Reumatologitentan

Jag är smått kallsvettig när jag vaknar. Jag har sovit i korta intervaller under natten. Vaknat och repeterat läkemedel, kliniska symptom och klassifikationer. Somnat och drömt om patienter som jagar mig. Kastar pillerburkar på mig för att jag gett dem fel medicin. Jag rabblar hela tiden olika sjukdomar i huvudet under sömnen. Olika symptom och behandlingar. Jag är stressad. Det är en sluttenta idag och mitt undermedvetna vill verkligen inte låta mig sova.







Jag går upp klockan 05.00 Det är tradition nu. Jag har utvecklat en egen strategi för mina studier. Under åren har jag experimenterat en del. Jag har lyckats skräddarsy en teknik som passar mig bäst när det gäller att ta in all den information jag måste kunna lagra innan tentorna. Allt börjar med ett stort glas vatten. Sedan en ännu större kopp kaffe. Jag sätter mig. Läser och repeterar så fort jag kan. Vill hinna gå igenom allt material en gång till innan tentan. Det är som att jag limmar fast allting när jag gör så. 

Jag har läst och repeterat intensivt varje dag i flera veckor. Jag vet att jag kan mycket. Men ibland ramlar viktiga detaljer ut när man sitter och läser detaljerat. Eller så blandas saker och ting ihop. Den här sista överblicken tidigt på morgonen brukar lägga tillbaka informationen i sina lådor. Lådor som kommer att tömmas med tiden. Men förhoppningsvis stannar den viktigaste informationen kvar tills jag börjar jobba.




Tiden flyger iväg. Det är mycket att limma fast. Jag läser och repeterar samtidigt som jag sminkar mig. Det är viktigt för mig att se bra ut. Det är som min sköld. Min pansar. Jag lägger mer fokus på mitt utseende än jag borde. Jag vet det. Men det är en stolthet för mig. Jag vill visa med mitt yttre att jag har koll. Att jag är organiserad. Jag vill att ytan ska reflektera det. Jag har levt för många av mina år i kaos. Det har format mig. Skrämt mig. Jag vill aldrig mer tillbaka dit och därför är det viktigt för mig med rutiner. Att ha koll. Vara i tid. Sortera papper och ligga steget före i allt.


Jag har hängt fram kläderna jag ska ha på mig dagen innan. Jag drar ner dem från galgen och slänger på mig dem samtidigt som jag repeterar det sista från datorskärmen. Jag vill vara på plats minst en halvtimma innan tentan börjar för att slippa stressa i morgontrafiken. Cluj-napoca är som ett stort spindelnät av små snirkliga vägar genom staden och det har hänt att jag har fått sitta på bussen i 30 minuter innan jag kommit fram.


På väg till skolan repeterar jag listor som jag gjort i mitt block. Bara det absolut nödvändigaste. Det vitala inför tentan. Saker som läraren understrukit flera gånger. Kortfattade listor som gör stor skillnad på det stora hela.

Jag kommer in i tentasalen. Folk hälsar nervöst god morgon. Alla är lite pressade och känner stressen över att de inte pluggade mer inför tentan. Vissa beklagar sig över att de inte studerat under modulen, andra diskuterar olika kliniska manövrar. Vissa förhör varandra. För mig fungerar det bäst att bara sitta och läsa och repetera. Jag gilla inte att stressa upp mig. Det finns inget syfte med det. Jag har gjort vad jag har kunnat, nu får det gå som det går. ”overprepare and then go with the flow”

Lärarna kommer in och delar ut den skriftliga tentan. Jag ögnar igenom pappret på ca trettio frågor och ser direkt att det kommer gå bra. Jag känner igen det mesta. Mitt adrenalin är ganska högt nu och jag lägger allt mitt fokus på varje fråga. Läser flera gånger innan jag ringar in mitt svar. Hela tiden går lärarna fram och tillbaka mellan raderna av elever för att kontrollera att vi inte fuskar.



