till hur mycket jag tränar. 


Med allt detta positiva prat om träning vill jag också tillägga att det finns en negativ sida av den religion som vi nu håller på att bygga upp kring fysisk aktivitet. Jag tror fullt och fast att allting som görs till det extrema blir dåligt. Det gäller även träning. Det får aldrig bli för mycket, men inte heller för lite. Jag känner själv att när jag kör på för hårt kan jag bli alldeles för utmattad. Då får jag inte alla de där positiva känningarna efter träningen. Jag blir bara trött. Allt handlar om balans. Och tålamod. 


Så hur gör jag för att få det att fungera trotts jobb, hund, datorspel och allt annat som måste göras i mitt liv? Ett enkelt svar är att jag gör det trotts att jag inte vill. Varje vecka ska jag träna 4 gånger. Det ska bara göras. Något som underlättar att faktiskt få det gjort i praktiken är:

Jag går till gymmet direkt efter jobbet. Om jag får sätta mig ner hemma efter jobbet så är det kört. Då kommer jag inte gå till gymmet. Eftersom jag har upptäckt att det är så, så ser jag till att alltid gå direkt till gymmet från jobbet. En annan sak som är bra att komma ihåg är att det är som allra jobbigast innan man väl är på gymmet. Det känns som allra motigast någon timma innan man går dit. Det är då ursäkterna blir som mest fantasifulla. Plötsligt har man tusen andra saker att göra. Man vill hellre se färg torka än att gå till gymmet. Men om man bara lyckas ta sig till gymmet ändå så flyter det på och känns mycket lättare. Så låt inte meningslösa ursäkter stå ivägen för erat välmående!





Min träningsrutin

Jag har som sagt format en egen träningsrutin under de år som gått. Vissa moment har jag skrotat och andra har blivit ett heligt inslag i rutinen. 
Först och främst vill jag bekänna något. Jag är inget fan av att springa. Jag har aldrig gillat cardio. Jag vill mycket hellre bygga muskler. Men det går inte att komma ifrån att cardio måste vara en del av träningen. Så är det bara. Man måste flåsa och svettas några gånger i veckan. 

I början var det totalt omöjligt. Jag klarade inte ens av att springa i tre minuter på ganska låg hastighet. Alltså jogga. Det var totalt omöjligt. Det kändes som att jag var gjord av bly. Benen var tunga och jag tappade andan och var tvungen att stanna. Under flera månader intalade jag mig att det var något fel på mig. Jag var helt enkelt inte gjord för cardio sa jag till mig själv. Att springa/cyckla eller använda crosstrainer av något slag var helt enkelt inte för mig. Det var naturligtvis skitsnack, men det kändes bättre att tänka så. 

Vi behöver röra oss i rask takt med hög puls minst 30 min om dagen. Så säger de medicinska riktlinjerna och det är något jag pratar med patienter om dagligen. Idag tror jag verkligen att det är så. Jag gav mig fan på att springa efter mycket om och men. Jag bara gjorde det. Jag minns två tillfällen när jag grät på bandet av ren utmattning. Jag led verkligen. Men jag förstod att jag behöver cardion för att få ut det mesta av min träning. För att må bra och för att se de resultat jag ville uppnå med min kropp. Det tog ungefär 3 veckor av lidande. På den tiden tränade jag måndag till söndag i perioder. Efter tre veckor kunde jag springa 30 minuter utan att bli speciellt trött. Ibland en timme. Känslan av att springa riktigt fort utan att bli trött är stor. När man kommer in i det och känner att man kan köra på i all evighet. Ni som springer mycket vet vad jag pratar om. Men ändå drar jag mig för det. Jag är helt enkelt ingen cardiomänniska. När jag har en dag på gymmet med bara cardioövningar kan jag ha ångest över att gå till gymmet. Men jag gör det ändå. 

Mitt upplägg på träningen ser ut så här i nuläget:

  • Måndag. Cardio 45 min. Sedan träningar mot gravitationen i 30 min: Sit ups i olika former, push ups och planka.
  • Tisdag: cardio 10 min. Sedan benträningar. Squatts utgör hörnstenen här. Även utfall och träningar av olika benmuskler i maskiner.
  • Onsdag: Vila
  • Torsdag: Samma rutin som måndag
  • Fredag: Samma rutin som tisdag


Känner jag att jag orkar så kör jag ett benpass under helgen också. Men jag pushar inte på för hårt längre. Förr kunde jag köra hela veckor med intensiv träning. Jag såg fina resultat rent fysiskt men jag mådde inte riktigt bra. Det blev för mycket. Idag försöker jag hålla mig på 4 gånger i veckan och då mår jag verkligen bra. 



