Utmattningssyndrom, ångest och depression
Då var det dags igen för ännu ett inlägg i denna glesbesökta blogg. Det där med att ha en blogg som läkare har jag väldigt blandade känslor inför. Dels är det ett bra verktyg som jag kan använda för att informera många människor samtidigt om sådant som jag tror att många behöver hjälp med. Dels vet jag att jag kommer bli ifrågasatt hur jag än gör. Att stå i offentligt ljus som läkare är aldrig roligt, mycket av det jag håller som sanning idag kommer säkert motbevisas flera gånger om i framtiden. Men jag försöker ändå med ett inlägg i hopp om att det kan hjälpa folk där ute.
Jag är inne på mitt andra år som läkare nu. Jag har sett mycket intressanta sjukdomar som jag aldrig trodde att jag skulle stöta på så tidigt. Jag älskar verkligen mitt jobb och utvecklas hela tiden. Som läkare blir man aldrig fullärd vilket blir allt tydligare för mig. Det jag ser mest i mitt arbete är dock psykisk ohälsa. Det känns som en epidemi i samhället idag. Jag antar att det är lika illa i grannländerna här uppe i norr. Något måste vara väldigt fel i vårt samhälle när så otroligt många mår så dåligt. Depression, utmattning, ångest eller blandtillstånd av dessa ser jag flera gånger varje dag. Jag säger det igen, varje dag! Jag tänkte därför dela med mig av vad jag hittills lärt mig så kanske det hjälper någon som brottas med psykisk ohälsa där ute:
Så vad är vad när det kommer till psykisk ohälsa? Det jag tar upp i detta inlägget är det jag ser mest av: Ångest, depression och utmattning. Det finns ju olika subtyper av dessa. Lite förenklat kan man säga så här:
Ångest är den där känslan av att man vill fly. Oro, sömnsvårigheter, tankar som flyger runt i huvudet och skapar magont och hjärtklappning och ofta ont i bröstet. När ångest får härja fritt en längre tid kan den ta över och skapa generaliserad ångest/panikångest. Efter det kommer panikattacker vilka som av många av dem som drabbas tolkas som en hjärtattack eller till och med en stroke. Man beskriver det som en känsla av total dödsångest. Man får andningsproblem, ont i bröstet och blir ofta yr och förlorar verklighetsuppfattningen. Det är en otroligt obehaglig upplevelse som många söker akutmottagningen för.
Kroppen tolkar ångestkänslorna som en fara och gör därför kroppen redo för strid genom att aktivera en "fly eller fäkta" reaktion. Om detta får fortsätta under en lång tid befinner sig kroppen i ett ständigt spänningstillstånd. Tillslut klarar kroppen inte längre att upprätthålla det tillståndet, man bränner ut sina reserver, och man utvecklar fysiska symptom som ibland kan vara väldigt svåra att bli av med. Magont, bröstsmärta, hudutslag, ont i leder och muskler, huvudvärk, domningar i ansikte/extrimeteter är vanliga fysiska symptom. Bröstsmärta och magproblem är bland det vanligaste för dem som lidit av ångest en längre tid. Detsamma gäller när man stressat en längre tid utan att återhämta sig emellanåt.
Depression är en känsla av likgiltighet. Håglöshet. Trötthet. En känsla av att inget spelar någon roll längre. Man glädjs inte längre åt sådant som man tidigare tyckte var roligt. Många isolerar sig och vill inte ta sig ut bland vänner och bekanta. Många av oss har upplevt depressiva episoder och det är helt normalt. Att man stundtals dimper ner i mörkret hör liksom till livet. Men om man lider av dessa symptom i över 6 månader utan att det blir bättre bör man söka hjälp. Depression går ofta hand i hand med utmattning och då kan man prata om en utmattningsdepression.
