Sommaren 2015

Jag hann knappt märka att sommaren ens var här. Och nu är den över. Jag har jobbat ända sedan jag kom hem i stort sätt hela tiden och jag har verkligen fått lära mig en hel del. Jag får repetera mina kunskaper inom hjärtmedicin och framförallt min förståelse för klinisk medicin har utvecklats en hel del. Det där med att förstå hur man lägger upp en plan för en patient och sedan tar de rätta stegen för att följa upp. Jag minns att jag alltid hade problem med det förr, innan jag jobbade mycket inom vården. Saker som "ska ptienten ha en CT eller en slätröntgen?" "Vilka parametrar ska man leta efter i blodet?" "Vilken typ av blodförtunnande väljer man?" osv. Nu känns det som att jag har fått ett logiskt tänk kring det hela. Jag förstår vad som är viktigast och vad som kan lämnas till senare och det känns som om det är en stor del utav att vara en bra läkare läkare; Att ha en plan.

När jag har tid över innan eller efter jobbet har jag gått in för min träning och mina matvanor. Jag tränar i stort sätt varje dag. Det blir mest fokus på cardio och lätta vikter. Det är svårt att kombinera tunga lyft med den strikta diet jag håller just nu. Jag har börjat med en lätt liberal LCHF diet kombinerad med periodisk fasta. Jag har aldrig mått så bra som nu måste jag säga. Men det är viktigt att jag inte tar ut mig på gymmet. Då blir jag lätt utmattad hela dagen på jobbet sedan. Mitt mål är att slimma ner kroppen rejält så att musklerna kommer fram mer. LCHF har tidigare visat sig effektiv för det ändamålet då man tappar en hel del vätska ganska fort. Jag har en månad till på mig men hittills har jag blivit av med tre kilo sedan jag kom hem. Det ska bli intressant att se vart detta leder!

Den tjugofemte september åker jag tillbaka till Cluj-Napoca. Nu är det snart dags för det sista året på läkarlinjen. Kan ni fatta att det redan är så nära mål!? Jag har svårt att tro det själv. Jag är riktigt taggad. Sista året som student för mig. Helt sjukt. Läkare om ett år. Jag får nästan nypa mig i armen!

Tack för att ni kikade in!




Fobi

"Fobi (av grekiska φόβος, fobos, "fruktan"), kallas en stark upplevelse av rädsla, starkt obehag eller stark äckelkänsla som, oftast utan saklig grund, återkommande infinner sig då en person ställs inför, eller riskerar att ställas inför, ett visst objekt eller en viss situation som personen fruktar"


Alarmet från mobilen skär in I öronen på mig. Klockan är 05.00 och jag är osäker på vart jag är någonstans. Min första tanke är att det är dags att gå till skolan. Några blinkningar senare är jag tillbaka i de levandes sfär och jag reser mig långsamt upp ur sängen. Det är sommarlov. Jag har jobbat i drygt en vecka och det är dags att skynda sig till ännu ett morgonpass på hjärtintensiven.

Jag har under de senaste somrarna och även jullovet jobbat på samma avdelning. Jag trivs verkligen otroligt bra. Jag har erfarenhet av att jobba på andra avdelningar inom vården och att säga att jag vantrivdes där är en underdrift. Det är därför inte speciellt jobbigt att ta sig upp dessa tidiga morgnar och åka till jobbet under somrarna i Sverige. Denna sommar har jag egentligen möjlighet att jobba som underläkare och det var så nära att jag fick göra det men i sista stund innan spiken slogs i kistan blev platsen tillsatt med någon annan. Någon med mer erfarenhet som underläkare gissar jag. Själv kommer jag vara en börda för sjukhuset under mina första månader som underläkare. Allt jag kan om medicin har jag innanför skallbenet. Jag har ingen riktig praktisk kunskap att bidra med och det är något som en handledare måste lära mig. Det där med att översätta den medicinska teorin till klinisk praktik är en ganska långsam process.