Sedan runt 2008 började jag ta min träning på allvar. Sedan dess har jag förändrats mycket. Både rent fysiskt och i mitt tänk kring träning. Det jag har lärt mig är att jag inte fungerar utan att hålla igång med träningen. Utan den känns det precis som att jag går runt med en dimma i huvudet. Det blir helt omöjligt att tänka klart. Kroppen blir tung och degig. Jag avskyr verkligen den känslan. 

Men som jag nämnde tidigare. Träning får inte bli ett tvång. Jag tror inte det är hälsosamt att vara extrem när det gäller något här i livet. Det måste finnas en balans. Man kan inte bara träna hårt och leva på vatten och ekologiska bananer. Man kan inte heller bara sitta i soffan efter jobbet/skolan och klaga på att man mår psykiskt dåligt, lider av depression och har ont i kroppen men samtidigt vägra att röra på sig för att det är för jobbigt. Allt måste ske med en balans. Balans och tålamod är nyckeln när det gäller träning. Acceptera att förändringen går långsamt. Vissa dagar känns det skit att träna, andra dagar känns det helt fantastiskt. Det viktigaste är att bestämma sig och sedan bara göra det. 

Kort och gott: Träna om ni vill få ut det bästa av er själva!



Posted on torsdag, juni 08, 2017 by Alexandra

0 kommentarer

EN VANLIG DAG PÅ JOBBET

En helt vanlig dag i mitt liv:

Alla dagar börjar alltid likadant. Jag vaknar med ett ryck, mysar med hunden i en kvart, slänger på mig kläder, sminkar mig och packar gymväskan för att sedan rusa till jobbet. Har jag tur hinner jag inhalera lite kaffe i farten. Men från det att jag kliver in genom dörren till jobbet blir ingen dag den andra lik. Precis vad som helst kan hända. Jag inser att det känns så spännande för att jag är ny inom yrket, men jag är verkligen exalterad varje morgon över vad jag ska få lära mig och över vilka människor jag kommer få möta under dagen. I början kunde jag känna rädsla på morgnarna. Rädsla över att inte kunna hantera jobbet bra. Framstå som inkompetent. Göra fel osv. Jag sov väldigt dåligt på grund av det. Men alla sådana känslor är nästan helt borta. Visst blir jag nervös ibland men det är långt mer sällan nu än i början.

Allt börjar med kaffe. Jag häller upp en stor kopp hett rykande underbart vackert kaffe. Sedan går jag ut till mitt postfack. Här finns 3 remissvar, 2 patologiska labbresultat och en blodtrycksmätning. Saker jag måste ta ställning till under dagen. Jag är noga med att prata lite med sjuksköterskor, undersköterskor och läkarsekreterare innan jag går till mitt rum. Jag minns hur det kändes att jobba inom vården som undersköterska och hur otrevligt jag tyckte det var att bli totalt ignorerad av nästan alla läkare. Varför ska det vara så på en arbetsplats? Vi måste all kunna trivas och jobba bra tillsammans för att en arbetsplats ska kunna fungera optimalt. Och det är ju just sjuksköterskor, undersköterskor och läkarsekreterare som drar det tyngsta lasset på en vårdcentral. Dom förtjänar all respekt.

Jag går in på mitt rum och sätter mig framför datorn. Slänger en blick på mitt schema för dagen över kaffemuggens kant. Det ser ut att bli en lugn dag. 2 inplanerade patienter på morgonen. En akuttid efter 10.00. Några telefonsamtal och receptförskrivningar under resterande delen av förmiddagen sedan 2 inplanerade besök på eftermiddagen och en akuttid. Men jag har lärt mig att vara beredd på allt. Det kan komma som en blixt från klar himmel och plötsligt går det från full kontroll till total kaos. Men jag gillar att det är så. Inget går att förbise. Dagen kan bli precis hur som helst. 

