Andra modulen år sex

Det gick bra på gynekologi/obstetrik tentan. Mycket bättre än väntat till och med. Det har redan gått en vecka på den nya modulen och jag är verkligen jättetaggad! Vi läser akutmedicin nu äntligen och det känns som att man får användning för alla år av studier på riktigt. Det är en hel del kardiologi inblandat också vilket naturligtvis lockar mitt intresse ännu mer. Jag är helt säker på att det är kardiolog jag vill bli. Det har jag varit sedan första året på läkarlinjen. Det har sviktat lite mellan kardiologi och plastik men nu känner jag mig säker. 
Det känns att julen är på väg. Julbelysningen är lika fantastisk som alltid i Cluj. Detta blir sista gången jag får uppleva vintern här nere. Det är en sådan sorglig underton i allt nu när min tid här nere lider mot sitt slut. 


Jag har ett nytt liv här nere nu. Detta har blivit mitt hem. Det känns väldigt konstigt och läskigt att jag ska lämna allt snart. Men så är det ju här i livet. De svåra valen avlöser varandra. Jag försöker ha is i magen och intala mig att allt kommer lösa sig tillslut. Livet kommer snart förändras drastiskt och det kommer gå fortare än jag kan föreställa mig. Jag försöker ta vara på allt. Uppskatta de fina stunderna och inte stressa ihjäl mig. Det viktigaste just nu är mitt examensarbete. Det hänger över mig som ett svart moln. Jag har kommit igång men det är med nöd och näppe. Jag känner mig väldigt förvirrad och tiden går till stor del åt till att hålla mina tentatesultat på ett snitt runt 9. 

Skolan går bra som sagt men mitt liv i övrigt känns väldigt osäkert. Skolan är mer eller mindre mitt liv och jag är lite trött på det nu. Jag vill att mitt liv ska börja på riktigt nu. Samtidigt som jag inte vill att tiden här nere ska ta slut...

Jag vill passa på att önska er alla god jul. Jag ser fram emot att komma hem och fira med mina närmsta. God jul och gott nytt år!


Posted on söndag, december 13, 2015 by Alexandra

0 kommentarer

Första tentan första modulen år sex

Nu kör vi! Det är dags att tenta av gynekologin. Det har varit en intensiv modul. jag har lärt mig jättemycket och det har varit mer seriöst än många ämnen tidigare. Jag är så glad att nattskiften är bakom mig nu. Det var verkligen utmanande. Åtta timmar är okej men inte tolv! Men jag hade tur, under de nattskiften jag hade var det mycket action så tiden gick ändå rätt fort. Den sista natten hade vi elva födslar. Det fanns inte plats åt alla så vi fick fixa med provisoriska sängar där folk kunde föda. 



Vi studenter fick vara med och dra ut foster, klippa navelsträngar osv. På det sättet har det varit roligt, vi har fått göra mycket praktiskt. Och vem gillar inte att hålla i nyfödda barn halva dagarna? Det har vägt upp för det faktum att mitt intresse för gynekologi är rätt svalt.

På onsdag gör jag både den praktiska och teoretiska sluttentan. Vad jag har hört så är detta en ganska svår tenta så jag ser till att läsa på och repetera lite mer än vad jag känner att jag behöver. 

Annars är det gymmet som gäller. Nu under tentaperioden kan jag inte hålla samma tempo men under modulens gång har jag sett till att hålla mig i form. Det gör så mycket för uthålligheten. Jag har aldrig känt mig så stark som nu!


Halloween var riktigt rolig. Det är sista halloween jag firar här i Cluj så jag såg till att den räknades. Jag och min wing-woman Alexandra klädde ut oss och dansade tills solen gick upp. Jag kommer verkligen sakna Cluj...

Vampyrer kanske inte är det mest fantasifulla men det är alltid ett vattentätt tema på halloween. Nästa stora händelse blir balen. Jag kan knappt tänka på balen och examen utan att bli helt tårögd. Varje dag är ett steg närmare mitt mål. Läkarlegitimationen är runt hörnet och det känns fortfarande helt overkligt!


Posted on söndag, november 22, 2015 by Alexandra

0 kommentarer

Nattskift




Har just avslutat min första nattrond på tolv timmar. Jag visste inte ens vad trötthet var innan detta. Men jag har verkligen fått vara med om mycket den här natten. När man är själv med läkarna finns det så mycket mer möjlighet att få göra saker. Under natten har jag assisterat under ett akut kejsarsnitt, jag har fått vara med under gynekologiska undersökningar och har själv fått känna efter olika ”landmärken” som indikerar hur nära patienten är att föda. Jag har lärt mig förstå om det är fostrets huvud eller någon annan kroppsdel jag känner när jag gör en digital vaginal undersökning. Och jag har sett två normala födslar.

Fascinationen för vad vi kvinnor går igenom är total. Det är verkligen det brutalaste jag hittills sett. Blod överallt. Skrik och gråt. Det ser ut som om det pågår en slakt av något slag. Alla har förkläden med blod på och hysterin blir så intensiv ibland att jag har fått lämna salen flera gånger för att hämta andan. Återigen har jag varit sekunder ifrån att svimma flera gånger. 

Under det akuta kejsarsnittet grät jag. Det gick inte att hålla tillbaka. Modern hade förlorat alla tidigare graviditeter och hennes födsel denna gång var också problematisk. Fostrets hjärtrytm var plötsligt rejält långsam och allt gick så fort. Ingen hade tid att förklara för henne vad som pågick. Hon såg så otroligt rädd ut. Tre läkare drog och slet i hennes buk för att få ut barnet. Det såg ut som om de försökte bända upp något extremt tungt. Jag var inte beredd på att det skulle vara så brutalt. Jag minns att jag höll ögonkontakt med modern och försökte förvissa henne om att allt skulle gå bra. När de äntligen fick ut barnet var det helt blått. Det tyder på syrebrist. Tystnaden som la sig i rummet när barnet inte skrek var nästan öronbedövande. Alla stod och höll andan medan kirurgen höll barnet upp och ned och skakade det i hopp om att höra ett skrik. Jag kommer aldrig glömma mammans blick under den minuten som gick. Och så plötsligt kom det. Ett skrik som tog över hela operationssalen. Ett ljud av liv. Av hopp. Eftersom det var min första gång under en så intensiv födsel så blev jag helt överrumplad. Jag hoppade till som folk gör när deras favoritlag har gjort mål på TV. Återigen mötte jag moderns blick och hennes lycka när hon fick hålla sitt skrikande barn var så total att jag inte kunde hålla masken längre. Tårarna bara rann och jag tror jag stod och snörvlade med världens största leende på läpparna i en halvtimma innan jag kom ner på jorden igen.

