Det är nästan klart nu! Jag har klarat alla sju tentor hittills. Minst 8 i alla ämnen! Det har gått bra. Nu är det bara en stor tenta kvar i farmakologi. Bilden beskriver ganska bra hur jag känner inför det. Farmakologi innebär att man ska memorera 1000 konstiga namn och kemiska reaktioner. Och min energi är så nära noll. Men jag blir taggad av att tänka på att det är så nära tills detta är över nu. Jag är snart klar för detta året! Jag har snart klarat mitt tredje år!! Helt sjukt. Men det finns ju en risk att jag inte sätter farmakologin nu. Det är fortfarande jättenervöst med tanke på sommarjobbet.
På måndag är det dags. Jag ger allt nu. Sista gnuttan energi ska kramas ur så jag slipper stanna kvar och göra omtenta. Tänk vad stolt jag kommer vara om jag har lyckats ta mig igenom hela detta året utan en enda omtenta! Hoppas hoppas!
Nu kör vi! Femte koppen kaffe!
Det är full fokus på normalvärden nu. Elektrolyter, hormon, blodgaser, enzymer osv. Vi ska räkna en del och det är mycket att läsa om syra-bas reaktioner och anjongap. Det känns lite skakigt just nu. Jag har ganska bra koll på det praktiska men teoretiska känns tveksamt. Jag hade svårt att få upp motivationen igen efter patologin. Den tog verkligen mycket av min energi. Och ännu har vi inte fått resultaten från tentan...
Efter denna tentan imorgon är det dags för den fruktade farmakologin. Jag är verkligen jätteorolig! Jag kommer satsa allt för att klara den. Sedan är det värsta över. Då är det bara en tenta kvar. Sedan är detta över. Men kan inte tänka på det nu. Känns väldigt långt borta. Det är mycket slit kvar innan jag kan blicka tillbaka och ta in allt. Just nu är det bara framåt som gäller. Framåt till varje pris, inte stanna upp för något. Tänk ångvält.
Jag vill passa på att gratulera mina fina morföräldrar som igår firade sitt guldbröllop! Det är inte många som håller ihop så som ni. Grattis till er!
Jag lever!
Men det är knappt. Idag gjorde jag sluttentan i patologi. Jag känner mig helt färdig. Alla skräckhistorier jag hört om detta ämnet stämmer! Det var så otroligt mycket. Gud. Jag är glad om jag kan komma ihåg hälften av allt jag lärt mig detta året tills jag ska börja jobba. Så mycket celltyper och mikroskopiska vävnadsförändringar flyger runt i huvudet på mig fortfarande. Som en karussell.
Det kändes helt okej. Med tanke på hur mycket jag har pluggat förväntade jag mig att den teoretiska delen skulle gå bättre. Vi fick frågor om lungcancer, reumatisk feber, pyelonefrit, hjärntumörer, äggstockstumör, silikos osv. Det var 10 öppna frågor där vi skulle skriva fritt. Jag kan inte understryka nog hur otroligt mycket material det var. Vad jag har förstått av folk i de högre åren så ska detta vara den värsta tentan rent kvantitetsmässigt tills femman då vi läser pediatri.
Den praktiska delen gick jättebra! Vi fick en bild på ett organ med någon form av patologi, allt från cancer till lunginflammation, och en bild på en vävnad som vi skulle identifiera. Jag fick frågor om autosomal recessiv polycystic njursjukdom på bilden med ett organ och vävnaden var kronisk pankreatit. Jag fick en tia på båda frågorna. Det kändes jättebra. Jag brukar lägga en del fokus på den praktiska delen eftersom jag avskyr att inte kunna svara på lärarens frågor. Man sitter ner och har en individuell diskussion med läraren och det blir så pinsamt om man inte har koll då tycker jag.
Allt som allt gick det helt okej. Nu är det dags att börja plugga inför patologisk fysiologi. Men jag har knappt sovit på två dygn, jag försöker men stressen håller mig vaken om nätterna. Det känns som att jag måste ta tillfället i akt och vila resten av kvällen. Jag är jättedålig på att ta det lugnt. Jag känner alltid att jag måste göra nytta helatiden. Inte äta innan jag har städat. Inte dricka kaffe utan att ha böckerna framför mig. Inte äta sötsaker om det inte är helg. Om jag inte pluggar ska jag gymma, om jag inte gymmar ska jag städa, om jag inte städar ska jag plugga osv. Inte ens nu när jag har klarat av de största sluttentorna för i år kan jag ta en stund för mig själv där jag bara varvar ner. För ingenting känns kul att göra när jag helatiden känner att jag måste göra nytta. Blir galen. Det är vår generations förbannelse tror jag. Man måste prestera så mycket för att vara tillfreds med sig själv...
Men här sitter jag och babblar när det finns tentor att plugga till! Tack för att ni kikade in!
Jag håller på att bli galen. Lägenheten är ett fängelse. Upp tidigt, näsan i böckerna och blocken till solnedgången. Man glömmer varje gång hur jobbigt det är med tentaperioden. Ständig ångest i en månads tid. Patologin är helt omänsklig. Inget ämne har tidigare varit så här mycket. Semiologin var jobbig för att många failar varje år och det är en hel del att läsa. Morphon är jobbig för att det är ungefär tre gånger så mycket som de andra ämnena och många failar.... På torsdag är det dags. Jag klättrar på väggarna. Nu har sömnlösheten infunnit sig också i vanlig ordning. Spelar ingen roll hur många tentaperioder man upplevt,
det är alltid lika jobbigt.
Vi har fått tillbaka semiologiresultaten. Jag fick åtta på den teoretiska delen och nia på den praktiska. Slutbetyg blev åtta. Det gnager i mig att jag fick sämre betyg än förra terminen, allt på grund av ett dumt misstag.
I patologi fick jag 10 förra terminen, jag tror inte jag håller måttet denna terminen. Det är för mycket och det endokrina kapitlet kommer nog dra ner mig en del. Men jag försöker fokusera på att klara mig nu. Måste bara klara mig.
Försöker andas. Ta det lugnt, det är jättesvårt. Men som jag säger till alla andra som har panik: "det tjänar ingenting till att ha ångest och panik. Det leder ingenvart. Det är slöseri med tid. Tid som man kan lägga på att koncentrera sig och läsa istället". Lätt att ge råd. Svårt att leva upp till dem.
Här kommer en passande låt. Lyssnar på den en del mellan varven. Byter ut ordet "breathing" mot "reading"....