Utmattningssyndrom vilket tidigare kallades utbrändhet ser vi allt mer idag. Tidiga stadier av utmattningssyndrom är hjärntrötthet och tillfällig utmattning. Många lider av ångest och depressiva besvär innan de går in i ett utmattningssyndrom. Kroppen varnar oss i god tid, det gäller bara att lyssna. Ett klassiskt exempel som jag ser ofta är en människa som älskar sitt jobb. Ofta har de också en familj som fungerar lika väl som andra familjer. Ofta ses hon som en "supermänniska" av andra. De undrar hur hon klarar av att prestera så högt med jobb, barn, träning osv. Den utbrände har tidigare presterat på otroligt hög nivå för att hon tycker att det har varit roligt. Hon vill prestera och leverera på topp. Hon tar med sig jobbet hem och släpper aldrig jobbet ur tankarna. Hon tränar hårt och tävlar med sig själv för att slå nya rekord. Hon är andra till lags och hjälper alltid till, oförmögen att säga nej. Hon vet inte att hennes kropp måste återhämta sig regelbundet för att klara av att prestera på en sådan hög nivå.
Det leder i sin tur till att kroppen tillslut går på sparlåga. I det läget börjar kroppen säga ifrån. Det brukar börja med små tecken. Hjärtklappning, svårt att somna osv. Sedan börjar man få problem med minnet. Man kan plötsligt bli desorienterad. Sedan kommer symptom så som yrsel, hjärtklappning, bröstsmärta, panikångest, svår sömnstörning, dålig mage osv. Många frågar sig ofta om man håller på att bli galen eller drabbats av någon allvarlig sjukdom så som cancer. Det är ofta här folk söker en läkare för att ta reda på om de är sjuka. I det läget brukar jag gå med på att ta basprover och utreda vanliga sjukdomstillstånd som ger liknande symptom, men jag upplyser patienterna tidigt om att det finns en stark misstanke om en stressreaktion och ingen misstanke om allvarlig sjukdom.
Om man ändå kör på och fortsätter att försöka upprätthålla samma tempo som tidigare börjar det bli farligt. Hjärnan börjar bli utbränd och slutar fungera som tidigare. Man glömmer ord. Man säger fel saker. Man kan få panikattacker bara av att höra talas om jobbet. Man blir irritabel och raseriutbrotten går ofta ut över familjen. Många gråter okontrollerat. I det stadiet kommer också den extrema tröttheten. Man kan sova hur mycket som helst men man känner sig aldrig utvilad. Fortsätter man då att köra på är väggen inte långt borta. Att "gå in i väggen" eller bli utbränd och drabbas av utmattningssyndrom är en katastrof för den som blir drabbad och för dennes familj. Det är ett tillstånd som gör det omöjligt att fungera i vardagen, såväl i jobbet som med familjen. Många blir sängliggande flera veckor utan att kunna ta sig upp. Det finns inga reserver kvar i kroppen och hjärnan fungerar inte längre som förr. Det går inte att "rycka upp sig" ur ett sådant tillstånd eftersom kroppen inte längre kan producera de ämnen som gör att vi fungerar. Man har bokstavligt talat bränt ut alla reserver som gör att man kan fungera som människa.
Många kan komma tillbaka från ett utmattningssyndrom men man blir aldrig samma människa igen. Toleransen för stress är föralltid nedsatt. För vissa människor tar återhämtningen några månader, för andra tar det flera år. Sedan finns det dom som aldrig kommer tillbaka igen efter att ha nått väggen. Det är väldigt olika och det finns inga tydliga regler.
Jag är inne på mitt andra år som läkare nu. Jag har sett mycket intressanta sjukdomar som jag aldrig trodde att jag skulle stöta på så tidigt. Jag älskar verkligen mitt jobb och utvecklas hela tiden. Som läkare blir man aldrig fullärd vilket blir allt tydligare för mig. Det jag ser mest i mitt arbete är dock psykisk ohälsa. Det känns som en epidemi i samhället idag. Jag antar att det är lika illa i grannländerna här uppe i norr. Något måste vara väldigt fel i vårt samhälle när så otroligt många mår så dåligt. Depression, utmattning, ångest eller blandtillstånd av dessa ser jag flera gånger varje dag. Jag säger det igen, varje dag! Jag tänkte därför dela med mig av vad jag hittills lärt mig så kanske det hjälper någon som brottas med psykisk ohälsa där ute:
Vad är vad?