Det börjar idag som så många andra dagar. Med psykisk ohälsa. Detta är något jag skulle kunna skriva många inlägg om. Depression, ångest och utmattningssyndrom. Jag har mycket att säga men jag sparar det till lite senare. Att det har blivit en folksjukdom i större grad än tidigare kan vi nog alla hålla med om. Det är nästan skrämmande hur vanligt det är. Och här sitter den framför mig nu. Jag ser direkt att det rör sig om en allvarligare form av depression. Depression som har fått härja och förstöra under flera år. Som har fått trycka ner och kuva utan att patienten har haft ork att slå tillbaka.

Depression som har suttit sig så djupt känns nästan fysiskt i rummet. Jag har lärt mig känna igen den. Den är tung och mörk. Meningslös och märkligt tom. Patienter som sitter riktigt hårt i dess grepp är nästan totalt apatiska. Inga svarsleenden, de ger ett trött och tungt intryck. Det finns naturligtvis grader i detta helvete precis som i Dantes, och visst kan man se tydliga tecken och stoppa depression i tid innan den får fäste så hårt som den har fått i detta fallet. Men det gäller att folk får hjälp i god tid. 

Kvinnan är gammal, Hon har aldrig sökt hjälp. Jag känner för henne, men jag försöker att inte  känna med henne för mycket. Om jag ska kunna hjälpa henne måste jag hålla avstånd. Min roll är inte att ömka och känna med henne. Min roll är enkel, jag måste hjälpa henne. Jag måste skaffa mig en överblick. Ställa kalla frågor för att snabbt få en överblick. Jag har 45 minuter på mig att förstå en kvinnas hela liv och vad som orsakat hennes psykiska ohälsa som har fått henne att söka vård idag. 


Jag lyssnar. Ställer mina frågor. Låter henne fylla i nödvändiga formulär som ger mig ytterligare en överblick. Efter en halvtimme kan jag bekräfta mina misstankar om grav depression med allt vad det innebär. Kvinnan behöver hjälp. Hon måste få prata med någon. Jag har under min korta tid som läkare redan fått en otrolig respekt för vikten av att prata med någon om hur man mår. Isolering göder depressionen liksom tändvätska göder elden. Jag vill bryta cykeln, få kvinnan att ta tag i sitt mående. Jag är orolig att hon ska skada sig själv. Låta depressionen vinna kampen. En oro som infinner sig dagligen hos mig när jag träffar patienter som lider av psykisk ohälsa. 

Jag tror fullt och fast att samtal och kognitiv beteendeterapi (KBT) i samband med träning, socialt umgänge och att få ägna sig åt sådant man tycker är roligt är långt viktigare än medicinering när det gäller att ta sig ur en ren unipolär depression. Samtidigt har medicinering sin tydliga roll i behandlingen. Jag brukar jämföra det med ett brutet ben. Visst kan man klara av en hel del smärta. Visst kan vi ramla och resa oss igen. Visst kan kroppen hela sig själv utan att man behöver söka hjälp. Så är det ju. Tills den dagen du bryter benet riktigt ordentligt. Kroppen klarar inte av att ta hand om läkningsprocessen själv. För att läka behövs en hel del olika medicinska hjälpmedel: operation, sjukgymnastik, undersökningar av många olika slag. Ofta behöver man också stöd i form av en krycka eller rullstol. Jag brukar likna hjälpmedel som kryckor med medicinering. Medicinering mot depression skall fungera som en krycka. Man använder kryckan ett tag när man inte orkar med sitt mående helt själv. Den fungerar som ett stöd på vägen och underlättar. Den finns med en period när man är som svagast. Sedan behöver man den inte längre för att man är stark nog att klara sig utan den. Men man behöver alla de där andra bitarna också. Sjukgymnastik osv kan i detta fallet liknas vid samtalsterapi och KBT medan kryckan är antidepressiv medicinering. Både och behövs för att man ska kunna återhämta sig optimalt. Får man inte alla dessa viktiga delar i läkningsprocessen kommer man inte bli kvitt symptomen!

Jag skickar en remiss till psykoterapiinstitutet och förklarar situationen. Jag skriver också ut lämplig antidepressiv medicin eftersom graden av depression är så pass allvarlig. Jag följer upp patienten genom remissvar från terapeuten hon kommer komma i kontakt med. Jag kan bara hoppas att hon kommer må bättre nästa gång vi talas vid. Om inte måste vidare åtgärder vidtas för att hjälpa henne i hennes situation. 

Känslan av mörker tynger ner det lilla rummet jag sitter i medans jag dikterar en journalanteckning ang patienten. Jag tar en klunk av kaffet som blivit kallt och reflekterar över hur människor i ett land som sverige kan må så dåligt. Det är så sorgligt...



