Jag var tvungen att ta ett kort i morse klockan 07.00 när jag möttes av den här vyn utanför mitt vardagsrumsfönster. Det är vid det fönstret jag alltid sitter och studerar. Jag brukar titta ut över staden och kullarna emellanåt och glida iväg i mina egna tankar. Det känns lite som meditation. Speciellt med en het kopp kaffe i handen. Det blir aldrig detsamma med en bild. Det blir tydligare om ni klickar på den så att ni kan se detaljerna. Morgondimman över staden som jag älskar så bitterljuvt.
Det är något speciellt med den här lägenheten. Det är den första av fem lägenheter jag haft här i Rumänien som faktiskt känns som hemma. Den har verkligen blivit min fristad mitt i allt kaos omkring mig.
Jag känner hur detta med CSN hänger tungt över mig och det blir värre för varje dag. Den nionde är inte långt borta nu och jag känner mig inte speciellt hoppfull när det gäller att få ut mitt intyg ifrån gymnastiken imorgon...
Det känns som att allt är så skört omkring mig. Allt det som har kommit att bli min värld står på så ostadig mark. Jag står inte ut med ovissheten, att inte veta om jag kan stanna här och avsluta mina studier eller inte. Om jag inte får CSN och måste åka hem nu är chansen stor att jag aldrig kommer tillbaka.
Jag har förlorat nästan alla dem jag kallade för vänner. Men jag orkar inte just nu. Jag har ingen ork eller lust för något eller någon. Inte innan jag vet hur det ska bli med skolan. Det är allt som spelar någon roll nu.
Men jag försöker tänka positivt och hoppas på det bästa. Ännu är slaget inte förlorat.
http://www.youtube.com/watch?v=9ckv6-yhnIY&feature=related
Det är något speciellt med den här lägenheten. Det är den första av fem lägenheter jag haft här i Rumänien som faktiskt känns som hemma. Den har verkligen blivit min fristad mitt i allt kaos omkring mig.
Jag känner hur detta med CSN hänger tungt över mig och det blir värre för varje dag. Den nionde är inte långt borta nu och jag känner mig inte speciellt hoppfull när det gäller att få ut mitt intyg ifrån gymnastiken imorgon...
Det känns som att allt är så skört omkring mig. Allt det som har kommit att bli min värld står på så ostadig mark. Jag står inte ut med ovissheten, att inte veta om jag kan stanna här och avsluta mina studier eller inte. Om jag inte får CSN och måste åka hem nu är chansen stor att jag aldrig kommer tillbaka.
Jag har förlorat nästan alla dem jag kallade för vänner. Men jag orkar inte just nu. Jag har ingen ork eller lust för något eller någon. Inte innan jag vet hur det ska bli med skolan. Det är allt som spelar någon roll nu.
Men jag försöker tänka positivt och hoppas på det bästa. Ännu är slaget inte förlorat.
http://www.youtube.com/watch?v=9ckv6-yhnIY&feature=related
2 kommentarer:
Vännen min =) Du löser det här! Din envishet kommer ta dig igenom detta. Livet brukar ha en besynnerlig förmåga att alltid belöna de mest envisa och målmedvetna...se dig omkring, det finns miljoner exempel! Saknar dig så mycket, som alltid =)
Håll ut allt kommer ordna sig! kram
Skicka en kommentar