Sådana reaktioner lägger sig självklart efter det att man sett sådant flera gånger. Också det blir vardag. Men så här första gången så kändes det väldigt stort.

Resten av natten var utmanande. Klockan 03.00 orkade jag inte hålla ögonen uppe längre. Jag slumrade till i en patientsäng tills nästa födsel. Nu är klockan 07.30 och jag väntar på att få presentera mitt patientfall för klassen. Varje natt gör någon av oss i klassen en nattrond. Tack och lov är det nästan en månad kvar tills jag gör detta nästa gång. Det är riktigt utmanande. Mina ögonlock faller ner hela tiden. Som om de var gjorda av bly.

Något som verkligen slog mig inatt är hur fantastisk vården i Sverige är. Det gäller naturligtvis inte alla grenar av sjukvården men på det stora hela. Här nere i Rumänien finns det knappt sängkläder. Man kan inte använda handskar hur som helst för det är brist på allt. Ingen tvål eller toapapper på toaletterna osv. Allt sker så sporadiskt och lite hipp som happ för det finns inte resurser nog för att kunna ha ett bra upplägg. Majoriteten av de läkare som blivit specialister söker sig bort från Rumänien till andra länder på grund av den dåliga lönen och den bristande byråkratin. Det resulterar i att sjukhusen fallerar. Det är smutsigt, ohygieniskt och det ser nästan ut som någon gammal skräckfilm när man kommer in i sjukhussalarna. Så här ser det ut där förlossningarna äger rum:




Det finns ingen riktig kommunikation med patienterna utan de bara slängs in i olika salar utan att förstå vad som försiggår. För ingen har tid att riktigt ta sig an dem. Och patienterna är riktigt modiga. Jag har sett unga kvinnor mellan nitton till tjugofem utstå fruktansvärda ingrepp utan att bryta ihop. De biter ihop utan att tveka. De vet hur systemet fungerar och de är verkligen härdade. Jag hade aldrig varit så tuff i deras ställe.

Jag har därför väldigt svårt för de klagomål som finns i den svenska sjukvården. Det klagas på att kaffet är äckligt, stolarna är inte bekväma, man är på det stora hela väldigt obekväm hela tiden. Alla borde komma och jobba i Rumänien eller valfri öststat/tredje världen i ett år. Det hade gjort mycket. Finns det kaffe under en rond är det ovanligt här nere. Sitta gör man knappt och det finns inga garantier för säkerhet för varken patient eller personal. Ändå kämpar de på. Det är imponerande. Jag har all respekt för rumänska läkare. De är oftast väldigt kompetenta utan alla de resurser som vi har i Sverige. Vi måste uppskatta hur bra vi har det i vårt vackra land. 


Posted on torsdag, oktober 08, 2015 by Alexandra

0 kommentarer

första modulen år 6!

Gud vad härligt det är att vakna med träningsvärk. Jag har lärt mig att tycka om känslan av att varje muskel är spänner och stramar när jag vaknar. Jag är glad att jag behöll mina gymvanor över sommaren även om jag inte tränade lika hårt som jag vanligtvis gör här nere i Cluj. Det är skönt att vara tillbaka. Jag älskar verkligen att vara med min familj hemma i Sverige men jag har verkligen levt de bästa åren av mitt liv här nere i Rumänien. Om någon hade sagt för tio år sedan att jag skulle spendera den roligaste tiden i mitt liv i Transsylvanien hade jag skrattat högt. Låter helt absurt. Men här är jag nu. Ett år från min läkarexamen på plats i en stad som jag aldrig hade vetat existerade om jag inte tog den där chansen för flera år sedan.

Det är lite vemodigt nu. Samtidigt som jag glädjs åt allt jag har här nere så har allt en sorglig efterklang nu. För jag har bara ett år kvar här nere. Mitt liv är ju här nu. Jag har vänner här från hela världen som jag kommer sakna ihjäl mig efter. Jag kommer sakna studierna, friheten, studentlivet och till och med tentastressen. 

De har delat upp klassen i två serier detta året. Det är synd för det har splittrat den grupp jag gått i nu sedan år tre. Vi har blivit så nära under åren som gått och det är verkligen synd att vi inte får ha gruppen kvar. Men som vanligt går det inte att göra något när dekanatet har bestämt sig. Anledningen till denna ändringen var att universitetet vill att vi ska ha färre elever per lärare. Serie ett läser därför sina ämnen för sig medan vi i serie två läser helt andra ämnen. Sedan byter vi. På det sättet blir vi färre elever på lektionerna och just den grejen kan nog vara bra. Ibland när vi är 12 elever på en lärare får man inte riktigt tid att diskutera och ställa frågor så att man lär sig riktigt. Och man får nästan slå sig fram för att få undersöka patienterna. Men som sagt, mycket sorgligt att inte få gå i samma grupp som mina gamla kollegor. Detta kollaget gjorde jag i början av förra året när kardiologin var klar. Kommer sakna er!



Denna modulen börjar vi med obstetrik och gynekologi. Vad jag förstår på dem som redan läst detta året så är denna modulen en av de tyngre vi läser i år. Vi kommer göra en del nattpass under modulen och tentan liknar den vi gjorde i internmedicin/semiologi och den var ganska svår. Så jag har gått in i fullt studiemode och känner mig redo att sikta högt. Gynekologi och allt som rör det är inte riktigt min grej. Kommer bli mycket fokus på barnfödslar speciellt och det har tidigare inte intresserat mig så mycket. Men vem vet, det kanske vänder totalt. Jag hade samma inställning till reumatologi men det tyckte jag var riktigt roligt. Det finaste med denna modulen är att sjukhuset vi ska vara på ligger ca 300 meter från min dörr! Det kommer underlätta under under de kommande kalla månaderna att man slipper gå så långt eller sitta och vänta på bussen. Som förra året när vi läste pediatrik långt bort ifrån stan och man satt varje morgon kl 06.30 och väntade på bussen som alltid var så fullproppad att man knappt kom på så man fick sitta och frysa ansiktet av sig tills man lyckades knö sig in i den tredje eller fjärde bussen som kom. Usch. Ryser vid minnet. Men nu är det bättre tider. Jag känner mig redo. 