Nästa patient är som en frisk fläkt i rummet. Han kommer haltande men han har ett stort hjärtligt leende på läpparna som når hans ögon. Skrattrynkor, liv, lycka. Det lyfter min sinnesstämning direkt. Han skojar och skrattar. Vi samtalar om vädret, om hans tankar och livssituation. En bild växer fram som berättar vem han är. Glad, pensionerad och skojfrisk. Men hans knä gör ont. Det har smugit sig på under flera år men det är först nu när han inte längre kan stödja på sitt knä som han söker vård. Det är synd. man kan göra så mycket i tidiga stadium när det gäller sånt här. 

"MRI! Det vill jag ha! Det fick min mammas kusin när hon hade ont i sitt knä och då bytte de ut hela leden. Det vill jag också göra" säger han. Jag undersöker hans knä. Det är en typisk artrosbild, det vill säga ett utslitet knä. Förr i tiden behandlade man artros väldigt annorlunda. Artros kan i väldigt många fall behandlas med träning. Man styrker upp leden och blir kvitt smärtan. Det räcker inte med fysisk aktivitet i största allmänhet utan man behöver träna upp  den skadade leden med väldigt specifika övningar innan man kan bli kvitt smärtan. Idag röntgar man inte en led med misstänkt artros hur som helst. Alla studier pekar på att artrosleder skall behandlas med sjukgymnastik. I väldigt många fall räcker det om patienten i fråga verkligen gör det hen ska. I väldigt få fall fungerar inte detta och det är först då man måste röntga och skicka patienten till ortopeden. MRI gör vi i de få fall vi misstänker mjukdelsskada. Finns det ingen misstanke om sådan beställer jag ingen MRI. Detta är en diskussion jag har dagligen med patienter. Det brukar gå bra. Är jag bara tydlig och förklarar varför vi gör som vi gör brukar patienterna vara med på noterna. Vi kommer överens om att börja med sjukgymnastik och fungerar inte det så återkopplar vi och diskuterar hur vi ska gå vidare. Han känner sig nöjd med besöket. jag tar ytterligare en klunk kallt kaffe och ser över dagsschemat. 3 akuttider har lagts in mellan 10.00 och 11.00. De är bara en kvart långa och måste gå fort. Ett halsfluss, en ond rygg och en frakturmisstanke senare sätter jag igång med medicinförskrivning. Efter det ringer jag telefonsamtal och följer upp patienter och deras mående fram till lunch.



Jag kastar i mig maten. Jag har mycket att göra. Jag måste prata med patienten jag träffade för någon vecka sedan om att hen måste börja äta blodtrycksmediciner. Jag måste ringa terapeuten i Borås som har hand om en patient jag funderat mycket kring. Jag måste ringa och ge tråkiga besked till olika patienter och boka återbesök. Det är mycket som snurrar i huvudet. 

Jag ringer runt, jagar kardiologer, terapeuter och ortopeder. Försöker lösa olika situationer så att mina patienter får den vård de behöver. Sedan ringer jag patienter för att lämna provsvar, följa upp, dosöka eller titrera ut mediciner eller bara höra hur de mår. Det finns inget som förgyller min dag så som när jag ringer och följer upp en patient som har blivit helt bra. Som låter pigg och glad och säger att medicinen eller remissen hjälpt dem och att de nu mår bra. Inget känns större än det.

Eftermiddagen trampar på med stormsteg. En mamma kommer in med sitt barn. Oroliga ögon söker mina. Flera sömnlösa nätter har suttit sina spår. Jag känner med henne. Förstår att hon är orolig. Jag vill lugna, hjälpa. Jag undersöker hennes barn. Lyssnar på hjärtat, analyserar provsvar. Undersöker den lilla kroppen. Jag är lugn och metodiskt men mitt hjärta rusar. Små barn som inte mår bra måste vara något som får alla läkare att vackla. Det blir lugnande besked. Alla värden är bra. Jag sätter mig ner och pratar med mamman. Jag frågar vad som är hennes värsta farhågor och diskuterar kring dessa. När hon har lugnat ner sig och förstått att det inte finns någon överhängande fara för barnets hälsa blir hon lugn. Man måste ta sig tid att prata med patienter och deras anhöriga. 



