Sista dagen i skolan

I torsdags var det min sista skoldag. Det känns så konstigt. Nästan tomt. Jag har gått i skolan sedan 2008! Om man räknar i runda slängar så har jag spenderat över 10 000 timmar i skolan! Ändå känns det som om det inte alls var längesedan jag steg av "dödsbussen" i mitten av Cluj-Napoca och såg mig om för första gången. Jag visste att min tid här nere skulle förändra mig men jag visste inte hur mycket. Att läsa mina blogginlägg från de första månaderna här nere känns lite som att läsa boken "flowers for algernon" (handlar om en hjärnskadad man som efter en operation sakta men säkert börjar tänka normalt). Jag var så väldigt ung. Nästan en helt annan person. Jag har lärt mig vikten av att inte ta något för givet, att inte skjuta upp åtaganden, att ta vara på de fina stunderna emellan kaoset i livet och att jag själv inte är centrum av universum. 



Det är lätt att tro på någon sorts mening med allt i livet efter allt jag gått igenom. Allt har liksom lett mig i rätt riktning till slut. Som om det finns en plan med allt. Hur svårt det än har känts i vissa stunder så har jag alltid hittat en väg upp ur mörkret och kaoset och lärt mig något av motgångarna som ibland verkligen slagit omkull mig.

Framtiden känns spännande. Jag har ingen aning om vart jag kommer hamna inom ett år. Jag vet inte ens vart jag ska bo. Jag har ett möjligt jobberbjudande men jag skriver mer om det om det om det blir något utav det.

Något jag vet med säkerhet är att jag kommer sakna Cluj så otroligt mycket. Sverige och Göteborg i all ära men Cluj är något helt fantastiskt. En stad som ingen annan jag tidigare varit i. Det är så mycket liv här, Ett löfte om att framtiden är ljus ligger i luften. Det är en stad som växer, en stad med så mycket unga människor som uppfyller sina drömmar. Jag hör sällan något om brott eller slagsmål. Jag känner mig trygg och hemma här. Det blir svårt att åka här ifrån permanent och inte bara tillfälligt denna sommaren.



Något annat som verkligen gnager i mig är min hundsituation. Jag håller på att kolla upp sätt att få med mig Titan till Sverige. Jag ska ha med honom om jag så ska bära honom hem själv. Vi har byggt ett band som inte kan brytas efter alla månader tillsammans. Jag kan inte föreställa mig att vara utan honom. 



På fredag tentar jag av mitt sista ämne någonsin. Infektion. Sedan är det fullt fokus på examensdagen. Familjen kommer snart hit och det ska bli så himla roligt att fira tillsammans med dem! Efter det kommer jag plugga intensivt fram tills licenstentan den 18e juli där vi tentar av allt vi läst dessa åren. Det kommer vara otroligt nervöst! Jag ska försvara min tes igen i samma veva framför massa professorer. Det är något jag inte kommer sakna. Stressen och pressen inför att bli förhörd framför massa folk. Jag avskyr verkligen det. Och detta blir det största testet jag gjort någonsin. 18 juli blir ingen rolig dag.. Men efter det är det dags för balen. Det ska verkligen bli roligt! Att fira allt vi gått igenom tillsammans för sista gången. I juli månad får ni hålla tummarna!

Tack för att ni kikade in!

Sista tentaperioden!

Nu är den sista tentaperioden någonsin runt hörnet! Nästa vecka tentar jag av geriatrik och epidemiologi. Veckan efter det är det dags för infektionstentan. Jag har lagt mycket krut på infektion och antibiotka. Det har varit väldigt intressant och jag känner att jag kommer ha mycket användning av det jag lärt mig i framtiden. Jag behövde verkligen repetera bakterier och virus. Den kunskapen jag hade var väldigt förlegad sedan mitt tredje år på universitetet. 

