Min mamma och morbror ska ha en eloge för det hästjobb de gör här nere nu. De springer mellan dekanaten från det att de öppnar tills de stänger. Jag har alltid lektioner under hela den tiden så jag hade inte haft möjlighet att lösa detta själv utan att ha fått så pass mycket frånvaro att jag inte skulle vara tillåten att göra sluttentorna.

Det går framåt men väldigt långsamt. Hoppet stiger och sjunker med väldigt tvära kast och jag känner mer än någonsin hur mycket jag vill stanna. Detta året är bättre än något jag upplevt hittills och universitetet har hämtat sig rejält. Lektionerna ger mycket och bara på dessa veckorna har jag lärt mig otroligt mycket.

Just nu finns det en liten strimma hopp men jag vågar inte säga för mycket nu. Det är nästan svårt att prata om det hela när så mycket står på spel.

Det viktiga just nu är att jag faktiskt har alla papper och betyg som krävs så rätten är helt på min sida. Men vi har hamnat i en byråkratisk loop där någon gjort fel och ingen vill ta ansvaret för det. Så vi håller på att nysta och tjata så gott det går. Utan mamma och morbror hade detta aldrig gått. Vad skulle man göra utan sin familj? Tack också till alla er därhemma som hjälper till med papper och allt. Jag är så glad att jag kan räkna med er nu när det verkligen gäller!

 I slutet av veckan ska vi få svar på hur det blir. Det känns som om jag befinner mig framför en storm. Jag försöker hålla ihop allting och förbereda mig på att möta den. Detta måste gå. Det måste det bara!