Nu kör vi! Gasen i botten, sista året på läkarlinjen! 






Posted on onsdag, september 30, 2015 by Alexandra

2 kommentarer

Tillbaka till Trassylvanien

Oj vad sommaren gick fort! Jag har jobbat hela tiden och jobbar fortfarande till och med fredag. Jag sa innan sommaren började att jag skulle ta alla arbetspass jag kunde få tag i och det har jag gjort. Det känns lite sorgligt att det knappt funnits tid till något annat. Jag har varit lite låst i Ulricehamn. Jag har kommit igång ordentligt med gymmet och hälsan men samtidigt har jag knappt hunnit träffa familj eller vänner. Tiden flyger iväg.


Och nu håller jag på att packa väskan igen för att för sista gången åka ner till Transsylvanien. Detta blir mitt sista år. Det är svårt att förstå. Jag har gjort detta så länge nu att jag inte riktigt vet vem jag är utan mina läkarstudier. Samtidigt som jag är väldigt upprymd och exalterad inför detta sista år är jag nästan mer orolig och stressad. Det är många faktorer som spökar i huvudet. Mitt examensarbete går trögt och det är bara mitt egna fel. Jag är orolig att det ska bli massa krångel nu igen det sista året. Med papper och dokument. Jag vet att jag kommer få spendera veckor i Rumänien efter min examen för att fixa min legitimation. Antagligen kommer jag få åka till ministeriet i Bukarest och tjata på dem också. De som tog examen förra året fick hålla på mycket med sådant innan de kunde komma hem. Och som jag sagt så många gånger förut, byråkratin i Rumänien lämnar mycket i övrigt att önska. Det kommer bli ett par riktigt jobbiga veckor.



Men jag känner mig väldigt redo att bita tag i studierna igen. Jag kommer sakna att plugga när jag är färdig. Nu när jag har lärt mig min teknik är det väldigt roligt. Det är nästan som meditation att slå upp böckerna hemma och försvinna in i dem. Att sitta och läsa och lära sig över en kopp kaffe. Det kommer vara stort fokus på akutmedicin och familjemedicin den första modulen. Akutmedicin ska bli riktigt roligt. Jag känner att jag kan mycket som det är men det är det där med att förstå vad man ska göra först i en akut situation. Vad är viktigt och vad kan man vänta med osv. Jag ser fram emot att få sortera mina kunskaper så de hamnar i rätt fack. 



Mycket blandade känslor inför detta sista året som sagt. Ni vet vad ni ska göra; 

håll tummarna!







Posted on torsdag, september 24, 2015 by Alexandra

1 kommentarer

Sommaren 2015

Jag hann knappt märka att sommaren ens var här. Och nu är den över. Jag har jobbat ända sedan jag kom hem i stort sätt hela tiden och jag har verkligen fått lära mig en hel del. Jag får repetera mina kunskaper inom hjärtmedicin och framförallt min förståelse för klinisk medicin har utvecklats en hel del. Det där med att förstå hur man lägger upp en plan för en patient och sedan tar de rätta stegen för att följa upp. Jag minns att jag alltid hade problem med det förr, innan jag jobbade mycket inom vården. Saker som "ska ptienten ha en CT eller en slätröntgen?" "Vilka parametrar ska man leta efter i blodet?" "Vilken typ av blodförtunnande väljer man?" osv. Nu känns det som att jag har fått ett logiskt tänk kring det hela. Jag förstår vad som är viktigast och vad som kan lämnas till senare och det känns som om det är en stor del utav att vara en bra läkare läkare; Att ha en plan.

 När jag har tid över innan eller efter jobbet har jag gått in för min träning och mina matvanor. Jag tränar i stort sätt varje dag. Det blir mest fokus på cardio och lätta vikter. Det är svårt att kombinera tunga lyft med den strikta diet jag håller just nu. Jag har börjat med en lätt liberal LCHF diet kombinerad med periodisk fasta. Jag har aldrig mått så bra som nu måste jag säga. Men det är viktigt att jag inte tar ut mig på gymmet. Då blir jag lätt utmattad hela dagen på jobbet sedan. Mitt mål är att slimma ner kroppen rejält så att musklerna kommer fram mer. LCHF har tidigare visat sig effektiv för det ändamålet då man tappar en hel del vätska ganska fort. Jag har en månad till på mig men hittills har jag blivit av med tre kilo sedan jag kom hem. Det ska bli intressant att se vart detta leder!

 Den tjugofemte september åker jag tillbaka till Cluj-Napoca. Nu är det snart dags för det sista året på läkarlinjen. Kan ni fatta att det redan är så nära mål!? Jag har svårt att tro det själv. Jag är riktigt taggad. Sista året som student för mig. Helt sjukt. Läkare om ett år. Jag får nästan nypa mig i armen!

 Tack för att ni kikade in!




Posted on torsdag, augusti 20, 2015 by Alexandra

1 kommentarer

Fobi

"Fobi (av grekiska φόβος, fobos, "fruktan"), kallas en stark upplevelse av rädsla, starkt obehag eller stark äckelkänsla som, oftast utan saklig grund, återkommande infinner sig då en person ställs inför, eller riskerar att ställas inför, ett visst objekt eller en viss situation som personen fruktar"


Alarmet från mobilen skär in I öronen på mig. Klockan är 05.00 och jag är osäker på vart jag är någonstans. Min första tanke är att det är dags att gå till skolan. Några blinkningar senare är jag tillbaka i de levandes sfär och jag reser mig långsamt upp ur sängen. Det är sommarlov. Jag har jobbat i drygt en vecka och det är dags att skynda sig till ännu ett morgonpass på hjärtintensiven.