I förra veckan tog vi foton i botaniska trädgården. Jag vet inte riktigt varför det är så mycket kort nu men det är tydligen viktigt. I juli tar vi kort i våra examenskläder. Det ska bli så otroligt roligt! Kan inte ens föreställa mig hur stort det kommer kännas. 









Det är många jag kommer sakna från universitetet. Det har varit en sådan härlig blandning av folk här nere. Folk från alla möjliga länder som har kommit samman för att nå sitt mål i livet.


Jag har fått mycket ris angående min hundsituation. Precis efter det att jag skrev inlägget om min rottweiler Titan fick jag reda på att Yoda var sjuk. Riktigt sjuk. Han fick avlivas dagen därpå och det kom verkligen plötsligt. Han var så stark och trygg i alla situationer så det var så svårt att tänka sig att han var så svårt sjuk.. 









Det är otroligt hur man kan älska en hund så mycket. Hur de blir en i familjen. Någon man verkligen saknar när man inte ses. Han har alltid varit en så självklar närvaro hemma i Sverige. Men nu finns han inte mer. Jag är tacksam för vår tid tillsammans. Alla minnen vi delat. Alla stunder vi har fått tillsammans. Jag saknar de där tidiga morgnarna när han var som mest tillgiven. Då han kom och satte sig nära inpå med sin varma mjuka päls och ville bli kliad. Hans mysiga bökande när han ville ha mat eller gå ut. En otroligt orginell hund. Chow chows är svåra hundar men klarar man av dem så är det helt klart värt det. Jag hoppas att han är på ett bättre ställe nu. Ett ställe där han vaktar oss alla ovanifrån. Älskade hund.

Jag är verkligen en hundmänniska in i märgen och jag kommer antagligen alltid ha en hund vid min sida. Livet känns så väldigt tomt annars. Jag kan inte tänka mig något annat. En hund skänker så mycket glädje, lugn och trygghet. En vän som alltid är glad att se en. En närvaro som förgyller vardagen. Det är något som större delen av min släkt inte förstår. Och det är helt okej. Vi känner och tycker olika kring frågan om jag kan ta hand om en hund eller ej. Jag hoppas Titan kan vara med mig länge. Att han håller sig frisk och stark. Han är en otroligt glad och snäll hund. Jag kommer göra allt jag kan för att ge honom ett så bra liv som möjligt.




Tack för att ni kikade in!

Min största utmaning hittills

Det är mycket studenter som springer upp och ner på strada Victor Babes idag. De är svettiga, hålögda och väldigt stressade. I många studenters händer kan man skymta en himmelsblå bok. Kanske var femte elev som springer på studentgatan Victor Babes idag har en sådan bok i handen. Det är deras examensarbete. Den så kallade tesen. Studenterna med den blå boken i handen hejar knappt på varandra trotts att de är kollegor sedan flera år tillbaka. De går alla sitt sista år på läkarlinjen och just nu är de stressade långt över öronen. De har en hel del deadlines denna veckan. Tesen ska vara utskriven i bokformat, man ska ha presenterat tesen på respektive sjukhus där man haft sin mentor och handledare. Man ska ha fått en hel del papper stämplade och påskrivna på precis rätt sätt. Utöver det ska andra papper in. Ett hav av papper med andra ord som ska in till dekanatet innan den trettioförsta maj annars riskerar vi att inte få vårt diplom och vår läkarlegitimation. Att vara sen med inlämningen av tesen kostar lite över tusen kronor, det står mycket på spel idag.


Så här ser studentgatan ut från google earth. Under dagen är det så fullt på gatan att man inte får plats på trottoaren. Jag har spenderat en stor del av alla mina år här nere på denna gatan. Våra lektioner ligger till stor del här och under en dag kan vi springa runt 5 gånger upp och ner mellan olika lektioner. 


Väl framme vid dekanatet kan man få stå flera timmar i kö under denna veckan. Alla i sjätte året ska lämna in sina viktiga papper och om de har hunnit med att göra klart tesen måste den in nu också om de inte ska få böta. Om man inte hunnit fram till sin sekreterare klockan 15.00 stänger dekanatet och då har man ingen möjlighet att få lämna in sina papper. Något som får stora konsekvenser. Därför är stressen total att hinna med allt.