Jag lämnar in mitt papper och känner mig helt slut. Det är alltid så. Jag fokuserar så intensivt i nästan en timme och det känns som om hjärnan bränns ut efteråt. Jag är trött. Men det är mycket kvar. Jag äter en banan, tar en neurofen för huvudvärken och börjar repetera inför den praktiska delen av provet. Jag går igenom i huvudet hur jag har patienten framför mig. Hur jag utför olika manövrar. Förklarar för mig själv varför jag gör dem och vad de kan säga mig. Hur jag kan skilja olika sjukdomar åt genom att hitta olika kliniska tecken.

Det känns som jag får vänta i timmar innan det är min tur. Jag vill bara få detta överstökat och gå hem och sova. Sömnlösheten har gjort mig groggy och jag känner mig långsam. Jag börjar oroa mig smått. Känner handsvetten när läraren presenterar mig för min patient. Men jag ser direkt vad diagnosen är. Den lilla spända munnen, den hårda svällda smått glansiga huden på händerna. Det släta ansiktet. Det är utan tvekan skleroderma. Alla symptom susar runt i huvudet. Jag försöker sortera allt. Hur diagnostiserar jag? Vad är viktigt att fråga i anamnesen? Vilka undersökningar gör jag? Vilka gör jag inte? Vilka markörer finns i blodet? Hur fastställer jag diagnosen och utesluter de andra? Osv.



Läraren är inte så intresserad av att jag vet vad diagnosen är. Hon är mer intresserad av hur jag kommer fram till diagnosen. Hon vill att jag visar vilka kliniska manövrar jag skulle göra om det var min patient och jag var tvungen att ställa diagnosen själv. Jag förklarar att i tidigt skede kan det vara bra att skilja en bindvävssjukdom från rheumatism. Därför kan det vara bra att göra manövrar som gaenslen's sign, Patrick sign, patellar tap test, olika rotationer av leder. Palpitation av lederna osv till att börja med.

Jag gör manövrarna. Lyfter på ben och armar. Letar efter krepitationer över leder, frågar om patienten känner smärta, tittar efter hudutslag, trycker och klämmer tills jag är säker. Läraren är nöjd. Hon frågar vad jag kommit fram till, jag redogör för diagnosen och vilka tecken som styrker min teori. Jag får högsta betyg. Jag andas ut. Jag vet att kunskap inte kan mätas i betyg. Att jag inte ska lägga så mycket tyngd vid de siffrorna. Men jag har studerat hårt inför denna tentan och det känns bra att få det bekräftat.

Nu är det dags att vänta igen. Jag funderar på att lägga mig och vila någonstans innan nästa etapp. Det är ett ”quizz”. Det innebär att vi får ett patientfall och bilder och ska utifrån det ställa en diagnos.

Vissa kommer ut ur rummet och säger att det är lätt. Basic. Andra kommer ut och skakar på huvudet. Jag blir nervös. Har jag verkligen koll på kapitlet om vaskulit eller det där om Psoriasis och spondylit? Kan jag skilja de olika sjukdomarna åt? Jag tar upp mobilen. Scrollar igenom kapitlen. Jodå det känns okej. Detaljerna är på plats i huvudet. Men tänk om läraren fokuserar på labbresultaten? Bäst att gå igenom antikroppar och blodmarkörer igen. Jag bläddrar hastigt i mobilen och känner stressen gripa tag om mig. Det har gått så bra hittills. Jag vill inte att betyget ska dras ner nu pga. att jag missar någon detalj. Sådant kan gnaga i mig ganska länge och jag vill inte ha ångest över att jag hade kunnat göra mer.

Det är min tur. Jag kommer in och får välja ett A4 papper. Jag ser direkt vad det är. Den sadelformade näsan och en stor opak massa i högra lungan på röntgenbilden. Det måste vara Wegeners granulomatos. Texten beskriver en man i sextioårsåldern som haft en medicinsk historia av rinit och kronisk hosta. Han har kommit till sjukhuset på nytt på grund av blod i urinen. Det finns fyra frågor: Vad är din diagnos? Vilka tester gör du för att fastställa diagnosen? Vilka organ undersöker du? Vilka läkemedel skriver du ut?

När jag har svarat på frågorna är det dags att diskutera fallet med läraren. Jag känner vad hon tänker när jag sätter mig ner framför henne. Jag har mitt långa blonda hår uppsatt i inbakade flätor som sitter fast i en knut därbak. I öronen har jag små glittrande pärlor. Jag har matchat rouge och läppstift och jag vet att jag ser väldigt uppklädd ut. Jag känner att hon tänker att har man tid att lägga så mycket fokus på sitt utseende så har man inte tid att plugga hårt. Jag har fått höra det några gånger nu.