Men nu är jag sen. Tre akuttider till och ett inplanerat besök. Det blir mer ryggsmärta, en hälsporre, en patient med alkoholmissbruk och sedan en mycket ung patient med depressiva besvär. En ung tjej som inte vill leva längre. Det känns nästan som tiden stannar. Hur kan det vara möjligt? Det är så mycket sorg. Mobbning, ångest, total självförakt och dödslängtan. Jag tar mig tid. Jag lyssnar så länge det behövs. Pratar och ger råd. Tröstar till viss del och försöker sedan diskutera lösningar. Jag gör allt jag kan. Vill att patienten kan känna att hen kan höra av sig till mig. Att jag kan vara en trygghet när det känns jobbigt. Jag gör det jag kan för henne och hoppas att det ska hjälpa. Sorgsna hjälpsökande ögon som undviker min blick. Det finns gott om tid. Hon har kommit tidigt. Med rätt hjälp kommer hon bli stark nog att hantera sin situation innan depressionen får ta över.

Jag stänger av datorn. Alla patienter snurrar i huvudet. Men jag måste stänga av alla tankar på dem samtidigt som jag stänger av datorn. De får inte följa med mig hem. Då kommer jag aldrig orka med detta i längden. Och om jag inte är stark och mår bra kommer jag inte kunna hjälpa någon. Så jag stänger av. Byter om, slänger på mig träningskläder och skyndar till gymmet. Där springer jag bort stressen på rullbandet och lyfter skrot tills det känns lättare att hantera all sorg och sjukdom jag har tagit del av under dagen. 



Detta är en helt vanlig dag i det liv jag kämpat för under alla år på läkarlinjen. Jag tror fullt och fast på att man som läkare kommer långt med medkänsla och känslomässigt engagemang. Jag har dock en lång väg att gå innan jag kan känna mig helt säker i min roll. Som tur är har jag en handledare jag kan vända mig till när jag känner mig osäker. Det finns också äldre kollegor på vårdcentralen som är otroligt kompetenta och hjälper mig i min utveckling. 

Nästa gång tänkte jag skriva några rader om hälsa och träning. Tack för att ni kikade in!

Posted on onsdag, maj 17, 2017 by Alexandra

2 kommentarer

TILLBAKA IGEN


Idag är det nästan ett år sedan jag slutade skriva inlägg här på bloggen. Tanken var att bloggen endast skulle gälla som ett bollplank för mina tankar under läkarlinjen. Det blev ett bra sätt att få ur sig frustrationer och jag peppade både mig själv och andra att fortsätta kämpa med tunga studier. Det var också ett sätt för min familj att kunna följa min resa från vilsen student till nyexaminerad läkare. Och vilken resa det var. Sena nätter fulla av tvivel, fler motgångar än jag kan räkna men också några av de ljusaste stunderna i mitt liv. Upplevelser och händelser som har format mig till den jag är idag.

Men nu är det nya tider och jag är till stor del någon annan idag än den jag var då. Jag har vid flera tillfällen velat ta upp bloggandet igen sedan jag slutade, men det har aldrig riktigt funnits tid. Det känns som att blogga är något som alla kan göra men inte en läkare. Ändå har vi så otroligt mycket tankar och funderingar som vi vill dela med oss av. Utan att röja tystnadsplikten naturligtvis.

Jag funderade först på att starta en helt ny blogg separerad ifrån denna. Mina gamla blogginlägg är ibland långt ifrån allt det man anser att en läkare ska vara. Men jag bestämde mig för att fortsätta på denna bloggen. Det känns mer äkta om hela resan finns med. Mer mänskligt. Alla är förvirrade rädda studenter i början. Det hör ju till. Alla måste få vara barn i början.

Idag kände jag att det var dags att starta upp skrivandet igen. Det finns en otrolig tillfredsställelse i att få ventilera sina tankar. Det tänker jag dra nytta av och förhoppningsvis blir någon inspirerad av mitt liv och mina tankar.

Så, vad har hänt i mitt liv sedan sist vi sågs? Här kommer en uppdatering i light format:


Jag blev läkare tillslut! Det är svårt att sätta de rätta orden på alla de känslor som uppstått i samband med att börja jobba. Total eufori, lycka på en helt löjlig nivå, skräck jag aldrig upplevt innan med inslag av extrem rädsla att göra fel. Skräckblandad förtjusning helt enkelt. Dagen de satte upp denna skylten på min dörr stängde jag in mig och grät av ren lycka. Strax innan jag tog emot min första patient någonsin. Det är en mäktig känsla att få se sitt namn skrivet på dörren. Som ett erkännande. En bekräftelse på att man nått det målet som kändes så ouppnåeligt för bara några år sedan. 


