Modul tre år fem!



Nu är våren snart här och det märks i Cluj!





Det är sol nästan varje morgon och det känns verkligen som att allting vaknar från vinterdvalan. Vi har börjat den tredje modulen detta året och hittills känns det riktigt roligt! Reumatologi, öron näsa hals och onkologi kanske inte låter så roligt men det finns mycket att lära. Mycket nytt som jag inte visste innan.

Livet känns lätt igen. Jag har börjat träna på allvar. Pengarna räcker till, studierna går bra. Jag hoppas verkligen att det håller i sig! 

Det blir ett kort inlägg idag eftersom jag inte har så mycket att skriva om. Det är skola, skola och mera skola. Men jag klagar inte. Med pediatriken bakom mig så känns det som om tyngden från mina axlar har lättat!

Hoppas ni får en bra dag och att solen skiner även i Sverige (vilket jag betvivlar) :)

Andra modulen år fem är klar!

Igår skrev jag den teoretiska delen av pediatriktentan. Det kändes bra och nu kan jag äntligen lägga pediatrik bakom mig. Nu vet jag att jag aldrig kommer bli barnläkare i alla fall. Det var inte alls min grej. Som sagt, inte för att jag inte gillar barn. Jag har alltid haft god hand med barn och längtar tills jag får egna (om jag får egna), men barn på sjukhus är en helt annan grej. Något jag kommer hålla mig långt borta ifrån. Det var så otroligt mycket att lära sig också. Bara att läsa igenom allt tog flera dygn av sträckläsning. Tror det är det tyngsta rent kvantitetsmässigt sedan patologisk anatomi. Här kommer en bild som illustrerar mina känslor kring det hela:


Kommer nog aldrig öppna den boken igen....

Denna modulen kommer vi läsa reumatologi, öron näsa hals och onkologi. Det känns som att jag kommer lägga mest fokus på onkologi. Cancer är något som skrämmer mig lika mycket som det fascinerar mig. Jag mår verkligen dåligt av att prata med patienterna på onkologiavdelningen dock. Dom sitter där utan hår och med ett spindelnät av slangar och sladdar runt sig och vet att de antagligen kommer dö, och in kommer tio utländska läkarstudenter och inspekterar dem som om de vore ett djur i bur. Inte nog med det så ska vi ta deras patienthistorik på knacklig rumänska. Vi ska ställa otroligt känsliga frågor så som "när fick du reda på att du hade cancer? Har cancern spridit sig? Vilket stadie? Vilken cancertyp? Osv osv. Det känns så fel. Jag läser hällre om det och lär mig från genomgångarna än att störa folk i deras slutskede i livet.

Usch, nu till något roligare. Det är kul att följa vänner och bekanta som tagit sin examen här ifrån och nu jobbar på olika ställen i Sverige. Det motiverar mig mer än någonsin att suga åt mig all kunskap jag kan få. Min läkarlegitimation är mindre än ett och ett halvt år bort och nu är allt detta äntligen mer verklighet än dröm. Sakta men säkert klättrar jag mot toppen. Ett steg i taget.

Jag önskar er alla en härlig alla hjärtans dag. Varesig ni spenderar den i soffan med ett stort paket glass eller med kärleken i era liv :)) Jag vill ge extra mycket kärlek till mina föräldrar idag. Saknar er så mycket! 

Praktiska tentan i pediatrik


Gud vad nervös jag var idag! Jag fick ångra bittert att jag inte gav mer under terminen i detta ämnet. Jag var så nervös att jag skakade. Vi fick alla varsin patient att undersöka och ställa diagnos på. Efter det fick vi gå och prata enskilt med professorn i pediatrik som även är vice dean för universitetet. Det får inte nerverna att lugna sig precis. Jag stammade från och till och blandade ihop lite grejer här och där men på det stora hela gick det ganska bra. Förvånansvärt bra med tanke på att jag inte studerat lika hårt som jag brukar. Gud vad skönt att ha detta bakom sig nu! Praktiska tentan är alltid värst. Jag är bra på att läsa och lära mig och sedan göra bra ifrån mig på papper, men när det gäller att prata öppet är det värre. Jag önskar att jag inte blev så nervös. Fattar inte att det är lika jobbigt nu efter så många år här nere!

På fredag skriver jag den teoretiska delen och sedan är denna modulen klar! Vad skönt det ska bli!! Känns som om den har hållt på en evighet. Och jag har verkligen vantrivts varje sekund. Men jag kommer ge mitt allt nu det lilla jag har kvar. Läsa tills jag deckar och sen läsa lite till. Håll tummarna!

Stor tenta

Denna veckan gör jag modulens sista tenta. Den är rätt tung med material som känns som om det aldrig tar slut. Men mycket är repitition. Jag repeterar de olika systemen i kroppen, mag och tarm, lever, njurar, blod osv. Mycket vet jag redan men när det gäller barn så finns det en del som skiljer sig från det vi tidigare lärt oss om medicin rörande vuxna.


Det blir en hel del kaffe och en del stirrande ut genom fönstret i djupa tankar. Jag känner mig harmonisk(just nu). Det beror nog på att jag förstår det jag läser. Jag märker att mitt studiesätt är bättre, skarpare, effektivare än tidigare. Jag har lärt mig vad som är viktigt och vad jag kan lägga mindre energi på. Jag kan solla ut det absolut nödvändigaste och spara väldigt mycket tid. Jag tror att den faktorn som bidragit mest till detta är insikten om att jag faktiskt läser för mig. Ingen annan. Inte för tentan, inte för läraren utan för min egen kliniska kunskap.

