Det blev många kommentarer på mitt förra blogginlägg ang vad jag vill jobba som när min utbildning är klar och när jag kan börja jobba. Jag har haft mycket tankar kring detta nu på senare tid och i detta blogginlägget följer en del av mina funderingar inför framtiden.

Vart vill jag jobba i framtiden?
har inte bestämt mig ännu men jag känner att jag inte är speciellt intresserad av att jobba i Sverige. Det skulle i så fall vara för att bo nära min familj. Jag trivs inte i Sverige och det har jag aldrig gjort. Det är sorgligt men sant. Hade det inte varit för familjen och vännerna hade jag aldrig åkt tillbaka dit.

Jag har funderat på att jobba här i Rumänien ett tag och längre fram har jag planer på USA. Men det är lösa funderingar än så länge. Jag vet att det är väldigt svårt att få jobba som läkare i USA.
Det känns som att jag kanske skulle vilja arbeta på hemmaplan på äldre dagar.

När får jag börja jobba?
Jag ska ärligt säga att jag inte har superkoll på vad som gäller när jag är färdigutbildad därför vill jag inte skriva för mycket om det av rädsla att göra bort mig :) Ni som vet bättre får gärna skicka kommentarer och rätta mig om jag har fel.
Som jag förstår det så är det på följande sätt: När jag om 4.5 år har avklarat min medicinutbildning här i Rumänien kan jag åka hem till Sverige och börja jobba som underläkare direkt. Jag har inte 100% koll på om vi gör vår AT här nere eller om vi måste göra den i Sverige för att få våran legitimation.

När jag är klar med min AT ska jag påbörja min Specialisttjänstgöring (ST) vilket kommer ta ca fem år. ST innebär att jag ska specialisera mig inom ett specifikt medicinskt område som intresserar mig.

Vad vill jag specialisera mig inom?
Jag har hunnit ändra mig i denna frågan många gånger under de två åren jag har läst medicin. Jag antar att jag hinner ändra mig många gånger till innan jag är klar eftersom det är så mycket jag inte har sett och gjort ännu. För två år sedan ville jag bli barnläkare men efter att ha sett döden i vitögat har jag insett att jag inte skulle klara av att hantera svårt sjuka barn. Aldrig. Jag är till min besvikelse väldigt känslig när det gäller människor och deras problem. Just av den anledningen började jag fundera på plastikkirurgi. Dels för att jag slipper patientkontakten och dels för att jag har ett öga för symmetri. Jag har retuscherat och målat ansikten sedan jag var liten så det kändes nästan som en naturlig väg ett tag. Tills jag läste mer om det och förstod att jag kommer få operera bröst och fettsuga patienter dagarna i ända.


När jag började år två kände jag mig ganska vilsen i frågan om vad jag ville bli för typ av läkare och funderade lite löst på kirurgi. Absolut inte nervkirurgi, men vadsomhelst utöver det tänkte jag. Men jag brann inte för den tanken och nu är jag inne på en ny väg igen. Denna gången känner jag mig dock mycket säkrare. Jag vill jobba med genetik. Jag tycker det är otroligt intressant och det känns som att jag har hittat hem. Jag är väldigt intresserad av evolutionen, människans utveckling och uppbyggnad osv. Det kanske bottnar i en fåfäng önskan om att få svar på den frågan vi alla har ställt oss själva: Vad gör vi här? Den frågan brukar jaga mig ofta och jag kan sitta och fundera över våran existens tills jag blir tokig. Det finns bara två svar: Antingen är vi här av en anledning dvs vi har en högre mening som vi inte kan förstå eller, och detta skrämmer mig, så är vi här på grund av slumpen. Vi lever helt utan syfte utöver det som är viktigt i våra små liv här på jorden.
Jag tror på att vi har en mening. Ett syfte som vi hela tiden jobbar och driver mot utan att förstå det.

Men nu ska jag inte sväva för långt ifrån ämnet. Som sagt, jag kan hinna ändra mig tusen gånger innan jag är färdigutbildad men just nu känns det kristallklart att jag vill jobba med genetik. Kanske till och med genforskning.

Ni är jättevälkomna att skriva kommentarer eller mail om ni har frågor så svarar jag så fort jag kan.

Här kommer lite bilder på min älskling:


Han är så stor och slafsig nu. Han har varit lite dålig de senaste dagarna så jag har inte fått så mycket sömn. Mikrobiologilabben blev lidande av det tyvärr :( Men nu är han bra igen så livet har fått tillbaka sin mening.



Så här mycket hår kan man samla ihop om man borstar en chow chow i tio minuter. Folk tror att det är jobbigt att ta hand om hans päls men det är faktiskt raka motsatsen. Håret samlas i tussar på golvet som man kan plocka upp och borstar man honom en gång i veckan så räcker det. Håret fastnar inte heller på möbler och annat som tur är.


Favoritstället är utan tvekan balkongen. Där spenderar han största delen av sin tid. Det är så underbart att se hans huvud sticka upp över balkongkanten när man kommer hem från en lång skoldag. Jag läste på en hemsida att chow chows är en av de bästa vakthundarna man kan ha. Tio av tio stod det. Han gillar sannerligen att vakta och ha koll på läget. Dessutom skäller han nästan aldrig om ingen står och drar i handtaget. Känner mig trygg med grisen här hemma. Chows fick dock bara fyra av tio i lekfullhet och tillgivenhet men det passar mig utmärkt att han är kräsen med vem han visar kärlek. När han kommer och sätter sig bredvid mig och lägger nosen i mitt knä så värmer det mycket i hjärtat. Det är verkligen en väldigt speciell ras... Fast det säger nog alla om sin hund :)

Nu ska jag lägga mig i sängen och titta på Sopranos och bara ta det lugnt. Idag har vi ledigt eftersom det är Rumäniens nationaldag. Det kunde inte vara lägligare eftersom vi egentligen skulle ha en väldigt lång och tung dag i skolan idag egentligen.

Ha en trevlig kväll!