Jag lever!

Men det är knappt. Idag gjorde jag sluttentan i patologi. Jag känner mig helt färdig. Alla skräckhistorier jag hört om detta ämnet stämmer! Det var så otroligt mycket. Gud. Jag är glad om jag kan komma ihåg hälften av allt jag lärt mig detta året tills jag ska börja jobba. Så mycket celltyper och mikroskopiska vävnadsförändringar flyger runt i huvudet på mig fortfarande. Som en karussell. 

Det kändes helt okej. Med tanke på hur mycket jag har pluggat förväntade jag mig att den teoretiska delen skulle gå bättre. Vi fick frågor om lungcancer, reumatisk feber, pyelonefrit, hjärntumörer, äggstockstumör, silikos osv. Det var 10 öppna frågor där vi skulle skriva fritt. Jag kan inte understryka nog hur otroligt mycket material det var. Vad jag har förstått av folk i de högre åren så ska detta vara den värsta tentan rent kvantitetsmässigt tills femman då vi läser pediatri.

Den praktiska delen gick jättebra! Vi fick en bild på ett organ med någon form av patologi, allt från cancer till lunginflammation, och en bild på en vävnad som vi skulle identifiera. Jag fick frågor om autosomal recessiv polycystic njursjukdom på bilden med ett organ och vävnaden var kronisk pankreatit. Jag fick en tia på båda frågorna. Det kändes jättebra. Jag brukar lägga en del fokus på den praktiska delen eftersom jag avskyr att inte kunna svara på lärarens frågor. Man sitter ner och har en individuell diskussion med läraren och det blir så pinsamt om man inte har koll då tycker jag. 

Allt som allt gick det helt okej. Nu är det dags att börja plugga inför patologisk fysiologi. Men jag har knappt sovit på två dygn, jag försöker men stressen håller mig vaken om nätterna.  Det känns som att jag måste ta tillfället i akt och vila resten av kvällen. Jag är jättedålig på att ta det lugnt. Jag känner alltid att jag måste göra nytta helatiden. Inte äta innan jag har städat. Inte dricka kaffe utan att ha böckerna framför mig. Inte äta sötsaker om det inte är helg. Om jag inte pluggar ska jag gymma, om jag inte gymmar ska jag städa, om jag inte städar ska jag plugga osv. Inte ens nu när jag har klarat av de största sluttentorna för i år kan jag ta en stund för mig själv där jag bara varvar ner. För ingenting känns kul att göra när jag helatiden känner att jag måste göra nytta. Blir galen. Det är vår generations förbannelse tror jag. Man måste prestera så mycket för att vara tillfreds med sig själv...

Men här sitter jag och babblar när det finns tentor att plugga till! Tack för att ni kikade in!