Så vad gör jag nu? Jag jobbar på en liten privat vårdcentral. Jag har jobbat här i över ett halvår och jag trivs otroligt bra. Allmänmedicin var aldrig på kartan för mig under studietiden men jag kände direkt att det var helt rätt val. Jag har precis påbörjat min specialisering (ST) inom allmänmedicin. Jag kommer specialisera mig i fem år framöver innan jag blir specialist. När jag inte är på vårdcentralen är jag på ST-kurs eller deltar i olika seminarier inom olika medicinområden. 







Jag är precis i början av min resa just nu och jag lägger grunden till det som kommer bli min framtida karriär. Jag försöker suga åt mig all kunskap jag kan för att göra ett så bra jobb som möjligt. Även om jag pluggade en hel del på läkarlinjen önskar jag verkligen att jag hade lagt ner ännu mer tid på studierna. Jag får studera en hel del under veckorna för att hålla mig uppdaterad och lära mig de svenska riktlinjerna. Dessutom var jag hela tiden inställd på att bli kardiolog under studietiden och prioriterade kardiologi högre än allt annat när jag studerade. 

Det har varit en stor omställning att jobba i Sverige efter att ha studerat utomlands. Det gäller terminologi så väl som riktlinjer. Vissa saker är väldigt annorlunda från det jag lärt mig i Rumänien. Antibiotikabehandling till exempel. Där har jag fått tänka om en hel del. Jag får mycket hjälp att anpassa mig till det svenska systemet på ST kursen som tur är. 

Sedan sist ni var här och läste om mitt liv har det hänt en del annat utöver jobbet som betyder mycket för mig och som har format mig under året som gått.



Min morfar gick hastigt bort för inte så längesedan. Vi var väldigt nära jag och han. Han är dessutom en av dem som sett till att jag kom igenom läkarlinjen när det var som allra svårast. Han lämnar ett stort tomrum efter sig. Han har suttit ribban högt för mig när det gäller medmänsklighet och solidaritet. Jag har haft tur som fick ha honom i mitt liv så pass länge. Tack för allt morfar!


Jag har fått ett nytt ljus i mitt liv. Yoda gick bort hastigt men han finns alltid med mig och vaktar på avstånd. Som den hundgalning jag är skaffade jag mig en ny hund under mitt sista halvår i Rumänien. Dumt och oansvarigt tycker familjen, men jag ångrar det inte en sekund. All den glädje som Titan skänker mig har hjälpt mig när livet har känts svårt och mörkt. Som när jag gjorde min licenstenta till exempel. Han var bredvid mig varje steg på vägen:


Han är mitt ljus i livet. Redan över ett år gammal och en familjemedlem jag inte kan vara utan.


Som ni ser är vi väldigt nära minst sagt. Älskade hund!!


Jag spelar självklart fortfarande datorspel. Naturligtvis inte lika mycket som förr. Att jobba och gymma samt ta hand om en rottweiler äter upp all min tid. Men just nu roar jag mig med Mass Effect Andromeda om helgerna. Det kommer mycket bra spel nu och jag har funderingar kring att börja streama. Men det är bara funderingar än så länge. Jag har spelat datorspel så länge och passionen jag känner för spel har blivit en stor del av mig. 


Men nog om mig. Det som är tanken med att börja blogga igen är som sagt att jag ska få dela med mig av mina tankar igen vilket känns bra när livet har tagit en helt ny vändning och man står framför något så stort och skrämmande. Jag vill också gärna skriva om hälsa och inspirera andra att må bättre. Jag försöker själv leva som jag lär genom att äta rätt och träna. Men det är inte alltid lätt! Jag vet hur det känns att vilja ta tag i sig själv men inte klara av det på grund av brist på tid och eller ork. Att slå sig fram i djungelträsket av olika träningstekniker och dieter för att hitta något som fungerar. Om mina erfarenheter kan hjälpa någon därute är jag mer än nöjd. 

Tack för att ni kikade in idag. Lämna gärna en kommentar om vad ni vill att jag skriver om i framtiden!






Posted on tisdag, maj 16, 2017 by Alexandra

3 kommentarer

Prenumerera på: Inlägg (Atom)