Även om det hade varit så roligt att få jobba som underläkare nu så är jag inte ledsen över att få jobba som undersköterska även denna sommar. Dels för att jag trivs så bra på avdelningen och dels för att jag slipper åka och jobba i Norge och vara ifrån familjen och vännerna ännu mer. Jag har också lärt mig otroligt mycket hittills genom att jobba så mycket med sjuka människor. Jag tror att alla månader som undersköterska kommer att forma mig till en bättre läkare när tiden är inne.

Det är morgonmöte. Sjuksköterskan som jobbat natt rapporterar till mig och sjuksköterskan som ska ta över under dagen. Sedan får jag uppgifter som ska göras på morgonen. Byt dropp, hjälp patienten att äta, ta blodsocker, få upp alla patienter, hjälp dem som inte kan gå att klä på sig och tvätta sig innan frukost osv. Jag känner mig lättad. Jobbet sitter i ryggraden och det är nästan avslappnande att få gå runt och hjälpa patienterna på morgonen. Jag ska precis resa mig och gå när sjuksköterskan säger ”jo, det är ett troponinprov som ska tas innan frukost”. Morgonen ser med ens väldigt mörk ut. Troponinprov innebär att jag ska ta ett intravenöst blodprov. Något jag har otroligt svårt för. Jag har under mina år på läkarlinjen varit med under flera operationer, obduktioner och jag har sett amputationer och blodiga födslar. Allt detta har inte rubbat mig. Väldigt få saker som anses svåra att se får mig att vackla. Men dessa små nålar är verkligen min kryptonit. Jag har utvecklat en fullskalig fobi för nålar. Det är den där känslan av att kallt stål ska in i ett blodkärl. Bara tanken får det att krypa i mig.
Jag har under tidigare tillfällen svimmat när jag har varit med under provtagningarna. Och det har hänt fler gånger än jag är villig att erkänna…. Det är totalt irrationellt. Jag vet det. Jag stålsätter mig och tänker att det bara är löjligt. Att jag måste ignorera obehaget. Men i mitt fall får jag något som kallas för en vasovagal reflex. Min kropp stänger ner sig som en slags försvarsmekanism när jag ser nålar som förs in i kärl. Det spelar ingen roll vad jag säger till mig själv. Jag känner hur blodtrycket sjunker, hur pulsen nästan avtar, benen blir helt svaga och blodet till hjärnan reduceras. När jag börjar se prickar vet jag att jag har ungefär fem sekunder på mig att hitta en toalett och lägga mig ner på golvet. Om jag inte ska ramla ner framför patient och vårdpersonal. Det är så otroligt pinsamt. Jag blir så arg på mig själv. En gång hann jag inte ut och svimmade mitt framför alla. En situation jag aldrig vill uppleva igen. Min egen hjärna är min största fiende i dessa situationer. Nu förstår ni nog varför jag frös till över min uppgift denna morgon.

Jag vet att det är min uppgift att kunna ta intravenösa blodprov nu. Att kunna sätta dropp osv. Jag är för guds skull nästan färdig läkare! Förra sommaren lyckades jag faktiskt ta en del blodprov och nästan alla gick bra. Men nu var det längesedan och rädslan har infunnit sig igen.

Jag kallsvettas när jag tar stickvagnen och kör mot patientens rum. Jag vill bara springa åt andra hållet. Be någon annan ta över. Jag vill vara vart som helst men inte här. Men jag vet också att detta är en tröskel jag måste komma över. Rädslor är till för att övervinnas. För att göra mig starkare. Sådant brukar jag säga till mig själv för att peppa mig själv. Man måste utmana sig själv Alexandra! Men just nu känner jag mig minst i världen. Rädd och pytteliten.