Jag har under de senaste somrarna och även jullovet jobbat på samma avdelning. Jag trivs verkligen otroligt bra. Jag har erfarenhet av att jobba på andra avdelningar inom vården och att säga att jag vantrivdes där är en underdrift. Det är därför inte speciellt jobbigt att ta sig upp dessa tidiga morgnar och åka till jobbet under somrarna i Sverige. Denna sommar har jag egentligen möjlighet att jobba som underläkare och det var så nära att jag fick göra det men i sista stund innan spiken slogs i kistan blev platsen tillsatt med någon annan. Någon med mer erfarenhet som underläkare gissar jag. Själv kommer jag vara en börda för sjukhuset under mina första månader som underläkare. Allt jag kan om medicin har jag innanför skallbenet. Jag har ingen riktig praktisk kunskap att bidra med och det är något som en handledare måste lära mig. Det där med att översätta den medicinska teorin till klinisk praktik är en ganska långsam process.

Även om det hade varit så roligt att få jobba som underläkare nu så är jag inte ledsen över att få jobba som undersköterska även denna sommar. Dels för att jag trivs så bra på avdelningen och dels för att jag slipper åka och jobba i Norge och vara ifrån familjen och vännerna ännu mer. Jag har också lärt mig otroligt mycket hittills genom att jobba så mycket med sjuka människor. Jag tror att alla månader som undersköterska kommer att forma mig till en bättre läkare när tiden är inne.

Det är morgonmöte. Sjuksköterskan som jobbat natt rapporterar till mig och sjuksköterskan som ska ta över under dagen. Sedan får jag uppgifter som ska göras på morgonen. Byt dropp, hjälp patienten att äta, ta blodsocker, få upp alla patienter, hjälp dem som inte kan gå att klä på sig och tvätta sig innan frukost osv. Jag känner mig lättad. Jobbet sitter i ryggraden och det är nästan avslappnande att få gå runt och hjälpa patienterna på morgonen. Jag ska precis resa mig och gå när sjuksköterskan säger ”jo, det är ett troponinprov som ska tas innan frukost”. Morgonen ser med ens väldigt mörk ut. Troponinprov innebär att jag ska ta ett intravenöst blodprov. Något jag har otroligt svårt för. Jag har under mina år på läkarlinjen varit med under flera operationer, obduktioner och jag har sett amputationer och blodiga födslar. Allt detta har inte rubbat mig. Väldigt få saker som anses svåra att se får mig att vackla. Men dessa små nålar är verkligen min kryptonit. Jag har utvecklat en fullskalig fobi för nålar. Det är den där känslan av att kallt stål ska in i ett blodkärl. Bara tanken får det att krypa i mig.
Jag har under tidigare tillfällen svimmat när jag har varit med under provtagningarna. Och det har hänt fler gånger än jag är villig att erkänna…. Det är totalt irrationellt. Jag vet det. Jag stålsätter mig och tänker att det bara är löjligt. Att jag måste ignorera obehaget. Men i mitt fall får jag något som kallas för en vasovagal reflex. Min kropp stänger ner sig som en slags försvarsmekanism när jag ser nålar som förs in i kärl. Det spelar ingen roll vad jag säger till mig själv. Jag känner hur blodtrycket sjunker, hur pulsen nästan avtar, benen blir helt svaga och blodet till hjärnan reduceras. När jag börjar se prickar vet jag att jag har ungefär fem sekunder på mig att hitta en toalett och lägga mig ner på golvet. Om jag inte ska ramla ner framför patient och vårdpersonal. Det är så otroligt pinsamt. Jag blir så arg på mig själv. En gång hann jag inte ut och svimmade mitt framför alla. En situation jag aldrig vill uppleva igen. Min egen hjärna är min största fiende i dessa situationer. Nu förstår ni nog varför jag frös till över min uppgift denna morgon.

Jag vet att det är min uppgift att kunna ta intravenösa blodprov nu. Att kunna sätta dropp osv. Jag är för guds skull nästan färdig läkare! Förra sommaren lyckades jag faktiskt ta en del blodprov och nästan alla gick bra. Men nu var det längesedan och rädslan har infunnit sig igen.

Jag kallsvettas när jag tar stickvagnen och kör mot patientens rum. Jag vill bara springa åt andra hållet. Be någon annan ta över. Jag vill vara vart som helst men inte här. Men jag vet också att detta är en tröskel jag måste komma över. Rädslor är till för att övervinnas. För att göra mig starkare. Sådant brukar jag säga till mig själv för att peppa mig själv. Man måste utmana sig själv Alexandra! Men just nu känner jag mig minst i världen. Rädd och pytteliten.

Jag ber en stilla bön till anatomiguden om att patienten ska ha fina stora utbuktande kärl. Men så är inte fallet. Jag stasar och letar men hittar inte ett uppenbart kärl i varken armveck eller händer. Typiskt. Jag känner redan hur jag kallsvettas så mycket att jag måste torka av händerna. Illamåendet har också infunnit sig och jag får pressa ner ångest och panik i halsen när den vill stiga upp ur mig och få mig att spring ut där ifrån. Tillslut kan jag inte fördröja situationen längre. Det är bara att sticka. Jag tar fram nålen, obehaget blixtrar igenom mig och jag blir förbannad på mig själv. Stålsätter mig och sticker in nålen. Ingenting händer. Inte en droppe får jag. Jag drar tillbaka nålen och sedan skjuter jag in den djupare. Åter igen, inte en droppe. Paniken växer och jag kan höra min puls i öronen. Jag försöker småprata och låta lugn men till och med rösten darrar. Ny nål. Nytt försök. Jag letar längre ner på armen och där! Någonting blått skymtar under huden. Vilken vacker syn. Jag för in nålen under huden och plötsligt forsar blodet ut i röret! Jag är så lättad att all obehagskänsla rinner av mig. Det är först när jag går ut i korridoren och sätter mig ner för att andas lugnt och hämta mig som jag inser att jag inte sett några prickar. Inga svimningssignaler. Ingenting. Ett litet steg till synes men en stor seger för mig.

