Allt är relativt
Jag vet inte vad det är för fel på min dator men det går inte att skriva några inlägg på blogger hemifrån längre. Så nu skriver jag från en annan dator.
Detta har hänt:
I fredags träffade jag mamma och morbror skolans vice dekan. Hon talade om att universitetet nu erkänner att mina betyg är helt giltiga och att det inte var några problem för dem att låta mig gå kvar. Detta på grund utav alla nya papper som mamma och morbror lyckades skaffa fram nu under veckan. Problemet är att utbildningsministeriet i Bukarest också måste godkänna mina betyg innan jag blir inskriven i skolan igen.
Nu har alltså universitetet förstått och erkänt att ett misstag begåtts men det är ministeriet som bestämmer. De måste erkänna mina betyg som giltiga och sedan meddela universitetet. Först då kan jag fortsätta som vanligt och ansöka om CSN. Just nu "flyter jag i luften" som de sa. Jag är officiellt inte en elev på universitetet men jag måste gå på alla lektioner eftersom det finns en chans att jag blir inskriven igen.
Vice dekanen sa att jag skulle få mitt besked i slutet av denna veckan men ännu har jag inte hört någonting. Jag försöker att inte spekulera kring det så mycket och bara fokusera på att gå på alla mina lektioner och plugga så mycket jag kan. Men det ligger och gnager i mig och det känns så konstigt att inom några dagar kanske jag måste lämna Rumänien. Bara sådär. Men nu får jag inte tänka så. Detta måste ordna sig. Så är det bara. Alla år av slit här nere kan inte ha varit förgäves. Då finns det ingen rättvisa.
Det var en otrolig upplevelse. Jag tyckte det var svårt att få ut "barnet" och läkaren sa att det är ännu svårare i verkligheten. Det känns som att man skulle behöva vara en bastant man för att kunna jobba på förlossningsavdelningen.
Nästa vecka hoppas jag på att få öva på injektioner. Det är min stora svaghet och det känns nödvändigt att få vässa på tekniken.
Men nu till något av det största jag upplevt hittills som läkarstudent. Jag har varit med och sett en del operationer redan innan mitt tredje år så jag känner mig ganska van nu. Jag kan slappna av och lära mig istället för att känna mig svimfärdig och vara på helspänn. Idag var annorlunda. På onsdagar klockan 08.00 börjar vi dagen med tre timmars kirurgi. Till skillnad ifrån torsdagar då vi går en hel grupp med en handledare på ronder så får vi på onsdagar gå två och två med ett helt team med kirurger och se på när de utför olika operationer. Det ger så otroligt mycket att få vara med och få förklarat för sig exakt vad kirurgerna gör och varför.
Idag hade vi ett väldigt ovanligt fall. En man på trettio år med njurinsufficiens sedan en lång tid tillbaka. Han hade också diabetes och efter många komplikationer hade hans tillstånd blivit så illa att han fått sepsis. Hans vävnader och organ kunde inte längre få syre och näring ifrån blodet och därför var muskler och fett nästan helt förtvinade. Det är i sådana tillfällen man stannar upp och funderar lite över hur livet kan te sig. Hur det kan vara så otroligt orättvist för vissa och så fantastiskt för andra. Jag har nog aldrig sett så mycket lidande på så nära håll förut. Denna operationen är föralltid fastetsad i mitt minne.
Hans sepsis var så illa att kirurgerna var tvungna att amputera båda hans ben. Inte nog med att han levt hela sitt liv med en otroligt svår diagnos. Nu skulle hans ben tas ifrån honom. Det var svårt för mig att hålla tillbaka tårarna. Jag höll på att svimma flera gånger när de började amputera. Jag tror inte man kan se något mer brutalt än så. Jag är fortfarande lite skakig. Jag måste lära mig att fokusera mer på allt jag kan lära mig från sådana tillfällen istället för att tänka så mycket på hur hemskt det är för människan som ligger på operationsbordet.
Allt går så fort nu. Bara några veckor in på denna terminen har vi lärt oss så mycket. Igår lyckades jag till och med ställa en diagnos på ett av exempelfallen som togs upp i patologisk fysiologi. "disseminerad intravaskulär koagulation". Jag hade läst om det innan och kunde se på labbresultaten att värdet för patientens blodplättar var ovanligt lågt medan allt annat såg normalt ut. Vi fick också ledtråden att det fanns "spår av koagulerade erytrocyter" i hans blodomlopp. Det är i sådana tillfällen då man kan dra en slutsats utifrån sina egna kunskaper och sedan ställa en diagnos som man känner att allt är värt slitet. Både med universitetet och alla timmar jag sitter och läser. Alla helger man offrar och ungdomen som flyger förbi dessa åren. Allt är värt det.
