Att jobba inom vården

Idag var en tyngre dag på jobbet. Denna veckan är min första självgående vecka och idag fick jag smaka på hur ett tungt arbetspass kan bli. 

Det blir mycket lyftande och springande som jag tidigare skrivit. Att vara fysiskt utmattad är dock inte så farligt men de psykiska utmaningarna väger tyngre. Jag gillar inte att inte ha tid att sitta och prata med patienterna och lyssna på vad de har att berätta. Många av dem är ju sängliggande och de blir så glada när någon kommer in och pratar med dem. 

Idag hanterade jag också mitt första dödsfall. Jag har tidigare varit i kontakt med döda människor tack och lov så det blev ingen stor chock. Det svåra var att förbereda den döda så att hennes familj kunde komma in och ta avsked. Det var utmanande kände jag. 

Men det är också många ljusglimtar under dagarna på jobbet. Sjuka människor som blir bättre efter att ha kommit till avdelningen utan att kunna tala eller röra på sig, Som efter några dagar skrattar och kramar om en och tackar för all den hjälp man bidragit med innan de lämnar avdelningen med sin familj. Sådana upplevelser värmer i hjärtat.   



Jag hoppas att jag får jobba mer på avdelningen både nu i sommar tills jag åker, och i framtiden. Jag trivs jättebra. Jag känner att verkligen att detta är mitt kall. Jag tycker om att ta hand om människor och jag är lyckligt lottad som får jobba med det jag brinner för. Det är ju så att tycker man om det man gör så har man inte arbetat en dag i sitt liv.


1 kommentarer:

Anonym sa...

Varfor jobbar du inte som vanlig underskoterska istallet då? Kan man bara flytta over till sverige bara sadar? Eller hur funkar det?

Skicka en kommentar