Anestesi och återupplivning

I förrgår gjorde jag tentan i anestesi och återupplivning. Det kändes jättebra. Mycket frågor om hur man hanterar patienter på intensivvårdsavdelningen. Mycket om smärtstillande mediciner, lokal och generell anestesi (inte säker på de svenska orden här).

På den praktiska delen fick jag förklara hur man gör en spinalanestesi och en epiduralanestesi. Det var också en hel del frågor om pH, acidemi och alkalemi. Det var riktigt intressant och jag känner att jag har lärt mig mycket efter kursen.

På lördag gör jag tentan i akutmedicin. Det är mycket scenarion med dockor som ska återupplivas. Vi simulerar drunkningsolyckor, bilolyckor och hjärtstopp. Det känns viktigt att veta precis vilka steg man måste ta när man ska ta emot patienterna på akuten. Eller i värsta fall måste hjälpa någon som faller ihop ute på gatan. Jag är mest orolig för att jag ska glömma något av stegen under den praktiska tentan. Typ kolla andningen innan jag kollar om luftvägarna är fria. Eller att jag ska råka defibrillera en hjärtrytm som inte är chockbar. Jag hoppas det ska gå bra. Jag var på simuleringscentrat igår och övade på det jag kände mig osäker på. Till exempel frakturer och trauman generellt. Hoppas verkligen det ska gå bra.



Vi har olika dockor för olika akuta scenarion. Här ventilerar jag en docka som fått hjärtstillestånd :)



Gud vad jag längtar till våren nu. Det är så kallt och grått. Hela Cluj ligger i ide. Sommaren i Cluj är så otroligt annorlunda. Hela staden kommer till liv. Pulsen är hög och det är alltid massa aktiviteter på gång. Jag kan inte fatta att det blir min sista sommar här...  





Usch. Trött på vinter och grå tristess! Ge mig sol och vår!

Tentaperioden andra modulen år sex

Då var det dags igen för ännu en tentaperiod. Tiden bara flyger ifrån mig. Var det inte just sluttenta i gynekologi och obstetrik? Återigen känner jag mig som kaninen i Alice i underlandet. Ni vet han som alltid springer runt och är sen. Jag springer fram och tillbaka mellan klasser och dekanatet. Jag försöker lösa allt med examensarbetet samtidigt som jag pluggar inför tentor och springer på lektioner. Det finns nästan ingen tid över alls till något annat än skolan. Till och med gymmet får ligga på hyllan. 

Hela resan här nere i Cluj känns lite som historien om Alice i underlandet nu när jag ser tillbaka. Allt är upp och ner här och inget fungerar så som man är van vid. Men ändå är jag rädd för hur mycket jag kommer sakna den här galna staden...


"No time to say hello, goodbye! I'm late! I'm late! I'm late!" 


Alltid denna stress över att hinna med allt. Och sedan ska det bli ännu värre. Men nu känns det i alla fall att jag ska bli läkare på riktigt. Lärarna förhåller sig helt annorlunda till oss nu under lektionerna på kliniken. Kallar oss för "doktor" och låter oss göra mer saker. Det känns häftigt. Speciellt nu när vi läser akutmedicin. Det är verkligen jätteintressant och användbart i framtiden. Jag önskar bara att jag inte var så otroligt trött hela tiden. Speciellt mellan kl 08.00 till 14.00 ungefär. Alltid helt utmattad och tung i huvudet. Det är så dumt. Blir orolig att jag håller på att bli utbränd redan nu. Men jag stålsatte mig inför att det skulle bli jobbigt detta sista året redan i somras. Sjätte året är jättestressigt, det visste jag ju. Nu gäller det bara att slå sig fram till mål. Och nu är målet inom räckhåll. Jag kan nästan snudda vid målsnöret.

Jag känner att jag behövs hemma nu. Släktingar börjar bli sjuka och jag är så långt borta. Det är frustrerande samtidigt som jag vet att jag måste ge mitt allt till studierna just nu. Inget får gå fel dessa sista månaderna. 

Nästa vecka börjar sluttentorna och jag tycker det ska bli riktigt roligt. Jag gillar verkligen att tenta av ämnen som jag är intresserad av. 

Tack för att ni kikade in! Håll tummarna nästa vecka! 



