Det gick bra på gynekologi/obstetrik tentan. Mycket bättre än väntat till och med. Det har redan gått en vecka på den nya modulen och jag är verkligen jättetaggad! Vi läser akutmedicin nu äntligen och det känns som att man får användning för alla år av studier på riktigt. Det är en hel del kardiologi inblandat också vilket naturligtvis lockar mitt intresse ännu mer. Jag är helt säker på att det är kardiolog jag vill bli. Det har jag varit sedan första året på läkarlinjen. Det har sviktat lite mellan kardiologi och plastik men nu känner jag mig säker.
Det känns att julen är på väg. Julbelysningen är lika fantastisk som alltid i Cluj. Detta blir sista gången jag får uppleva vintern här nere. Det är en sådan sorglig underton i allt nu när min tid här nere lider mot sitt slut.
Jag har ett nytt liv här nere nu. Detta har blivit mitt hem. Det känns väldigt konstigt och läskigt att jag ska lämna allt snart. Men så är det ju här i livet. De svåra valen avlöser varandra. Jag försöker ha is i magen och intala mig att allt kommer lösa sig tillslut. Livet kommer snart förändras drastiskt och det kommer gå fortare än jag kan föreställa mig. Jag försöker ta vara på allt. Uppskatta de fina stunderna och inte stressa ihjäl mig. Det viktigaste just nu är mitt examensarbete. Det hänger över mig som ett svart moln. Jag har kommit igång men det är med nöd och näppe. Jag känner mig väldigt förvirrad och tiden går till stor del åt till att hålla mina tentatesultat på ett snitt runt 9.
Skolan går bra som sagt men mitt liv i övrigt känns väldigt osäkert. Skolan är mer eller mindre mitt liv och jag är lite trött på det nu. Jag vill att mitt liv ska börja på riktigt nu. Samtidigt som jag inte vill att tiden här nere ska ta slut...
Jag vill passa på att önska er alla god jul. Jag ser fram emot att komma hem och fira med mina närmsta. God jul och gott nytt år!
Nu kör vi! Det är dags att tenta av gynekologin. Det har varit en intensiv modul. jag har lärt mig jättemycket och det har varit mer seriöst än många ämnen tidigare. Jag är så glad att nattskiften är bakom mig nu. Det var verkligen utmanande. Åtta timmar är okej men inte tolv! Men jag hade tur, under de nattskiften jag hade var det mycket action så tiden gick ändå rätt fort. Den sista natten hade vi elva födslar. Det fanns inte plats åt alla så vi fick fixa med provisoriska sängar där folk kunde föda.
Vi studenter fick vara med och dra ut foster, klippa navelsträngar osv. På det sättet har det varit roligt, vi har fått göra mycket praktiskt. Och vem gillar inte att hålla i nyfödda barn halva dagarna? Det har vägt upp för det faktum att mitt intresse för gynekologi är rätt svalt.
På onsdag gör jag både den praktiska och teoretiska sluttentan. Vad jag har hört så är detta en ganska svår tenta så jag ser till att läsa på och repetera lite mer än vad jag känner att jag behöver.
Annars är det gymmet som gäller. Nu under tentaperioden kan jag inte hålla samma tempo men under modulens gång har jag sett till att hålla mig i form. Det gör så mycket för uthålligheten. Jag har aldrig känt mig så stark som nu!
Halloween var riktigt rolig. Det är sista halloween jag firar här i Cluj så jag såg till att den räknades. Jag och min wing-woman Alexandra klädde ut oss och dansade tills solen gick upp. Jag kommer verkligen sakna Cluj...
Vampyrer kanske inte är det mest fantasifulla men det är alltid ett vattentätt tema på halloween. Nästa stora händelse blir balen. Jag kan knappt tänka på balen och examen utan att bli helt tårögd. Varje dag är ett steg närmare mitt mål. Läkarlegitimationen är runt hörnet och det känns fortfarande helt overkligt!
Har just avslutat
min första nattrond på tolv timmar. Jag visste inte ens vad trötthet var innan
detta. Men jag har verkligen fått vara med om mycket den här natten. När man är
själv med läkarna finns det så mycket mer möjlighet att få göra saker. Under natten
har jag assisterat under ett akut kejsarsnitt, jag har fått vara med under
gynekologiska undersökningar och har själv fått känna efter olika ”landmärken”
som indikerar hur nära patienten är att föda. Jag har lärt mig förstå om det är fostrets huvud eller någon annan kroppsdel jag känner när jag gör en digital vaginal
undersökning. Och jag har sett två normala födslar.
Fascinationen för
vad vi kvinnor går igenom är total. Det är verkligen det brutalaste jag
hittills sett. Blod överallt. Skrik och gråt. Det ser ut som om det pågår en
slakt av något slag. Alla har förkläden med blod på och hysterin blir så intensiv ibland att
jag har fått lämna salen flera gånger för att hämta andan. Återigen har jag varit sekunder ifrån att svimma flera gånger.
Under det akuta
kejsarsnittet grät jag. Det gick inte att hålla tillbaka. Modern hade förlorat
alla tidigare graviditeter och hennes födsel denna gång var också problematisk.
Fostrets hjärtrytm var plötsligt rejält långsam och allt gick så fort. Ingen
hade tid att förklara för henne vad som pågick. Hon såg så otroligt rädd ut.