Avdelningschefen kommer fram till mig där jag sitter på stolen och försöker hämta mig. ”jo Alexandra” börjar hon. ”Nu är ju du snart klar med din utbildning. Vi tänkte att du ska få vara med och sätta alla nålar här på avdelningen. Centrala venkatetrar, ingångsfarter osv. Det blir väl bra? Så kan du det sedan” Jag känner hur den lilla färg jag just fått tillbaka försvinner. Men jag nickar och får ur mig ett ”absolut. Det fixar jag”. En van sköterska tar tag i mig och hon visar mig en lista på tio patienter som ska ha olika nålar. ”Jo jag är inte så väldigt van med nålar och jag blir lite yr..” börjar jag. Hon avbryter mig. ”Det finns bara ett sätt att komma över det. Och det är att utsätta sig för det. Om och om igen”. Hon är barsk, men jag gillar det.

Hon står bakom mig och pekar och visar vart jag ska sticka patienten. Hon vill att jag gör allt själv. Det går sådär. Jag får in nålen efter några försök. En sådan som ska sitta ett tag så att man kan koppla dropp. Men jag gör fel med skruvmekanismen och blod forsar ut. Sköterskan fångar snabbt upp och stänger ventilen. Jag känner mig modfälld. Patienten frågar varför det kom blod. Varför det gjorde ont osv. Jag känner mig dum. Säger till sköterskan att det är bättre om hon visar och jag bara tittar på. Men hon bara skakar på huvudet. ”ska man lära sig måste man göra det själv”. Samma sak i nästa rum, det tar tid att hitta en bra ven, jag skakar och svettas och det känns som om jag fastnat i ett eget minihelvete. Jag vill verkligen inte vara i denna situationen. Jag stänger ventilen innan blodet hinner forsa ut och plötsligt har jag gjort det helt själv. Plötsligt har jag suttit en infartsnål och det gick bra. Ingen svimningskänsla ingenting. Jag har fokuserat så mycket på min uppgift att kroppen helt enkelt glömt att koppla på den vasovagala reflexen. Lättnad sköljer över mig. Jag fixar detta tänker jag. Jag är över på andra sidan! Som att simma över ett stormigt hav och inte se land men så plötsligt känner man botten under fötterna och inser att man är framme.

Nästa försök går jättebra. Jag hittar venen, sätter nålen och det är klart. Det går som ett rinnande vatten. Jag kan inte fatta hur fort det gick. På morgonen var jag på gränsen till en panikattack och nu på eftermiddagen sitter jag med elva nålar bakom mig och känner att det var lätt. Att jag har kontroll.

Jag vet att detta är en riktig struntsak. En löjlig grej att vara rädd för. Absolut. Men det har varit så verkligt för mig. Så stort och svart. Men det hindret är borta nu. Och jag kan inte understryka nog hur viktigt det är att utsätta sig för det man är rädd för. Hur viktigt det är att inte lägga sig ner och låta tillfället gå förbi. Man måste ut ur komfortzonen och våga kasta sig i en annan riktning ibland. Annars kommer man alltid stå och stampa på samma ställe.

Posted on söndag, juli 12, 2015 by Alexandra

0 kommentarer

ÅR FEM ÄR KLART





Nu är det klart! 


År fem är bakom mig och nu är det bara ett år kvar tills jag är färdig! Igår skrev jag den sista tentan för året och idag sitter jag hemma i Sverige i mammas kök och njuter av en kopp riktigt kaffe. 

Detta året har gått riktigt bra. Alla tentor är avklarade, det har inte varit några problem med dekanatet, allt har flytit på och det känns så skönt! Det har varit ett väldigt lärorikt år. Även om vissa delar har kännts tunga så som att ta sig upp de tidiga iskalla vintermorgnarna och åka buss till pediatriklektionerna som jag verkligen avskydde. Men det har också varit roligare stunder så som kardiologimodulen. Jag ville aldrig att den skulle ta slut. 
Jag har lärt mig mycket detta året och jag är nöjd med arbetet jag har lagt ner på mina studier. Jag har utvecklat en effektiv studieteknik och min motivation att läsa och lära är högre än någonsin.

Om några dagar börjar jag jobba. Det blir hjärtintensiven i Borås även denna sommaren. Jag känner mig hemma där och ser fram emot att få jobba med att hjälpa människor igen. Jag siktar på att jobba hela sommaren så mycket jag bara kan. Pengarsituationen detta året har inte varit rolig och jag vill inte leva så som jag gjort i ett år till. Att jobba hela sommaren skulle hjälpa mig mycket. 

Till alla er som skriver och frågar om hur man ansöker till universitetet osv måste jag erkänna att jag inte har en aning. Allt ser annorlunda ut idag från när jag kom hit år 2008 så jag kan tyvärr inte hjälpa er med det även om jag önskar att jag kunde.


Nu ska jag gå ner till stranden och lägga mig och sola i sommarvärmen. Jag har några få dagar innan jobbet nu då jag bara ska ta det lugnt och umgås med familj och vänner. Jag kan inte fatta att året är över! Det har varit högt tempo och det känns som jag just kastats av en karusell och det snurrar i huvudet fortfarande. Jag måste stressa ner och slappna av. 

Hoppas ni njuter av det fina vädret. Tack för att ni kikade in! 



Posted on fredag, juli 03, 2015 by Alexandra

0 kommentarer

Slutspurten år fem!

Det blir ett kort inlägg. Sitter och repeterar det sista inför radiologitentan imorgon. I torsdags gjorde jag den praktiska tentan i neurologi. Det var inte helt lätt. Jag fick gå igenom alla kranialnerver och förklara hur man testar dem och vad olika resultat kan indikera. Sedan fick jag en patient som jag skulle fastställa en diagnos på. Det gick jättebra. Det känns roligt att förstå sig på neurologi så pass att jag genom en klinisk undersökning kunde vara ganska säker på vart i hjärnan problemet fanns. I detta fallet hade patienten fått en stroke i lillhjärnan vilket har en del ganska specifika kliniska presentationer. Det gick allt som allt väldigt bra.