Andra modulen år sex

Det gick bra på gynekologi/obstetrik tentan. Mycket bättre än väntat till och med. Det har redan gått en vecka på den nya modulen och jag är verkligen jättetaggad! Vi läser akutmedicin nu äntligen och det känns som att man får användning för alla år av studier på riktigt. Det är en hel del kardiologi inblandat också vilket naturligtvis lockar mitt intresse ännu mer. Jag är helt säker på att det är kardiolog jag vill bli. Det har jag varit sedan första året på läkarlinjen. Det har sviktat lite mellan kardiologi och plastik men nu känner jag mig säker. 
Det känns att julen är på väg. Julbelysningen är lika fantastisk som alltid i Cluj. Detta blir sista gången jag får uppleva vintern här nere. Det är en sådan sorglig underton i allt nu när min tid här nere lider mot sitt slut. 


Jag har ett nytt liv här nere nu. Detta har blivit mitt hem. Det känns väldigt konstigt och läskigt att jag ska lämna allt snart. Men så är det ju här i livet. De svåra valen avlöser varandra. Jag försöker ha is i magen och intala mig att allt kommer lösa sig tillslut. Livet kommer snart förändras drastiskt och det kommer gå fortare än jag kan föreställa mig. Jag försöker ta vara på allt. Uppskatta de fina stunderna och inte stressa ihjäl mig. Det viktigaste just nu är mitt examensarbete. Det hänger över mig som ett svart moln. Jag har kommit igång men det är med nöd och näppe. Jag känner mig väldigt förvirrad och tiden går till stor del åt till att hålla mina tentatesultat på ett snitt runt 9. 

Skolan går bra som sagt men mitt liv i övrigt känns väldigt osäkert. Skolan är mer eller mindre mitt liv och jag är lite trött på det nu. Jag vill att mitt liv ska börja på riktigt nu. Samtidigt som jag inte vill att tiden här nere ska ta slut...

Jag vill passa på att önska er alla god jul. Jag ser fram emot att komma hem och fira med mina närmsta. God jul och gott nytt år!


Första tentan första modulen år sex

Nu kör vi! Det är dags att tenta av gynekologin. Det har varit en intensiv modul. jag har lärt mig jättemycket och det har varit mer seriöst än många ämnen tidigare. Jag är så glad att nattskiften är bakom mig nu. Det var verkligen utmanande. Åtta timmar är okej men inte tolv! Men jag hade tur, under de nattskiften jag hade var det mycket action så tiden gick ändå rätt fort. Den sista natten hade vi elva födslar. Det fanns inte plats åt alla så vi fick fixa med provisoriska sängar där folk kunde föda. 



Vi studenter fick vara med och dra ut foster, klippa navelsträngar osv. På det sättet har det varit roligt, vi har fått göra mycket praktiskt. Och vem gillar inte att hålla i nyfödda barn halva dagarna? Det har vägt upp för det faktum att mitt intresse för gynekologi är rätt svalt.

På onsdag gör jag både den praktiska och teoretiska sluttentan. Vad jag har hört så är detta en ganska svår tenta så jag ser till att läsa på och repetera lite mer än vad jag känner att jag behöver. 

Annars är det gymmet som gäller. Nu under tentaperioden kan jag inte hålla samma tempo men under modulens gång har jag sett till att hålla mig i form. Det gör så mycket för uthålligheten. Jag har aldrig känt mig så stark som nu!




Halloween var riktigt rolig. Det är sista halloween jag firar här i Cluj så jag såg till att den räknades. Jag och min wing-woman Alexandra klädde ut oss och dansade tills solen gick upp. Jag kommer verkligen sakna Cluj...



Vampyrer kanske inte är det mest fantasifulla men det är alltid ett vattentätt tema på halloween. Nästa stora händelse blir balen. Jag kan knappt tänka på balen och examen utan att bli helt tårögd. Varje dag är ett steg närmare mitt mål. Läkarlegitimationen är runt hörnet och det känns fortfarande helt overkligt!


Nattskift




Har just avslutat min första nattrond på tolv timmar. Jag visste inte ens vad trötthet var innan detta. Men jag har verkligen fått vara med om mycket den här natten. När man är själv med läkarna finns det så mycket mer möjlighet att få göra saker. Under natten har jag assisterat under ett akut kejsarsnitt, jag har fått vara med under gynekologiska undersökningar och har själv fått känna efter olika ”landmärken” som indikerar hur nära patienten är att föda. Jag har lärt mig förstå om det är fostrets huvud eller någon annan kroppsdel jag känner när jag gör en digital vaginal undersökning. Och jag har sett två normala födslar.