Så vad är vad när det kommer till psykisk ohälsa? Det jag tar upp i detta inlägget är det jag ser mest av: Ångest, depression och utmattning. Det finns ju olika subtyper av dessa. Lite förenklat kan man säga så här:
Ångest är den där känslan av att man vill fly. Oro, sömnsvårigheter, tankar som flyger runt i huvudet och skapar magont och hjärtklappning och ofta ont i bröstet. När ångest får härja fritt en längre tid kan den ta över och skapa generaliserad ångest/panikångest. Efter det kommer panikattacker vilka som av många av dem som drabbas tolkas som en hjärtattack eller till och med en stroke. Man beskriver det som en känsla av total dödsångest. Man får andningsproblem, ont i bröstet och blir ofta yr och förlorar verklighetsuppfattningen. Det är en otroligt obehaglig upplevelse som många söker akutmottagningen för.
Kroppen tolkar ångestkänslorna som en fara och gör därför kroppen redo för strid genom att aktivera en "fly eller fäkta" reaktion. Om detta får fortsätta under en lång tid befinner sig kroppen i ett ständigt spänningstillstånd. Tillslut klarar kroppen inte längre att upprätthålla det tillståndet, man bränner ut sina reserver, och man utvecklar fysiska symptom som ibland kan vara väldigt svåra att bli av med. Magont, bröstsmärta, hudutslag, ont i leder och muskler, huvudvärk, domningar i ansikte/extrimeteter är vanliga fysiska symptom. Bröstsmärta och magproblem är bland det vanligaste för dem som lidit av ångest en längre tid. Detsamma gäller när man stressat en längre tid utan att återhämta sig emellanåt.
Depression är en känsla av likgiltighet. Håglöshet. Trötthet. En känsla av att inget spelar någon roll längre. Man glädjs inte längre åt sådant som man tidigare tyckte var roligt. Många isolerar sig och vill inte ta sig ut bland vänner och bekanta. Många av oss har upplevt depressiva episoder och det är helt normalt. Att man stundtals dimper ner i mörkret hör liksom till livet. Men om man lider av dessa symptom i över 6 månader utan att det blir bättre bör man söka hjälp. Depression går ofta hand i hand med utmattning och då kan man prata om en utmattningsdepression.
Utmattningssyndrom vilket tidigare kallades utbrändhet ser vi allt mer idag. Tidiga stadier av utmattningssyndrom är hjärntrötthet och tillfällig utmattning. Många lider av ångest och depressiva besvär innan de går in i ett utmattningssyndrom. Kroppen varnar oss i god tid, det gäller bara att lyssna. Ett klassiskt exempel som jag ser ofta är en människa som älskar sitt jobb. Ofta har de också en familj som fungerar lika väl som andra familjer. Ofta ses hon som en "supermänniska" av andra. De undrar hur hon klarar av att prestera så högt med jobb, barn, träning osv. Den utbrände har tidigare presterat på otroligt hög nivå för att hon tycker att det har varit roligt. Hon vill prestera och leverera på topp. Hon tar med sig jobbet hem och släpper aldrig jobbet ur tankarna. Hon tränar hårt och tävlar med sig själv för att slå nya rekord. Hon är andra till lags och hjälper alltid till, oförmögen att säga nej. Hon vet inte att hennes kropp måste återhämta sig regelbundet för att klara av att prestera på en sådan hög nivå.
Det leder i sin tur till att kroppen tillslut går på sparlåga. I det läget börjar kroppen säga ifrån. Det brukar börja med små tecken. Hjärtklappning, svårt att somna osv. Sedan börjar man få problem med minnet. Man kan plötsligt bli desorienterad. Sedan kommer symptom så som yrsel, hjärtklappning, bröstsmärta, panikångest, svår sömnstörning, dålig mage osv. Många frågar sig ofta om man håller på att bli galen eller drabbats av någon allvarlig sjukdom så som cancer. Det är ofta här folk söker en läkare för att ta reda på om de är sjuka. I det läget brukar jag gå med på att ta basprover och utreda vanliga sjukdomstillstånd som ger liknande symptom, men jag upplyser patienterna tidigt om att det finns en stark misstanke om en stressreaktion och ingen misstanke om allvarlig sjukdom.