 Imorgon är det som sagt radiologitenta. Sist vi läste radiologi i fyran var det ren slakt. Över trettio elever klarade inte av tentan. Många av dem har fortfarande inte lyckats tenta om radio sedan dess och får därför inte göra denna tentan. Jag är lite nervös. Jag har läst och repeterat mycket. Jag kör på samma strategi som jag tidigare beskrivit. Jag läser lärarens material simultant med mina egna anteckningar som jag tagit under presentationerna. På så sätt vet jag vad läraren har sagt är extra viktigt samt vart jag inte behöver lägga så mycket krut. I de stora ämnena som detta gillar jag verkligen att ha böcker att läsa också. Det är inte alltid läraren förklarar så bra men med en bra bok går det inte att missförstå. Jag brukar kolla upp på internet vilka böcker som andra läkarstudenter rekommenderat efter de har studerat olika kurser sedan beställer jag dem på adlibris.

 Jag får avsluta med några rader om min närmsta vän här nere i Rumänien. Jag är verkligen glad att jag har hittat henne. Allt blir så mycket lättare när man har någon i sitt liv som man kan lita på och dela saker med. Jag är helt säker på att vår vänskap kommer hålla livet ut. Äkta vänskap är väldigt sällsynt. Det klickar så intensivt när det väl händer. Jag minns första kvällen för två år sedan då vi träffades. Från första ögonblicket vi sågs var vi som fastklistrade. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Vi kan prata tills solen går upp och sen ner igen utan att tröttna. V har redan gått igenom en hel del tillsammans vilket gjort vänskapen starkare än någonsin. Jag är själv förvånad över hur mycket jag tycker om henne. Jag har tur som lyckats hitta två fantastiska tjejkompisar. (Veronica du vet att du också har en speciell plats i mitt hjärta!)



Håll tummarna för mig imorgon kl 09.00!

Posted on söndag, juni 21, 2015 by Alexandra

1 kommentarer

Snart sista tentaperioden för i år

Nästa vecka börjar tentorna. Det har varit en ganska avslappnad modul så jag hoppas att jag har lyckats ligga någorlunda i fas för att inte behöva känna mig allt för stressad nu när tentorna är runt hörnet. 

Jag gymmar och pluggar och någon utgång här och där har det också blivit i det fina vädret. Vi har 30 grader och strålande sol nästan varje dag. I fredags var jag på ett ställe som heter "rooftop daydreaming". En stor tillställning på en enorm terass uppe på ett tak. Jag hade jätteroligt.



Idag är jag hundvakt åt den här lille killen:



Han heter Majlo och är en några månader gammal pomeranian. Det är så roligt att få ha en hund för en liten stund igen. Jag saknar verkligen Yoda. Den här lille killen är så liten att jag är livrädd att tampa på honom hela tiden. Och han vill vara så nära hela tiden. Känns som en liten kyckling :)) Det är otroligt vad enkelt det är att ta hand om en sådan liten hund.


Det känns som om det inte alls var längesedan som Yoda var så här liten. Jag saknar honom så det gör ont ibland. men han har det jättebra nu. Han är i Sverige och har ett bättre liv än jag någonsin hade kunnat erbjuda här i Rumänien. Jag träffar honom varje sommar.











Min lille gris som har blivit så stor. Chow chows är verkligen inte helt lätta. De är enmanshundar och är väldigt kalla mot alla utöver deras ägare. Det är ingen hund man borde börja med men jag ångrar det inte en sekund. Det finns ingen hund som Yoda.


Sist men inte minst vill jag skriva några rader om Lisa Holm. Det har varit en ofattbart grym vecka vilket man har kunnat följa i tidningarna. Bilbomber, folk som blir överkörda och en ung flicka som blir bragd om livet. Det gör för ont. Vad är det som sker i Sverige?? Det har eskalerat totalt. Det är en sådan ofattbar ondska. Jag kände inte alls Lisa men det gjorde ont i mig som om det var någon som stod mig nära som försvann.


När jag delade bilden på henne på facebook första dagen minns jag att jag tänkte, "Gud, jag hoppas att det är ett sådant där fall som löser sig på 24 timmar. Snälla låt det vara en sån där tonnårsrebell som rymt hemifrån för en natt". Jag grät när dödsbeskedet kom... 
Jag minns hur det var att vara en 17 år gammal flicka i den stora världen. Hur full av liv och nyfikenhet man var. Hur världen låg öppen. Hur man var hungrig på livet. Det är så ofattbart orättvist! 

Den ljusglimt som ändå fanns i denna tragedin var att se hur människor hjälpte till. Hur så mycket folk engagerade sig i flickans försvinnande. Folk kom dit och letade dag och natt. Det är så fint! Sådant väcker hopp om mänskligheten trots allt. Det finns så mycket gott bland all grymhet ändå. Tack och lov för det.  

Vila i frid lilla flicka.


Posted on söndag, juni 14, 2015 by Alexandra

1 kommentarer

Modul fyra år fem


Då har sista modulen för i år kört igång!

Vi läser neurologi och radiologi nu. Både neurologi för barn och vuxna samt neurokirurgi. Det är ganska intressant tycker jag. Hjärnan och alla nerver är som ett stort spindelnät men när man förstår sig på hur allt hänger ihop fungerar det som en karta. Man kan följa patienternas olika symptom och förstå vilken del av hjärnan det är fel på. Men eftersom det är så mycket vi inte vet ännu om hjärnan så känns det lite för diffust för mig. 

Radiologi har vi ju läst innan. Röntgen och datortomografi osv. Nu går vi in på djupet mer och lär oss förstå vad det är vi ser på röntgenplåtarna. Jag gillar det. Det är häftigt när man börjar känna att man kan urskilja olika sjukdomar bland allt det svartvita.

Jag har redan kommit igång rätt bra med studierna. Pluggar på och tycker att det är riktigt roligt. På fritiden är det gymmet som gäller. Jag har legat i hårt och går två timmar om dagen. Det har gjort oerhörd skillnad. Jag har aldrig varit så vältränad som nu. Det känns som om jag kan tänka klarare än jag gjort på länge. Det är verkligen ett råd jag vill ge till alla som känner sig trötta och hängiga om dagarna. Börja träna! Minst 30 min cardio om dagen plus tyngdlyftning. Man märker skillnad efter bara en vecka!