Jag fokuserar inte på vilket enzym som interagerar med vilket. Jag fokuserar inte på hur många subgrupper det finns av en blodsjukdom. Visst, jag läser det och går igenom det några gånger men det jag lägger tyngd på är den kliniska medicinen. Vad ser jag? Hur ska jag undersöka det jag ser för att ställa en diagnos. Vad kan diagnosen högst troligt vara? Osv. Det handlar om att ha överblick. Det ger mig en sorts lugn att känna att jag läser för mig. Pressen är inte lika svår att hantera längre. Det blir så mycket roligare när jag ser studierna och kunskapen som en investering inför framtiden.

Men nog om mig och mina revolutionerande sätt att studera på :P Detta är nog insikter som alla läkarstudenter får förr eller senare.

Hoppas ni har en härlig söndag. jag tänker på er där hemma!







Andra modulen år fem lider mot sitt slut

Nu var det riktigt längesedan jag gjorde ett inlägg. Det känns ovant att skriva i monologform efter så här lång tid. Sedan senaste inlägget har jag hunnit åka till Sverige, fira jul, jobba och nästan avsluta min andra modul detta året. Allt går så otroligt fort nu. Igår gjorde jag den första tentan i barnkirurgi. Det gick jättebra. Jag har som ni förstår inte riktigt prioriterat detta ämnet eftersom jag är så ointresserad men jag fick näst högsta betyg! Men det kan ha berott på att jag hade en bra bok:


Jag rekommenderar Nelsons pediatrics starkt. Inte för invecklat men ändå övergripande så att man förstår helheten. Kanske lite för basic för dem som vill specialisera sig inom pediatrik i framtiden.

Om två veckor gör jag den sista tentan för denna modulen. Det ska bli så skönt att lägga detta bakom mig. Jag har verkligen fått lära mig att man inte bara kan göra det man tycker är roligt hela tiden. Man måste bara ta sig till mål oavsett hur jobbig vägen är.



Utöver skolan står livet still. Det känns som hundra år sedan jag kom ner hit. Jag lever ett ganska ensamt liv. Allt kretsar kring tentorna och framtiden som läkare. Det är en ganska liten och trång bubbla från och till.



Men jag ångrar inte mitt val en sekund. Jag hade inte kunnat jobba med något annat. Det är jag helt säker på. Jag minns de första åren här nere. Hur nytt allt var. Hur ung man var. Och hur de där fjärillarna i magen kittlade i magen och om vartannat rev upp stora sår innuti. 


Jag minns att solen just gick upp när vi körde in i Cluj med bussen den där morgonen i september år 2008. Den var helt röd och jag minns att jag tänkte att det var ironiskt att Transsylvanien hade en blodröd sol. Jag minns hur svetten rann i pannan första dagen i skolan. Man hade ingen aning om vad man skulle vänta sig. Och vilken resa det blev...


Jag minns första gången jag satte på mig den vita rocken. Man var så liten och oerfaren men det var först då som läkardrömmen kändes verklig. 




Och studentlivet... Jag har lärt mig så mycket. Hur man lagar mat, hur man sparar pengar, hur man får tid att räcka till. Hur jag ska lägga upp mina studier. Allt detta har tagit flera år och jag är fortfarande långt ifrån fullärd. Men jag har kommit en bra bit på vägen. Jag tror att det jag kommer sakna mest sedan när jag jobbar i Sverige är kvällarna med böckerna. Känslan av att läsa och lära sig uppkurad i soffan med en kopp te. Det är inte alltid roligt och harmoniskt men när det är roligt är det riktigt roligt.


Även om det verkligen har slitit hårt på mig att studera här nere har utbetalningen gjort det värt besväret. Jag minns tillfällen då jag har hoppat ut ur klassrummet med tårar i ögonen och skakat av glädje när jag äntligen satte högsta betyg i något ämne som jag verkligen gått in för. Känslan av total eufori över att ha erövrat ett hinder, att ha kommit i mål. Det är oslagbart. Men jag minns också de där kvällarna jag kände mig totalt misslyckad. Kvällar jag grät mig till söms och bara ville ge upp allt och åka hem till tryggheten igen. Jag är glad att jag aldrig lät motgångarna vinna fighten. 


Ibland händer det fortfarande att jag vaknar och bara ligger och stirrar upp i taket och tänker "har jag verkligen gjort det här?" "Har jag verkligen åkt ner till Transsylvanien för att bli läkare!? Jag är inte klok". Men jag tror på att man måste våga hoppa. Man måste våga ta den där chansen som skrämmer halvt ihjäl en. Annars står man bara där och trampar. Men det är lätt för mig att säga nu när jag har hittat min väg. Jag minns hur det var när jag var helt vilsen. Jag kommer aldrig glömma den känslan och det är dom stunderna i livet som gör att jag aldrig kommer sluta vara tacksam för den chansen jag har fått i livet.

Gud. Detta blev världens längsta inlägg. Sist men inte minst vill jag säga att mina tankar är hos min mormor just nu som är sjuk. Jag hoppas att hon snart ska få hälsan tillbaka och att vi kan sitta och kuttra äver en kopp kaffe på balkongen som vanligt nu till sommaren.

Ha en trevlig fredagkväll och tack för att ni tittade in!