Hon är hård. Ställer detaljerade frågor om precis allt. Konsekvenser av sjukdomen. Exakt dos på medicinerna. Om medicinen inte fungerar vad gör du då? Hur följer du upp? Vart tar du biopsin och varför just där? Hur ser komplementsystemet ut i blodet? Vad gör du om han har osteoporos? Frågorna haglar. Men jag är lugn. Jag vet att jag kan. Jag är förberedd och har alla svar. Till slut lutar sig tillbaka efter vad som känns som en evighet. Tittar på mig och säger ” Du har gjort ett bra jobb här idag Alexandra. Du ska vara stolt”
Hon skriver en tia över pappret och önskar mig en bra dag innan nästa elev kommer in.

Jag svävar på moln. Allt har gått bra och jag har fått visa att jag är ambitiös. Att jag tar mina studier på allvar. Det har kommit att betyda så mycket för mig. Jag vet att det stiger mig åt huvudet ibland men det har med att göra att jag inte lyckades med speciellt mycket som ung. Sådant sätter sina spår.


Jag åker hem med ett leende på läpparna. Hög på lyckorus. Jag somnar direkt. Stensover i några timmar och vaknar sedan för att förbereda inför nästa tenta.


Modul tre år fem går mot sitt slut

Nu börjar ännu en modul gå mot sitt slut. Jag har verkigen gillat att läsa om rheumatologi. Mer än vad jag trodde. Lupus, reumatoid artrit, skleroderma osv. Jag har lärt mig en hel del om autoimmuna sjukdomar. Något jag kände mig dålig på innan. Öron näsa hals är dock ingenting för mig. Men jag pluggar på. Suger åt mig så mycket kunskap jag kan. 



Det märks att utrustningen är smått gammaldags här i Rumänien. Jag är rätt säker på att man inte använder en sån där reflex i pannan i Sverige längre. Här nere är de jättenoga med att vi ska lära oss hur man använder den. Hur tråkigt öron näsa hals än må vara så har jag lärt mig en hel del.


Min grupp är verkligen fantastisk. Här är några av dem. Jag trivs verkligen med dem och vi hjälper varandra mycket. Vi har suttit ihop i några år nu. Det är så viktigt att man bildar ett band till folk här nere. Annars blir det svårt att klara sig.

Utöver skoltimmarna försöker jag komma igång med min tes. Eller mitt examensarbete som det heter. Men det går trögt. Jag förstår inte riktigt hur jag ska lägga upp det. Det känns skönt att jag har så mycket tid. Jag ska skriva om förmaksflimmer hos äldre människor och jämföra med förmaksflimmer hos yngre. Jag ska själv göra någon slags forskning om detta och presentera statistik. Det ska bli väldigt intressant.

Jag har också kommit igång med gymmet och träningen på allvar igen. Det gör sådan otrolig skillnad för fokuset. Jag springer och styrketränar. Jag har nog aldrig kört så hårt som jag gör nu. Två timmar om dagen alla dagar i veckan. Jag gillar att gymma mellan 21.00 till 23.00 så att jag slocknar direkt när jag kommer hem. Då sover jag som en sten och vaknar väldigt utvilad.

Allt som allt så går skolan väldigt bra. Det är ekonomin som väger lite tungt. Men det ska tydligen alltid vara något. Så är det ju här i livet.

Nu är sommaren snart här och om några månader är jag klar med år fem. Det känns så overkligt. Snart har jag bara ett år kvar till min läkarlegitimation! Men ännu är det en bit kvar. 
Eyes on the prize.






Modul tre år fem!



Nu är våren snart här och det märks i Cluj!





Det är sol nästan varje morgon och det känns verkligen som att allting vaknar från vinterdvalan. Vi har börjat den tredje modulen detta året och hittills känns det riktigt roligt! Reumatologi, öron näsa hals och onkologi kanske inte låter så roligt men det finns mycket att lära. Mycket nytt som jag inte visste innan.