Jag är en av de där stressade hålögda studenterna idag. Jag avskyr mitt liv när jag småspringer upp för Victor Babes. Allt jag kan tänka på är att lämna in mina papper i tid. Jag har inte kunnat göra det tidigare eftersom examensarbetet verkligen har ätit upp precis all tid. Inget gym, inga vänner, ingen fritid, ingenting. Bara text och siffror som ska ner på papper. Jag vill bara att detta ska vara över nu! Inget annat rör sig i mitt huvud. Bara det: "Lämna in allt och kom ut på andra sidan". 

Jag hämtade min tes på tryckeriet idag. Tack och lov så hade dom den klar. Det var verkligen en stor känsla att få hålla i den. Att få bläddra igenom den och se allt jag skrivit. Mitt arbete. Min prestation. Jag vet att det kanske låter överdrivet med så stora känslor inför examensarbetet men detta har hängt över mig i över ett halvår. Den har flåsat mig i nacken och jag kan inte ens räkna alla gånger jag brytit ihop och varit helt säker på att jag aldrig kommer klara av att skriva klart den. Jag har fått börja om så många gånger. Göra om. Tänka om. Tänka nytt och framförallt, tvinga mig att sitta ner och bara skriva. Hur motigt och hemskt det än har varit. Alla dessa känslor samlade i en himmelsblå bok.








I måndags presenterade jag mitt examensarbete och försvarade det jag kommit fram till inför kardiologiavdelningen på sjukhuset. Att säga att jag var så nervös att jag verkligen övervägde att gå ut och kräkas räcker inte. Och det var precis så jobbigt som jag föreställt mig. Typisk rumänsk anda med väldigt auktoritära nedvärderande lärare som avbröt mig mitt i presentationen, grillade mig och tittade på mig som om det aldrig skulle bli något av mig. De menar säkert inte att vara elaka. Det är liksom deras mentalitet. De sitter överst och vi är små darrande möss. Så fungerar det här nere.

I vilket fall hade jag svar på tal. Jag hade statistik och grafer som backade upp mina påståenden. Jag var påläst och jag har verkligen lärt mig mycket om ämnet jag skrivit om. Jag känner att jag är uppdaterad och insatt och kan prata fritt kring examensarbetet. Men det kändes ändå som den absolut längsta kvarten i hela mitt liv.

Men allt detta ligger bakom mig idag. Idag finns bara ett mål: Lämna in alla j*vla papper i tid och spring hem! 

Väl framme får jag stå i kö i en timma innan det är min tur. Vår sekreterare, miss Galos tittar skeptiskt igenom mina papper. Flera studenter har blivit hemskickade och fått skriva om delar av sina papper. Det är förödande att få skippa en till dag i skolan och stå i kö nästa dag också så jag ber en stilla bön att alla papper är i ordning. Och det är det. Tack och lov. Jag kunde inte komma ut från dekanatet fort nog. Det är den där känslan när man öppnar dörren och bara vill hoppa upp i luften och skrika "JAAAAAAA"!! det högsta man bara kan. En sådan otrolig lättnad! Det finns inget problem i världen jag inte klarar av känner jag idag.

Visst är det fler hinder på min väg mot läkarlegitimationen. Mer tentor, stora licenstentan i juli te.x. Fler papper som ska in. Godkännandet som ska komma från ministeriet i Bukarest. Men att ha tesen klar känns som det allra svåraste. Det är det största jag gjort sedan jag kom hit. Utan tvekan. Och det är nu bakom mig. Jag har inte förstått att det är sant ännu!