Jag ber en stilla bön till anatomiguden om att patienten ska ha fina stora utbuktande kärl. Men så är inte fallet. Jag stasar och letar men hittar inte ett uppenbart kärl i varken armveck eller händer. Typiskt. Jag känner redan hur jag kallsvettas så mycket att jag måste torka av händerna. Illamåendet har också infunnit sig och jag får pressa ner ångest och panik i halsen när den vill stiga upp ur mig och få mig att spring ut där ifrån. Tillslut kan jag inte fördröja situationen längre. Det är bara att sticka. Jag tar fram nålen, obehaget blixtrar igenom mig och jag blir förbannad på mig själv. Stålsätter mig och sticker in nålen. Ingenting händer. Inte en droppe får jag. Jag drar tillbaka nålen och sedan skjuter jag in den djupare. Åter igen, inte en droppe. Paniken växer och jag kan höra min puls i öronen. Jag försöker småprata och låta lugn men till och med rösten darrar. Ny nål. Nytt försök. Jag letar längre ner på armen och där! Någonting blått skymtar under huden. Vilken vacker syn. Jag för in nålen under huden och plötsligt forsar blodet ut i röret! Jag är så lättad att all obehagskänsla rinner av mig. Det är först när jag går ut i korridoren och sätter mig ner för att andas lugnt och hämta mig som jag inser att jag inte sett några prickar. Inga svimningssignaler. Ingenting. Ett litet steg till synes men en stor seger för mig.

Avdelningschefen kommer fram till mig där jag sitter på stolen och försöker hämta mig. ”jo Alexandra” börjar hon. ”Nu är ju du snart klar med din utbildning. Vi tänkte att du ska få vara med och sätta alla nålar här på avdelningen. Centrala venkatetrar, ingångsfarter osv. Det blir väl bra? Så kan du det sedan” Jag känner hur den lilla färg jag just fått tillbaka försvinner. Men jag nickar och får ur mig ett ”absolut. Det fixar jag”. En van sköterska tar tag i mig och hon visar mig en lista på tio patienter som ska ha olika nålar. ”Jo jag är inte så väldigt van med nålar och jag blir lite yr..” börjar jag. Hon avbryter mig. ”Det finns bara ett sätt att komma över det. Och det är att utsätta sig för det. Om och om igen”. Hon är barsk, men jag gillar det.

Hon står bakom mig och pekar och visar vart jag ska sticka patienten. Hon vill att jag gör allt själv. Det går sådär. Jag får in nålen efter några försök. En sådan som ska sitta ett tag så att man kan koppla dropp. Men jag gör fel med skruvmekanismen och blod forsar ut. Sköterskan fångar snabbt upp och stänger ventilen. Jag känner mig modfälld. Patienten frågar varför det kom blod. Varför det gjorde ont osv. Jag känner mig dum. Säger till sköterskan att det är bättre om hon visar och jag bara tittar på. Men hon bara skakar på huvudet. ”ska man lära sig måste man göra det själv”. Samma sak i nästa rum, det tar tid att hitta en bra ven, jag skakar och svettas och det känns som om jag fastnat i ett eget minihelvete. Jag vill verkligen inte vara i denna situationen. Jag stänger ventilen innan blodet hinner forsa ut och plötsligt har jag gjort det helt själv. Plötsligt har jag suttit en infartsnål och det gick bra. Ingen svimningskänsla ingenting. Jag har fokuserat så mycket på min uppgift att kroppen helt enkelt glömt att koppla på den vasovagala reflexen. Lättnad sköljer över mig. Jag fixar detta tänker jag. Jag är över på andra sidan! Som att simma över ett stormigt hav och inte se land men så plötsligt känner man botten under fötterna och inser att man är framme.

Nästa försök går jättebra. Jag hittar venen, sätter nålen och det är klart. Det går som ett rinnande vatten. Jag kan inte fatta hur fort det gick. På morgonen var jag på gränsen till en panikattack och nu på eftermiddagen sitter jag med elva nålar bakom mig och känner att det var lätt. Att jag har kontroll.