Men det är också i de ögonblicken då jag blir så lycklig som jag blir så otroligt rädd. Varje gång jag blir glad över en prestation påminns jag också om att det finns en möjlighet att allt kan tas ifrån mig inom några dagar. Jag vill inte vara glad över hur bra det går nu för då blir fallet så högt om det nu skulle bli dåliga nyheter i slutet av veckan. Jag försöker förbereda mig på det värsta så att jag inte faller så hårt om det nu skulle vara så.
Men allt är relativt. I min värld så tar livet slut om jag det skulle bli så att jag inte får gå kvar på universitetet. Det är min absolut största skräck och jag kan inte tänka mig något värre. Men för patienten som låg på operationsbordet idag är världen en helt annan. Han skulle ge allt för att få vara frisk. För att kunna gå och stå. För att bara få ha hälsan i behåll. För honom spelar inget annat någon roll. Livet är så underligt.
6 kommentarer:
Ditt liv tar inte slut om dom kickar ut dig, men det kommer ta lite längre tid och nå ditt mål. Så länge du har hälsan, familj och vänner så är livet inte slut på något sätt. Och du är fortfarande ung med hela livet framför dig.
Det ordnar sig nog ska du se på ett eller annat sätt. Men jag håller dock tummarna för det ska ordna upp sig för dig därnere.
/Tomas
precis, jag kan inte låta bli att hålla med , livet tar inte slut det tar lite längre tid att uppnå ditt mål. Se bara på Sandra hon började om och se så bra det gick och går :) kul att läsa om njurpat då jag jobbat extra å på två sommarvik på njurmedicin i ja lite mer än 2 år. Komplikationer med njurar pga en missskött diabetes e förvånansvärt vanligt. Tänk om han hade skött sin diabetes ordentligt...suck... träffat på en del män faktiskt som under 60-70 talet körde sex-love and understanding och inte ville kännas vid sin diabetes men nu får ta konsekvenserna. Äta p40 kost, perioteanaldialyser, kanske tom. hemodialyser.... otroligt spännande att läsa fick mig att haja till. Du är frisk har en familj, envis, ung och stark får du inte fortsätta så gör du det i ett annat land och det kommer att gå FINT ! kram
Kul att universitetet har godkänt dina handlingar. Hur som helst, har du börjat fundera på vilken specialitet du är intresserad av? Du får gärna skriva ett inlägg om de olika med för- och nackdelar (med allt vad jourer, 12-timmarspass i kirurgen etc. etc.).
Lugn och fin
Det är din Morfar som inte får ordning på kommentarfältet och Googlekontot. Men nu skall det fungera. Det var jag som skrev det anonyma inlägget ovan för att testa.
Nu är det väl läge att ta det riktigt lugnt och invänta beslutet. Det har du ju gjort förut så det gäller väl i högsta grad nu också. Blir du godkänd så är det OK och får du ett negativt besked så får du väl ta det också. Men det finns ju ingen anledning till några överspända reaktioner för det. I båda fallen måste livet gå vidare men med olika inriktningar och du är ju rustad för att acceptera vilket beslut det än blir. Det blir ju också jobbigt hur det än slutar fast med olika inriktningar. Klart är att det finns mycket annat i livet att upptäcka och uppleva så slut tar det absolut inte.
Dina bedrifter har hitintills varit mycket bra tycker jag. Med den inställningen kan du jobba vidare var du än ska befinna dig i framtiden. Skulle det vara så illa att Cluj inte vill ha dig så finns det många andra ställen i världen. Så upp med huvudet och invänta beskedet med högburet huvud så ska du se att det går bra framöver.
Hälsar Kaj
Tack så mycket för era fina kommentarer! Det var väldigt fina ord morfar. Jag har en sådan tur som får så mycket stöd hemifrån. Jag håller huvudet högt och kallt och hoppas på det bästa nu.
Jag försöker fokusera på att allt ska bli bra och inte oroa mig för mycket. De har lovat att jag ska få besked nu på måndag eftersom vice dekanen är tillbaka då.
Skicka en kommentar