Det är allt som allt en bra period i livet. Den sjunde juli börjar jag jobba i Borås på hjärtintensiven. Denna gången ska jag ligga i och höra mig för om jobb i framtiden. Får jag som jag vill så jobbar jag som läkare där redan nästa sommar. Jag hoppas verkligen att det blir möjligt!



Posted on lördag, maj 30, 2015 by Alexandra

4 kommentarer

Examensarbetet

Modul tre är äntligen klar och allt har gått bra! Jag är fortfarande hemma i Sverige och njuter av vänner och familj. Det ska bli roligt att påbörja min sista modul för i år nästa vecka. Vi ska läsa neurologi och radiologi. Jag har hört att det ska vara en ganska utmanande modul så jag förbereder mig på att hålla högt tempo. 

 Det känns som om det alltid är något som ska hänga över en här i livet. Ekonomi, kärlek, åtaganden osv. Det är alltid något som gnager i en känns det som. Just nu är det examensarbetet för mig. Jag är fortfarande ganska tidigt ute men känner mig ändå väldigt förvirrad. 

 Min handledare är svår att få tag i och de riktlinjer jag har fått känns luddiga. Jag ska skriva om "förmaksflimmer hos de äldre". Just nu sitter jag och skriver 25 sidor av den abstrakta delen där jag ska få in frekvens, prevalens, risk faktorer, epidemiologi osv. Det känns som om jag står i ruiner av information som ska sättas ihop och struktureras. Om jag bara visste vart jag skulle börja...


Jag har läst om hur ett upplägg för ett examensarbete ska se ut och jag börjar förstå hur mallen ska se ut. Men ändå känner jag mig helt snurrig. Olika källor och riktlinjer snurrar i huvudet på mig och jag får inte riktigt tag i en röd tråd att följa.

 Det måste vara fler studenter där ute som känner som jag. Att det är överväldigande svårt att förstå hur exakt man ska lägga upp sitt examensarbete. Jag tänkte därför dokumentera här på bloggen hur jag går till väga. Ni som redan gjort erat examensarbete eller håller på med det får gärna komma med tips! Jag tror att det kan vara till stor hjälp för mig och andra. Jag önskar jag kunde hitta en konkret och enkel källa att lära mig ifrån just nu. 




Posted on onsdag, maj 06, 2015 by Alexandra

3 kommentarer

Reumatologitentan

Jag är smått kallsvettig när jag vaknar. Jag har sovit i korta intervaller under natten. Vaknat och repeterat läkemedel, kliniska symptom och klassifikationer. Somnat och drömt om patienter som jagar mig. Kastar pillerburkar på mig för att jag gett dem fel medicin. Jag rabblar hela tiden olika sjukdomar i huvudet under sömnen. Olika symptom och behandlingar. Jag är stressad. Det är en sluttenta idag och mitt undermedvetna vill verkligen inte låta mig sova.







Jag går upp klockan 05.00 Det är tradition nu. Jag har utvecklat en egen strategi för mina studier. Under åren har jag experimenterat en del. Jag har lyckats skräddarsy en teknik som passar mig bäst när det gäller att ta in all den information jag måste kunna lagra innan tentorna. Allt börjar med ett stort glas vatten. Sedan en ännu större kopp kaffe. Jag sätter mig. Läser och repeterar så fort jag kan. Vill hinna gå igenom allt material en gång till innan tentan. Det är som att jag limmar fast allting när jag gör så. 

Jag har läst och repeterat intensivt varje dag i flera veckor. Jag vet att jag kan mycket. Men ibland ramlar viktiga detaljer ut när man sitter och läser detaljerat. Eller så blandas saker och ting ihop. Den här sista överblicken tidigt på morgonen brukar lägga tillbaka informationen i sina lådor. Lådor som kommer att tömmas med tiden. Men förhoppningsvis stannar den viktigaste informationen kvar tills jag börjar jobba.




Tiden flyger iväg. Det är mycket att limma fast. Jag läser och repeterar samtidigt som jag sminkar mig. Det är viktigt för mig att se bra ut. Det är som min sköld. Min pansar. Jag lägger mer fokus på mitt utseende än jag borde. Jag vet det. Men det är en stolthet för mig. Jag vill visa med mitt yttre att jag har koll. Att jag är organiserad. Jag vill att ytan ska reflektera det. Jag har levt för många av mina år i kaos. Det har format mig. Skrämt mig. Jag vill aldrig mer tillbaka dit och därför är det viktigt för mig med rutiner. Att ha koll. Vara i tid. Sortera papper och ligga steget före i allt.


Jag har hängt fram kläderna jag ska ha på mig dagen innan. Jag drar ner dem från galgen och slänger på mig dem samtidigt som jag repeterar det sista från datorskärmen. Jag vill vara på plats minst en halvtimma innan tentan börjar för att slippa stressa i morgontrafiken. Cluj-napoca är som ett stort spindelnät av små snirkliga vägar genom staden och det har hänt att jag har fått sitta på bussen i 30 minuter innan jag kommit fram.


På väg till skolan repeterar jag listor som jag gjort i mitt block. Bara det absolut nödvändigaste. Det vitala inför tentan. Saker som läraren understrukit flera gånger. Kortfattade listor som gör stor skillnad på det stora hela.

Jag kommer in i tentasalen. Folk hälsar nervöst god morgon. Alla är lite pressade och känner stressen över att de inte pluggade mer inför tentan. Vissa beklagar sig över att de inte studerat under modulen, andra diskuterar olika kliniska manövrar. Vissa förhör varandra. För mig fungerar det bäst att bara sitta och läsa och repetera. Jag gilla inte att stressa upp mig. Det finns inget syfte med det. Jag har gjort vad jag har kunnat, nu får det gå som det går. ”overprepare and then go with the flow”

Lärarna kommer in och delar ut den skriftliga tentan. Jag ögnar igenom pappret på ca trettio frågor och ser direkt att det kommer gå bra. Jag känner igen det mesta. Mitt adrenalin är ganska högt nu och jag lägger allt mitt fokus på varje fråga. Läser flera gånger innan jag ringar in mitt svar. Hela tiden går lärarna fram och tillbaka mellan raderna av elever för att kontrollera att vi inte fuskar.