Jag vet att detta är en riktig struntsak. En löjlig grej att vara rädd för. Absolut. Men det har varit så verkligt för mig. Så stort och svart. Men det hindret är borta nu. Och jag kan inte understryka nog hur viktigt det är att utsätta sig för det man är rädd för. Hur viktigt det är att inte lägga sig ner och låta tillfället gå förbi. Man måste ut ur komfortzonen och våga kasta sig i en annan riktning ibland. Annars kommer man alltid stå och stampa på samma ställe.



ÅR FEM ÄR KLART





Nu är det klart! 


År fem är bakom mig och nu är det bara ett år kvar tills jag är färdig! Igår skrev jag den sista tentan för året och idag sitter jag hemma i Sverige i mammas kök och njuter av en kopp riktigt kaffe. 

Detta året har gått riktigt bra. Alla tentor är avklarade, det har inte varit några problem med dekanatet, allt har flytit på och det känns så skönt! Det har varit ett väldigt lärorikt år. Även om vissa delar har kännts tunga så som att ta sig upp de tidiga iskalla vintermorgnarna och åka buss till pediatriklektionerna som jag verkligen avskydde. Men det har också varit roligare stunder så som kardiologimodulen. Jag ville aldrig att den skulle ta slut. 
Jag har lärt mig mycket detta året och jag är nöjd med arbetet jag har lagt ner på mina studier. Jag har utvecklat en effektiv studieteknik och min motivation att läsa och lära är högre än någonsin.

Om några dagar börjar jag jobba. Det blir hjärtintensiven i Borås även denna sommaren. Jag känner mig hemma där och ser fram emot att få jobba med att hjälpa människor igen. Jag siktar på att jobba hela sommaren så mycket jag bara kan. Pengarsituationen detta året har inte varit rolig och jag vill inte leva så som jag gjort i ett år till. Att jobba hela sommaren skulle hjälpa mig mycket. 

Till alla er som skriver och frågar om hur man ansöker till universitetet osv måste jag erkänna att jag inte har en aning. Allt ser annorlunda ut idag från när jag kom hit år 2008 så jag kan tyvärr inte hjälpa er med det även om jag önskar att jag kunde.


Nu ska jag gå ner till stranden och lägga mig och sola i sommarvärmen. Jag har några få dagar innan jobbet nu då jag bara ska ta det lugnt och umgås med familj och vänner. Jag kan inte fatta att året är över! Det har varit högt tempo och det känns som jag just kastats av en karusell och det snurrar i huvudet fortfarande. Jag måste stressa ner och slappna av. 

Hoppas ni njuter av det fina vädret. Tack för att ni kikade in! 



Slutspurten år fem!

Det blir ett kort inlägg. Sitter och repeterar det sista inför radiologitentan imorgon. I torsdags gjorde jag den praktiska tentan i neurologi. Det var inte helt lätt. Jag fick gå igenom alla kranialnerver och förklara hur man testar dem och vad olika resultat kan indikera. Sedan fick jag en patient som jag skulle fastställa en diagnos på. Det gick jättebra. Det känns roligt att förstå sig på neurologi så pass att jag genom en klinisk undersökning kunde vara ganska säker på vart i hjärnan problemet fanns. I detta fallet hade patienten fått en stroke i lillhjärnan vilket har en del ganska specifika kliniska presentationer. Det gick allt som allt väldigt bra.

Imorgon är det som sagt radiologitenta. Sist vi läste radiologi i fyran var det ren slakt. Över trettio elever klarade inte av tentan. Många av dem har fortfarande inte lyckats tenta om radio sedan dess och får därför inte göra denna tentan. Jag är lite nervös. Jag har läst och repeterat mycket. Jag kör på samma strategi som jag tidigare beskrivit. Jag läser lärarens material simultant med mina egna anteckningar som jag tagit under presentationerna. På så sätt vet jag vad läraren har sagt är extra viktigt samt vart jag inte behöver lägga så mycket krut. I de stora ämnena som detta gillar jag verkligen att ha böcker att läsa också. Det är inte alltid läraren förklarar så bra men med en bra bok går det inte att missförstå. Jag brukar kolla upp på internet vilka böcker som andra läkarstudenter rekommenderat efter de har studerat olika kurser sedan beställer jag dem på adlibris.