Livet känns lätt igen. Jag har börjat träna på allvar. Pengarna räcker till, studierna går bra. Jag hoppas verkligen att det håller i sig! 

Det blir ett kort inlägg idag eftersom jag inte har så mycket att skriva om. Det är skola, skola och mera skola. Men jag klagar inte. Med pediatriken bakom mig så känns det som om tyngden från mina axlar har lättat!

Hoppas ni får en bra dag och att solen skiner även i Sverige (vilket jag betvivlar) :)

Andra modulen år fem är klar!

Igår skrev jag den teoretiska delen av pediatriktentan. Det kändes bra och nu kan jag äntligen lägga pediatrik bakom mig. Nu vet jag att jag aldrig kommer bli barnläkare i alla fall. Det var inte alls min grej. Som sagt, inte för att jag inte gillar barn. Jag har alltid haft god hand med barn och längtar tills jag får egna (om jag får egna), men barn på sjukhus är en helt annan grej. Något jag kommer hålla mig långt borta ifrån. Det var så otroligt mycket att lära sig också. Bara att läsa igenom allt tog flera dygn av sträckläsning. Tror det är det tyngsta rent kvantitetsmässigt sedan patologisk anatomi. Här kommer en bild som illustrerar mina känslor kring det hela:


Kommer nog aldrig öppna den boken igen....

Denna modulen kommer vi läsa reumatologi, öron näsa hals och onkologi. Det känns som att jag kommer lägga mest fokus på onkologi. Cancer är något som skrämmer mig lika mycket som det fascinerar mig. Jag mår verkligen dåligt av att prata med patienterna på onkologiavdelningen dock. Dom sitter där utan hår och med ett spindelnät av slangar och sladdar runt sig och vet att de antagligen kommer dö, och in kommer tio utländska läkarstudenter och inspekterar dem som om de vore ett djur i bur. Inte nog med det så ska vi ta deras patienthistorik på knacklig rumänska. Vi ska ställa otroligt känsliga frågor så som "när fick du reda på att du hade cancer? Har cancern spridit sig? Vilket stadie? Vilken cancertyp? Osv osv. Det känns så fel. Jag läser hällre om det och lär mig från genomgångarna än att störa folk i deras slutskede i livet.

Usch, nu till något roligare. Det är kul att följa vänner och bekanta som tagit sin examen här ifrån och nu jobbar på olika ställen i Sverige. Det motiverar mig mer än någonsin att suga åt mig all kunskap jag kan få. Min läkarlegitimation är mindre än ett och ett halvt år bort och nu är allt detta äntligen mer verklighet än dröm. Sakta men säkert klättrar jag mot toppen. Ett steg i taget.

Jag önskar er alla en härlig alla hjärtans dag. Varesig ni spenderar den i soffan med ett stort paket glass eller med kärleken i era liv :)) Jag vill ge extra mycket kärlek till mina föräldrar idag. Saknar er så mycket! 

Praktiska tentan i pediatrik


Gud vad nervös jag var idag! Jag fick ångra bittert att jag inte gav mer under terminen i detta ämnet. Jag var så nervös att jag skakade. Vi fick alla varsin patient att undersöka och ställa diagnos på. Efter det fick vi gå och prata enskilt med professorn i pediatrik som även är vice dean för universitetet. Det får inte nerverna att lugna sig precis. Jag stammade från och till och blandade ihop lite grejer här och där men på det stora hela gick det ganska bra. Förvånansvärt bra med tanke på att jag inte studerat lika hårt som jag brukar. Gud vad skönt att ha detta bakom sig nu! Praktiska tentan är alltid värst. Jag är bra på att läsa och lära mig och sedan göra bra ifrån mig på papper, men när det gäller att prata öppet är det värre. Jag önskar att jag inte blev så nervös. Fattar inte att det är lika jobbigt nu efter så många år här nere!

På fredag skriver jag den teoretiska delen och sedan är denna modulen klar! Vad skönt det ska bli!! Känns som om den har hållt på en evighet. Och jag har verkligen vantrivts varje sekund. Men jag kommer ge mitt allt nu det lilla jag har kvar. Läsa tills jag deckar och sen läsa lite till. Håll tummarna!