Men med dessa goda nyheter vill jag också dela en svår nyhet i mitt liv som jag tidigare inte berättat om. Jag vet att många inte kommer gilla det jag skriver nu och jag kommer få en hel del uppläxningar av min familj. Men det spelar ingen roll. För snart nio månader sedan hjälpte jag en vän med en hundvalp. En rottweiler. Han hade redan en fullvuxen rottweiler men ville ha två. Jag hjälpte till att lära hunden allt en hund måste kunna och det förgyllde min ensamma vardag mer än jag kan beskriva. Jag och den lilla valpen fick snart ett väldigt starkt band. I början var hunden mycket hos sin ägare och vi turades om att ta hand om lille vovven. 
Det var inga problem. Hunden var som terapi för mig. Jag har alltid varit hundmänniska ända in i själen. Att ha en hund i närheten gör mig väldigt lugn och glad.

För tre månader ungefär dog ägaren till hunden. De var tvugna att ge bort hundarna han lämnat efter sig. I rumänien är det ett hemskt öde för en hund. Det är inte som hemma i sverige där en hund ses som en individ. I Rumänien kedjas de fast och lämnas ute på bakgården. Där sitter de tills de dör. Utan någon form av mänsklig närhet. Det är ett öde värre än döden i mina ögon. Jag klarae inte att se dem ta hundvalpen till ett sådant ställe. Jag kunde verkligen inte låta det hända. Jag struntade i alla konsekvenser och sa att jag skulle uppfostra hunden.

Så nu sitter jag här med en nio månader gammal rottweiler. Han har huvudet i mitt knä och tittar på när jag skriver. Han har blivit ett ljus i mitt liv. Min vän. Min trygghet. Jag har gett honom ett bra liv och vi är ofta ute i parken och prommenerar. Han är en otroligt lycklig hund. Social, glad och full av energi.

Problemet är ara vad jag ska göra nu när jag måste åka. Jag kan inte lämna honom. Det spelar ingen roll hur arga folk blir. Jag kan inte lämna honom nu. Vi sitter ihop och när jag får möjlighet ska han med till Sverige. JAg gör vad som krävs för att få det att fungera. Folk som inte är hundmänniskor ända in i märgen kommer aldrig förstå hur starkt man kan älska en hund. 

Nu vet alla om detta och det känns bättre än att behöva hålla det hemligt eftersom han är en sådan stor del av mitt liv. Här kommer lite bilder:




Här är han. Min ögonsten, Titan. 

Jag har full förståelse för att folk kommer tycka att detta är otroligt sanslöst dumt. Det spelar ingen roll. Alternativet att han skulle få sitta i kedja resten av sitt liv känns svårare att leva med. 

Tack för att ni kikade in. Håll tummarna nu för min sista tid här nere!



    

Vecka 1, sista modulen år 6!

Nu drar det verkligen ihop sig! Jag har två månader kvar i skolan innan min examen. Det känns så nervöst! Spännande, läskigt, nytt, sorgligt, stort och hisnande. 

Jag fortsätter snurra runt i den här tornadon som är mitt liv just nu. Försöker orientera mig och hamna med fötterna på jorden. Men det är svårt. Det känns mest som om jag tumlar runt i alla möjliga riktningar utan att kunna kontrollera allt som händer. Men på ett eller annat sätt kommer jag snart att landa. 



Just nu är mitt fokus till 100% på mitt examensarbete. Det ska vara klart i slutet av denna månaden och den 26:e maj ska jag presentera det jag kommit fram till inför hela kardiologiavdelningen på sjukhuset. Hittills är jag uppe i 40 sidor vilket är minimum för ett examensarbete men jag har fortfarande en del kvar. Jag gör en meta-analys gällande behandling av förmaksflimmer i de äldre. Jag jämför nya artiklar och samlar statistik som jag sedan ska presentera. Mitt fokus är antikoagulanter (blodförtunnande medicin) som är en del av behandlingsplanen för förmaksflimmer. Det finns många nya sådanna mediciner på marknaden och jag vill jämföra deras för och nackdelar för att komma fram till vad som är den bästa regimen för förmaksflimmer.
Detta tar upp all min tid just nu. Efter skolan sitter jag och skriver tills jag somnar. Det är otroligt mycket data som ska samlas. Så mycket att skriva. Jag har aldrig gjort något liknande förr därför känns det väldigt utmanande.  

