Klockan är 08.00, det är ännu en vacker solig dag i Cluj utan ett moln på himlen. Jag sitter här med min kaffekopp och funderar på hur jag ska göra över jul. Vi får bara en vecka ledigt detta jullovet, förr var det nästan tre. Jag vill så gärna komma hem till vänner och familj, samtidigt som resan kostar tid, pengar och en del energi. Jag kommer vara helt slut som vanligt efter tentaperioden. Men jag har spenderat så lång tid här nere nu, jag kan inte ens minnas sist jag var hemma under jul. Och allt jag har missat. Min brors studentexamen, min kusins bröllop och nu är jag inte hemma när mormor är så sjuk. Jag försöker intala mig att jag ska ta igen förlorad familjetid senare. Men kommer det verkligen bli så? När jag kommer tillbaka är tid det sista jag kommer ha. Jag kommer behöva hitta ett jobb så fort som möjligt. Samtidigt ska jag specialisera mig och sätta mig in i allt det nya. Tiden kommer flyga iväg och jag är rädd att mitt liv kommer bli mitt jobb. Det är ett bra jobb men jag är orolig att jag kommer sitta och ångra mitt val när jag är äldre. Jag har redan nu insett att det där med att bilda familj inte kommer hända mig. Det är sorgligt att tänka på och jag försöker att inte fundera så mycket på det. Men ibland hugger det till, både saknaden efter min familj där hemma och insikten att jag logiskt sett måste avstå från att någon gång skaffa en egen. Men man vet aldrig. Livet har en tendens att kasta sig i olika riktningar och ingenting är någonsin hugget i sten. 


Men nog med självömkan. Det har varit en jätteintressant vecka! Jag har varit på onkologikliniken som jag skrev om tidigare. Nästan varje dag har vi fått komma och vara med under operationer. Jag tränar på att sätta stygn hemma, det hänger trådar överallt. Hittills kan jag 3 olika typer av stygn. Jag har till och med fått vara med och sy igen buken på en patient efter en operation. Det känns stort! Jag börjar gilla kirurgi mer och mer för varje dag.



Kirurgerna har varit fantastiska denna veckan. Under varje operation har de förklarat utförligt steg för steg vad de gör. De visar mig viktiga nerver och blodkärl. Förklarar varför de skär i vissa muskler och inte i andra, förhör mig då och då gällande mina anatomikunskaper "vilken artär förser detta organet"? "vad är detta för muskel"? "vad händer om vi klipper denna nerven"? Det håller mig på tårna under operationerna. Det är lättare att stå upp under längre tid. Dels för att det är så intressant nu när jag får allt förklarat för mig och dels för att jag gymmar så mycket nu, speciellt benpass. Det har gjort stor skillnad. 


Men det är som vanligt i Rumänien. Eget ansvar. Om vi inte själva jagar rätt på kirurgerna får vi inte lära oss något. Vi kan välja att stanna hemma istället för att gå på de praktiska lektionerna det är helt upp till oss själva hur många operationer vi vill se eller vad vi vill lära oss av kirurgerna. De tar inte tag i oss på gott och ont. Är man intresserad och vill lära sig finns alla möjligheter i världen.
Ett bra exempel är att jag redan blivit erbjuden att få komma och jobba en månad under sommaren på en av kirurgiavdelningarna här i Cluj. Jag blev erbjuden att få assistera bredvid en av kirurgerna under en hel månad och få lära mig hur man gör mindre operationer, magresektioner, blindtarmsresektion osv. För en läkarstudent i fjärde året är det en otrolig möjlighet. Men det är pengarna som ställer till det, även om det är en möjlighet för mig att få lära mig kirurgiska ingrepp tidigt så har jag inte råd att inte jobba under sommaren. Jag måste till Norge. 

Nu på måndag har vi vår första sluttenta denna modulen. Det är en mindre tenta men jag känner ändå pressen. Har hängt med under modulen så allt jag gör nu under helgen är att läsa igenom allt material och alla anteckningar några gånger om dagen. Det brukar räcka bara jag får en god natts sömn dagen innan tentan. Det känns som att saker jag lär mig fastnar fortare nu. Jag måste inte skriva ner allt och sedan sitta och traggla. Jag tror det har med att göra att jag har bankat in ny kunskap i huvudet nästan varje dag i flera års tid och nu har hjärnan vant sig vid att ny information måste tas in snabbt. Men jag börjar bli lite nervös inför den stora tentan. Det är mycket som ska repeteras. Och jag känner att jag vill ha bra koll. Det är en del väldigt viktiga saker vi ska kunna. Akutmedicin, t.ex. vad gör man när någon kommer in med en akut peritonit? Vad är det första man ska tänka på när patienten hostar blod? Vilka parametrar ska tas på plats och vilka kan vänta till senare? Sådant känner jag att jag vill ha bra koll på. 

Gud vilket långt inlägg det blev. Jag vill avsluta med att tacka för alla fina mail. Det är många som skriver att bloggen inspirerar dem, att min resa ger andra hopp. Det gör mig glad. Ibland när jag läser gamla inlägg kan jag inte fatta att allt det där har hänt mig. Jag läste något i en bok här om dagen som fick mig att tänka till lite kring allt som varit: "om man tänker på ett tillfälle i livet då man upplevt stor glädje så känner man glädjen. Om man minns ett tillfälle då man kände överumplande sorg så känner man sorgen igen. Men om man tänker tillbaka på ett tillfälle i livet då man kände extrem ångest så är det svårt att minnas hur man kände just då. Det är som att hjärnan har blockerat känslan till stor del." Så är det för mig. Ångest är min största skräck, jag minns att jag inte kunde sova, att det gnagde i mig vad jag än gjorde och att jag flera gånger tänkte att "värre än så här kan det inte bli". Men jag kan inte minnas hur jag kände. Det är därför jag håller mig undan från allt som inte har med skolan att göra just nu. Jag vill aldrig tillbaka till den platsen igen. Ångest är värst av allt och den skrämmer mig.

"Out of clutter, find simplicity. 

From discord, find harmony. 

In the middle of difficulty lies opportunity"