Jag får avsluta med några rader om min närmsta vän här nere i Rumänien. Jag är verkligen glad att jag har hittat henne. Allt blir så mycket lättare när man har någon i sitt liv som man kan lita på och dela saker med. Jag är helt säker på att vår vänskap kommer hålla livet ut. Äkta vänskap är väldigt sällsynt. Det klickar så intensivt när det väl händer. Jag minns första kvällen för två år sedan då vi träffades. Från första ögonblicket vi sågs var vi som fastklistrade. Vi pratade om allt mellan himmel och jord. Vi kan prata tills solen går upp och sen ner igen utan att tröttna. V har redan gått igenom en hel del tillsammans vilket gjort vänskapen starkare än någonsin. Jag är själv förvånad över hur mycket jag tycker om henne. Jag har tur som lyckats hitta två fantastiska tjejkompisar. (Veronica du vet att du också har en speciell plats i mitt hjärta!)




Håll tummarna för mig imorgon kl 09.00!

Snart sista tentaperioden för i år

Nästa vecka börjar tentorna. Det har varit en ganska avslappnad modul så jag hoppas att jag har lyckats ligga någorlunda i fas för att inte behöva känna mig allt för stressad nu när tentorna är runt hörnet. 

Jag gymmar och pluggar och någon utgång här och där har det också blivit i det fina vädret. Vi har 30 grader och strålande sol nästan varje dag. I fredags var jag på ett ställe som heter "rooftop daydreaming". En stor tillställning på en enorm terass uppe på ett tak. Jag hade jätteroligt.



Idag är jag hundvakt åt den här lille killen:



Han heter Majlo och är en några månader gammal pomeranian. Det är så roligt att få ha en hund för en liten stund igen. Jag saknar verkligen Yoda. Den här lille killen är så liten att jag är livrädd att tampa på honom hela tiden. Och han vill vara så nära hela tiden. Känns som en liten kyckling :)) Det är otroligt vad enkelt det är att ta hand om en sådan liten hund.


Det känns som om det inte alls var längesedan som Yoda var så här liten. Jag saknar honom så det gör ont ibland. men han har det jättebra nu. Han är i Sverige och har ett bättre liv än jag någonsin hade kunnat erbjuda här i Rumänien. Jag träffar honom varje sommar.











Min lille gris som har blivit så stor. Chow chows är verkligen inte helt lätta. De är enmanshundar och är väldigt kalla mot alla utöver deras ägare. Det är ingen hund man borde börja med men jag ångrar det inte en sekund. Det finns ingen hund som Yoda.


Sist men inte minst vill jag skriva några rader om Lisa Holm. Det har varit en ofattbart grym vecka vilket man har kunnat följa i tidningarna. Bilbomber, folk som blir överkörda och en ung flicka som blir bragd om livet. Det gör för ont. Vad är det som sker i Sverige?? Det har eskalerat totalt. Det är en sådan ofattbar ondska. Jag kände inte alls Lisa men det gjorde ont i mig som om det var någon som stod mig nära som försvann.


När jag delade bilden på henne på facebook första dagen minns jag att jag tänkte, "Gud, jag hoppas att det är ett sådant där fall som löser sig på 24 timmar. Snälla låt det vara en sån där tonnårsrebell som rymt hemifrån för en natt". Jag grät när dödsbeskedet kom... 
Jag minns hur det var att vara en 17 år gammal flicka i den stora världen. Hur full av liv och nyfikenhet man var. Hur världen låg öppen. Hur man var hungrig på livet. Det är så ofattbart orättvist! 

Den ljusglimt som ändå fanns i denna tragedin var att se hur människor hjälpte till. Hur så mycket folk engagerade sig i flickans försvinnande. Folk kom dit och letade dag och natt. Det är så fint! Sådant väcker hopp om mänskligheten trots allt. Det finns så mycket gott bland all grymhet ändå. Tack och lov för det.  

Vila i frid lilla flicka.