Den sista modulen i skolan består av: infektion, geriatrik och epidemiologi. Jag har också en tillvalskurs denna modulen vilket är väldigt irriterande eftersom vi redan har väldigt långa dagar många dagar i veckan. Kursen heter "formulating a diagnosis" så jag antar att den har mycket med patienthistorik att göra. Jag önskar verkligen att jag inte hade den kursen nu när jag behöver all min tid till mitt examensarbete. 
Infektion känns väldigt bra dock. Vi har den kursen tisdag till fredag och det är den största kursen den sista modulen. Jag lägger mycket tyngd på det ämnet eftersom vi studerar en hel del antibiotika. Jag behöver verkligen damma av mina kunskaper kring allt som har med det att göra. Det är jättemycket att kunna och det kommer vara viktigt i framtiden. Det käns bra att ha den kursen nu så att jag har bra koll på antibiotikan innan min licenstenta i juli också. Det kommer bespara mig mycket tid. 

I förra veckan var min mamma här och hälsade på. Vi hade verkligen jätteroligt. Vi reste runt i Transsylvanien och upplevde en hel del. Det känns viktigt att ha fått uppleva denna delen av Rumänien på riktigt innan jag lämnar landet. Här kommer lite bilder:









Vi var uppe i bergen en hel del och njöt av Rumäniens vackra utsikt och natur. Vi provade på riktigt autentisk Rumänsk mat och vi upplevde livet på landet i Transsylvanien. Eftersom det var ortodox påsk var folk väldigt uppklädda i traditionella folkdräkter och vi fick också prova att klä oss i dem. Det känns verkligen som om man åker tillbaka 100 år i tiden i en tidsmaskin. Fantastisk upplevelse! Jag kommer verkligen sakna det här landet.

Nej nu får jag fortsätta med examensarbetet! Blir så stressad när jag gör annat. Tack för att ni kikade in!


Modul tre år sex avklarad!

Änu en modul ligger bakom mig. Det går bara fortare och fortare nu. Tre moduler har jag klarat av och nu är det en kvar. Det gick jättebra denna tentaperioden också. Jag gillade verkligen rättsmedicin. Så pass mycket att jag funderade på att specialisera mig inom det på allvar. I en vecka satt jag och kollade upp möjligheterna att söka till rättsmedicin nära Göteborg. Jag var stensäker. Men tanken på att inte ha någon form av patientkontakt var det som fick mig att tänka om. Det känns som om jag har myket att ge när det gäller att hjälpa dem som fortfarande lever.



Dermatologin var hemsk dock. En väldigt omfattande tenta med mycket material. Det är så jobbigt att läsa så intensivt när det är ett ämne man absolut inte är intresserad av. Jag har absolut noll intresse för huden. Men jag lär träffa på en del patienter med olika hudutslag i min karriär så någon nytta lär det väl göra.

Idag gjorde jag den skriftliga tentan i psykologi. Det var också ett ämne som jag verkligen tyckte om att studera. Jag har lärt mig en hel del om schizofreni, biopolär sjukdom, depression, psykopati, ADHD, tvångssyndrom etc. Jag önskar bara att vi hade mer tid att fördjupa oss. Allt går så otroligt fort. 


Efter examen gör vi våran licens tenta. Det är en stor tenta som innefattar allt vi läst under dessa åren. Det är hisnande att tänka på hur mycket information det är vi ska studera. Men det ska gå. På ett eller annat sätt. 

Nu ska jag njuta av min första lediga kväll på länge. Datorspel, en bra film och något gott att äta. Sedan ska jag äntligen få sova ut. Jag ser fram emot två veckors lov och att min mamma snart kommer ner hit och hälsar på. 

Hoppas ni får en fin kväll och tack för att ni kikade in!