Jag lämnar in mitt papper och känner mig helt slut. Det är alltid så. Jag fokuserar så intensivt i nästan en timme och det känns som om hjärnan bränns ut efteråt. Jag är trött. Men det är mycket kvar. Jag äter en banan, tar en neurofen för huvudvärken och börjar repetera inför den praktiska delen av provet. Jag går igenom i huvudet hur jag har patienten framför mig. Hur jag utför olika manövrar. Förklarar för mig själv varför jag gör dem och vad de kan säga mig. Hur jag kan skilja olika sjukdomar åt genom att hitta olika kliniska tecken.

Det känns som jag får vänta i timmar innan det är min tur. Jag vill bara få detta överstökat och gå hem och sova. Sömnlösheten har gjort mig groggy och jag känner mig långsam. Jag börjar oroa mig smått. Känner handsvetten när läraren presenterar mig för min patient. Men jag ser direkt vad diagnosen är. Den lilla spända munnen, den hårda svällda smått glansiga huden på händerna. Det släta ansiktet. Det är utan tvekan skleroderma. Alla symptom susar runt i huvudet. Jag försöker sortera allt. Hur diagnostiserar jag? Vad är viktigt att fråga i anamnesen? Vilka undersökningar gör jag? Vilka gör jag inte? Vilka markörer finns i blodet? Hur fastställer jag diagnosen och utesluter de andra? Osv.



Läraren är inte så intresserad av att jag vet vad diagnosen är. Hon är mer intresserad av hur jag kommer fram till diagnosen. Hon vill att jag visar vilka kliniska manövrar jag skulle göra om det var min patient och jag var tvungen att ställa diagnosen själv. Jag förklarar att i tidigt skede kan det vara bra att skilja en bindvävssjukdom från rheumatism. Därför kan det vara bra att göra manövrar som gaenslen's sign, Patrick sign, patellar tap test, olika rotationer av leder. Palpitation av lederna osv till att börja med.

Jag gör manövrarna. Lyfter på ben och armar. Letar efter krepitationer över leder, frågar om patienten känner smärta, tittar efter hudutslag, trycker och klämmer tills jag är säker. Läraren är nöjd. Hon frågar vad jag kommit fram till, jag redogör för diagnosen och vilka tecken som styrker min teori. Jag får högsta betyg. Jag andas ut. Jag vet att kunskap inte kan mätas i betyg. Att jag inte ska lägga så mycket tyngd vid de siffrorna. Men jag har studerat hårt inför denna tentan och det känns bra att få det bekräftat.

Nu är det dags att vänta igen. Jag funderar på att lägga mig och vila någonstans innan nästa etapp. Det är ett ”quizz”. Det innebär att vi får ett patientfall och bilder och ska utifrån det ställa en diagnos.

Vissa kommer ut ur rummet och säger att det är lätt. Basic. Andra kommer ut och skakar på huvudet. Jag blir nervös. Har jag verkligen koll på kapitlet om vaskulit eller det där om Psoriasis och spondylit? Kan jag skilja de olika sjukdomarna åt? Jag tar upp mobilen. Scrollar igenom kapitlen. Jodå det känns okej. Detaljerna är på plats i huvudet. Men tänk om läraren fokuserar på labbresultaten? Bäst att gå igenom antikroppar och blodmarkörer igen. Jag bläddrar hastigt i mobilen och känner stressen gripa tag om mig. Det har gått så bra hittills. Jag vill inte att betyget ska dras ner nu pga. att jag missar någon detalj. Sådant kan gnaga i mig ganska länge och jag vill inte ha ångest över att jag hade kunnat göra mer.

Det är min tur. Jag kommer in och får välja ett A4 papper. Jag ser direkt vad det är. Den sadelformade näsan och en stor opak massa i högra lungan på röntgenbilden. Det måste vara Wegeners granulomatos. Texten beskriver en man i sextioårsåldern som haft en medicinsk historia av rinit och kronisk hosta. Han har kommit till sjukhuset på nytt på grund av blod i urinen. Det finns fyra frågor: Vad är din diagnos? Vilka tester gör du för att fastställa diagnosen? Vilka organ undersöker du? Vilka läkemedel skriver du ut?

När jag har svarat på frågorna är det dags att diskutera fallet med läraren. Jag känner vad hon tänker när jag sätter mig ner framför henne. Jag har mitt långa blonda hår uppsatt i inbakade flätor som sitter fast i en knut därbak. I öronen har jag små glittrande pärlor. Jag har matchat rouge och läppstift och jag vet att jag ser väldigt uppklädd ut. Jag känner att hon tänker att har man tid att lägga så mycket fokus på sitt utseende så har man inte tid att plugga hårt. Jag har fått höra det några gånger nu.

Hon är hård. Ställer detaljerade frågor om precis allt. Konsekvenser av sjukdomen. Exakt dos på medicinerna. Om medicinen inte fungerar vad gör du då? Hur följer du upp? Vart tar du biopsin och varför just där? Hur ser komplementsystemet ut i blodet? Vad gör du om han har osteoporos? Frågorna haglar. Men jag är lugn. Jag vet att jag kan. Jag är förberedd och har alla svar. Till slut lutar hon sig tillbaka efter vad som känns som en evighet. Tittar på mig och säger ” Du har gjort ett bra jobb här idag Alexandra. Du ska vara stolt”
Hon skriver en tia över pappret och önskar mig en bra dag innan nästa elev kommer in.

Jag svävar på moln. Allt har gått bra och jag har fått visa att jag är ambitiös. Att jag tar mina studier på allvar. Det har kommit att betyda så mycket för mig. Jag vet att det stiger mig åt huvudet ibland men det har med att göra att jag inte lyckades med speciellt mycket som ung. Sådant sätter sina spår.


Jag åker hem med ett leende på läpparna. Hög på lyckorus. Jag somnar direkt. Stensover i några timmar och vaknar sedan för att förbereda inför nästa tenta.


Posted on fredag, april 24, 2015 by Alexandra

4 kommentarer

Prenumerera på: Inlägg (Atom)