Om man ändå kör på och fortsätter att försöka upprätthålla samma tempo som tidigare börjar det bli farligt. Hjärnan börjar bli utbränd och slutar fungera som tidigare. Man glömmer ord. Man säger fel saker. Man kan få panikattacker bara av att höra talas om jobbet. Man blir irritabel och raseriutbrotten går ofta ut över familjen. Många gråter okontrollerat. I det stadiet kommer också den extrema tröttheten. Man kan sova hur mycket som helst men man känner sig aldrig utvilad. Fortsätter man då att köra på är väggen inte långt borta. Att "gå in i väggen" eller bli utbränd och drabbas av utmattningssyndrom är en katastrof för den som blir drabbad och för dennes familj. Det är ett tillstånd som gör det omöjligt att fungera i vardagen, såväl i jobbet som med familjen. Många blir sängliggande flera veckor utan att kunna ta sig upp. Det finns inga reserver kvar i kroppen och hjärnan fungerar inte längre som förr. Det går inte att "rycka upp sig" ur ett sådant tillstånd eftersom kroppen inte längre kan producera de ämnen som gör att vi fungerar. Man har bokstavligt talat bränt ut alla reserver som gör att man kan fungera som människa.
Många kan komma tillbaka från ett utmattningssyndrom men man blir aldrig samma människa igen. Toleransen för stress är föralltid nedsatt. För vissa människor tar återhämtningen några månader, för andra tar det flera år. Sedan finns det dom som aldrig kommer tillbaka igen efter att ha nått väggen. Det är väldigt olika och det finns inga tydliga regler.
Hur kan man behandla
Jag tror att den viktigaste delen när det kommer till psykisk ohälsa är att förebygga att den överhuvudtaget utvecklas. För att förebygga måste vi ha en förståelse när det kommer till vårt psyke och våra kroppar. Vi måste lära oss att förstå kroppens signaler när den varnar oss för psykisk ohälsa. Om "kroppskännedom och psykisk ohälsa" hade varit en egen del av vår utbildning i grundskolan och gymnasiet tror jag att vi hade kunnat förebygga mer effektivt än vi gör idag. Om vi kan få unga att förstå vad ångest, stress, oro och depression gör med kroppen så kan de upptäcka signalerna i god tid. Man måste prata mer om psykisk ohälsa och vad man kan göra åt den med de riktigt unga så att den inte hinner få fäste och skapa den utbredda epidemi vi ser idag. Stresshantering och anpassning på arbetsplatserna är lika viktigt. Det gäller att fånga upp de människor som kör på för hårt på jobbet, jobbar sent, tar sig an andras arbetsuppgifter osv. Det finns så mycket man kan göra för att bromsa i god tid.
Om varningssignalerna har funnits en längre tid och man känner att man mår allt sämre börjar det bli dags tänka på att söka hjälp. Prata med en läkare och berätta om hur du känner och om hur ditt liv ser ut. Ibland behöver det inte vara värre än att man behöver ta en kort paus och återhämta sig. En stresshanteringskurs kan hjälpa i tidigt skede. Att lära sig prioritera sig själv och säga nej när det inte passar kan göra underverk.
När det börjar gå så långt att man ofta har hjärtklappning/bröstsmärta. Ont i kroppen och inte kan sova är det ännu viktigare att man bromsar. Här kan samtalskontakt stresshantering och eventuellt arbetsplatsanpassning vara bra sätt att ta sig ur den jobbiga situationen.
Medicin: Om ångest, stress och depressiva besvär får härja under en längre tid bryter de ner kroppen på olika sätt. Om man inte längre kan hantera situationen själv måste man våga söka hjälp. Jag är själv väldigt restrektiv med medicinering. Det finns inga "lyckopiller" som löser situationen och gör att folk plötsligt kommer i balans och mår bra från en dag till en annan.