Fascinationen för vad vi kvinnor går igenom är total. Det är verkligen det brutalaste jag hittills sett. Blod överallt. Skrik och gråt. Det ser ut som om det pågår en slakt av något slag. Alla har förkläden med blod på och hysterin blir så intensiv ibland att jag har fått lämna salen flera gånger för att hämta andan. Återigen har jag varit sekunder ifrån att svimma flera gånger. 

Under det akuta kejsarsnittet grät jag. Det gick inte att hålla tillbaka. Modern hade förlorat alla tidigare graviditeter och hennes födsel denna gång var också problematisk. Fostrets hjärtrytm var plötsligt rejält långsam och allt gick så fort. Ingen hade tid att förklara för henne vad som pågick. Hon såg så otroligt rädd ut. Tre läkare drog och slet i hennes buk för att få ut barnet. Det såg ut som om de försökte bända upp något extremt tungt. Jag var inte beredd på att det skulle vara så brutalt. Jag minns att jag höll ögonkontakt med modern och försökte förvissa henne om att allt skulle gå bra. När de äntligen fick ut barnet var det helt blått. Det tyder på syrebrist. Tystnaden som la sig i rummet när barnet inte skrek var nästan öronbedövande. Alla stod och höll andan medan kirurgen höll barnet upp och ned och skakade det i hopp om att höra ett skrik. Jag kommer aldrig glömma mammans blick under den minuten som gick. Och så plötsligt kom det. Ett skrik som tog över hela operationssalen. Ett ljud av liv. Av hopp. Eftersom det var min första gång under en så intensiv födsel så blev jag helt överrumplad. Jag hoppade till som folk gör när deras favoritlag har gjort mål på TV. Återigen mötte jag moderns blick och hennes lycka när hon fick hålla sitt skrikande barn var så total att jag inte kunde hålla masken längre. Tårarna bara rann och jag tror jag stod och snörvlade med världens största leende på läpparna i en halvtimma innan jag kom ner på jorden igen.

Sådana reaktioner lägger sig självklart efter det att man sett sådant flera gånger. Också det blir vardag. Men så här första gången så kändes det väldigt stort.

Resten av natten var utmanande. Klockan 03.00 orkade jag inte hålla ögonen uppe längre. Jag slumrade till i en patientsäng tills nästa födsel. Nu är klockan 07.30 och jag väntar på att få presentera mitt patientfall för klassen. Varje natt gör någon av oss i klassen en nattrond. Tack och lov är det nästan en månad kvar tills jag gör detta nästa gång. Det är riktigt utmanande. Mina ögonlock faller ner hela tiden. Som om de var gjorda av bly.

Något som verkligen slog mig inatt är hur fantastisk vården i Sverige är. Det gäller naturligtvis inte alla grenar av sjukvården men på det stora hela. Här nere i Rumänien finns det knappt sängkläder. Man kan inte använda handskar hur som helst för det är brist på allt. Ingen tvål eller toapapper på toaletterna osv. Allt sker så sporadiskt och lite hipp som happ för det finns inte resurser nog för att kunna ha ett bra upplägg. Majoriteten av de läkare som blivit specialister söker sig bort från Rumänien till andra länder på grund av den dåliga lönen och den bristande byråkratin. Det resulterar i att sjukhusen fallerar. Det är smutsigt, ohygieniskt och det ser nästan ut som någon gammal skräckfilm när man kommer in i sjukhussalarna. Så här ser det ut där förlossningarna äger rum:




Det finns ingen riktig kommunikation med patienterna utan de bara slängs in i olika salar utan att förstå vad som försiggår. För ingen har tid att riktigt ta sig an dem. Och patienterna är riktigt modiga. Jag har sett unga kvinnor mellan nitton till tjugofem utstå fruktansvärda ingrepp utan att bryta ihop. De biter ihop utan att tveka. De vet hur systemet fungerar och de är verkligen härdade. Jag hade aldrig varit så tuff i deras ställe.

Jag har därför väldigt svårt för de klagomål som finns i den svenska sjukvården. Det klagas på att kaffet är äckligt, stolarna är inte bekväma, man är på det stora hela väldigt obekväm hela tiden. Alla borde komma och jobba i Rumänien eller valfri öststat/tredje världen i ett år. Det hade gjort mycket. Finns det kaffe under en rond är det ovanligt här nere. Sitta gör man knappt och det finns inga garantier för säkerhet för varken patient eller personal. Ändå kämpar de på. Det är imponerande. Jag har all respekt för rumänska läkare. De är oftast väldigt kompetenta utan alla de resurser som vi har i Sverige. Vi måste uppskatta hur bra vi har det i vårt vackra land.