Det finns väldigt mycket man kan göra själv på egen hand innan man tar till medicin. Det allra viktigaste är återhämtning och fysisk aktivitet. Att röra på sig aktivt, helst utomhus, 30 min om dagen gör i många fall lika mycket nytta som antidepressiva läkemedel. Man blir stresstålig av att träna och ta raska promenader dagligen! Det gäller att träningen inte blir för hård när man redan har ångest/depressiva besvär. Då kan träningen istället bli destruktiv.
Medicin har definitivt sin roll för att hjälpa dem som är nere på botten och inte klarar att ta sig upp själva. För dem som inte sover på nätterna och för dem som får panikattacker som helt hindrar dem från att leva sina liv. För dem som inte längre klarar av att gå till jobbet, träffa folk, åka kommunalt osv. När den psykiska ohälsan har gått så långt kan medicin hjälpa. Jag har sett alla versioner hittills. För vissa patienter har medicinering tillsammans med terapi varit helt avgörande för att de ska bli bättre. För andra fungerar det inte och de har istället hämtat sig på naturlig väg tillsammans med en psykolog. Det är väldigt olika från person till person men helt klart värt att prova med medicin om situationen är helt ohållbar. Diskutera alternativ med läkare.
Här kommer några böcker som jag tycker är bra. Vissa har jag redan rekommenderat men de förtjänar att rekommenderas igen. Böckerna innehåller mycket självhjälp och tips på vad man kan göra för att förebygga att den psykiska ohälsan tar över. De är också relevanta för den som redan nått botten och behöver hjälp att ta sig upp.
Om varningssignalerna har funnits en längre tid och man känner att man mår allt sämre börjar det bli dags tänka på att söka hjälp. Prata med en läkare och berätta om hur du känner och om hur ditt liv ser ut. Ibland behöver det inte vara värre än att man behöver ta en kort paus och återhämta sig. En stresshanteringskurs kan hjälpa i tidigt skede. Att lära sig prioritera sig själv och säga nej när det inte passar kan göra underverk.
När det börjar gå så långt att man ofta har hjärtklappning/bröstsmärta. Ont i kroppen och inte kan sova är det ännu viktigare att man bromsar. Här kan samtalskontakt stresshantering och eventuellt arbetsplatsanpassning vara bra sätt att ta sig ur den jobbiga situationen.
Medicin: Om ångest, stress och depressiva besvär får härja under en längre tid bryter de ner kroppen på olika sätt. Om man inte längre kan hantera situationen själv måste man våga söka hjälp. Jag är själv väldigt restrektiv med medicinering. Det finns inga "lyckopiller" som löser situationen och gör att folk plötsligt kommer i balans och mår bra från en dag till en annan.
Det finns väldigt mycket man kan göra själv på egen hand innan man tar till medicin. Det allra viktigaste är återhämtning och fysisk aktivitet. Att röra på sig aktivt, helst utomhus, 30 min om dagen gör i många fall lika mycket nytta som antidepressiva läkemedel. Man blir stresstålig av att träna och ta raska promenader dagligen! Det gäller att träningen inte blir för hård när man redan har ångest/depressiva besvär. Då kan träningen istället bli destruktiv.
Medicin har definitivt sin roll för att hjälpa dem som är nere på botten och inte klarar att ta sig upp själva. För dem som inte sover på nätterna och för dem som får panikattacker som helt hindrar dem från att leva sina liv. För dem som inte längre klarar av att gå till jobbet, träffa folk, åka kommunalt osv. När den psykiska ohälsan har gått så långt kan medicin hjälpa. Jag har sett alla versioner hittills. För vissa patienter har medicinering tillsammans med terapi varit helt avgörande för att de ska bli bättre. För andra fungerar det inte och de har istället hämtat sig på naturlig väg tillsammans med en psykolog. Det är väldigt olika från person till person men helt klart värt att prova med medicin om situationen är helt ohållbar. Diskutera alternativ med läkare.
Här kommer några böcker som jag tycker är bra. Vissa har jag redan rekommenderat men de förtjänar att rekommenderas igen. Böckerna innehåller mycket självhjälp och tips på vad man kan göra för att förebygga att den psykiska ohälsan tar över. De är också relevanta för den som redan nått botten och behöver hjälp att ta sig upp.