Tre läkare drog och slet i hennes buk för att få ut barnet. Det såg ut som om
de försökte bända upp något extremt tungt. Jag var inte beredd på att det
skulle vara så brutalt. Jag minns att jag höll ögonkontakt med modern och
försökte förvissa henne om att allt skulle gå bra. När de äntligen fick ut
barnet var det helt blått. Det tyder på syrebrist. Tystnaden som la sig i
rummet när barnet inte skrek var nästan öronbedövande. Alla stod och höll andan
medan kirurgen höll barnet upp och ned och skakade det i hopp om att höra ett
skrik. Jag kommer aldrig glömma mammans blick under den minuten som gick. Och
så plötsligt kom det. Ett skrik som tog över hela operationssalen.
Ett ljud av liv. Av hopp. Eftersom det var min första gång under en så intensiv
födsel så blev jag helt överrumplad. Jag hoppade till som folk gör när deras
favoritlag har gjort mål på TV. Återigen mötte jag moderns blick och hennes
lycka när hon fick hålla sitt skrikande barn var så total att jag inte kunde
hålla masken längre. Tårarna bara rann och jag tror jag stod och snörvlade med
världens största leende på läpparna i en halvtimma innan jag kom ner på jorden igen.
Sådana reaktioner
lägger sig självklart efter det att man sett sådant flera gånger. Också det
blir vardag. Men så här första gången så kändes det väldigt stort.
Resten av natten
var utmanande. Klockan 03.00 orkade jag inte hålla ögonen uppe längre. Jag
slumrade till i en patientsäng tills nästa födsel. Nu är klockan 07.30 och jag
väntar på att få presentera mitt patientfall för klassen. Varje natt gör någon
av oss i klassen en nattrond. Tack och lov är det nästan en månad kvar tills
jag gör detta nästa gång. Det är riktigt utmanande. Mina ögonlock faller ner hela
tiden. Som om de var gjorda av bly.
Något som
verkligen slog mig inatt är hur fantastisk vården i Sverige är. Det gäller
naturligtvis inte alla grenar av sjukvården men på det stora hela. Här nere i
Rumänien finns det knappt sängkläder. Man kan inte använda handskar hur som
helst för det är brist på allt. Ingen tvål eller toapapper på toaletterna osv. Allt sker så sporadiskt och lite hipp som
happ för det finns inte resurser nog för att kunna ha ett bra upplägg. Majoriteten av de läkare som blivit
specialister söker sig bort från Rumänien till andra länder på grund av den
dåliga lönen och den bristande byråkratin. Det resulterar i att sjukhusen
fallerar. Det är smutsigt, ohygieniskt och det ser nästan ut som någon gammal
skräckfilm när man kommer in i sjukhussalarna. Så här ser det ut där förlossningarna äger rum:
Det finns ingen riktig kommunikation med patienterna utan de bara slängs in i olika salar utan att förstå vad som försiggår. För ingen har tid att riktigt ta sig an dem. Och patienterna är riktigt modiga. Jag har sett unga kvinnor mellan nitton till tjugofem utstå fruktansvärda ingrepp utan att bryta ihop. De biter ihop utan att tveka. De vet hur systemet fungerar och de är verkligen härdade. Jag hade aldrig varit så tuff i deras ställe.
Jag har därför
väldigt svårt för de klagomål som finns i den svenska sjukvården. Det
klagas på att kaffet är äckligt, stolarna är inte bekväma, man är på det stora
hela väldigt obekväm hela tiden. Alla borde komma och jobba i Rumänien eller
valfri öststat/tredje världen i ett år. Det hade gjort mycket. Finns det kaffe under en rond
är det ovanligt här nere. Sitta gör man knappt och det finns inga garantier för säkerhet
för varken patient eller personal. Ändå kämpar de på. Det är imponerande. Jag
har all respekt för rumänska läkare. De är oftast väldigt kompetenta utan alla
de resurser som vi har i Sverige. Vi måste uppskatta hur bra vi har det i vårt vackra
land.
Gud vad härligt det är att vakna med träningsvärk. Jag har lärt mig att tycka om känslan av att varje muskel är spänner och stramar när jag vaknar. Jag är glad att jag behöll mina gymvanor över sommaren även om jag inte tränade lika hårt som jag vanligtvis gör här nere i Cluj. Det är skönt att vara tillbaka. Jag älskar verkligen att vara med min familj hemma i Sverige men jag har verkligen levt de bästa åren av mitt liv här nere i Rumänien. Om någon hade sagt för tio år sedan att jag skulle spendera den roligaste tiden i mitt liv i Transsylvanien hade jag skrattat högt. Låter helt absurt. Men här är jag nu. Ett år från min läkarexamen på plats i en stad som jag aldrig hade vetat existerade om jag inte tog den där chansen för flera år sedan.
Det är lite vemodigt nu. Samtidigt som jag glädjs åt allt jag har här nere så har allt en sorglig efterklang nu. För jag har bara ett år kvar här nere. Mitt liv är ju här nu. Jag har vänner här från hela världen som jag kommer sakna ihjäl mig efter. Jag kommer sakna studierna, friheten, studentlivet och till och med tentastressen.
De har delat upp klassen i två serier detta året. Det är synd för det har splittrat den grupp jag gått i nu sedan år tre. Vi har blivit så nära under åren som gått och det är verkligen synd att vi inte får ha gruppen kvar. Men som vanligt går det inte att göra något när dekanatet har bestämt sig. Anledningen till denna ändringen var att universitetet vill att vi ska ha färre elever per lärare. Serie ett läser därför sina ämnen för sig medan vi i serie två läser helt andra ämnen. Sedan byter vi. På det sättet blir vi färre elever på lektionerna och just den grejen kan nog vara bra. Ibland när vi är 12 elever på en lärare får man inte riktigt tid att diskutera och ställa frågor så att man lär sig riktigt. Och man får nästan slå sig fram för att få undersöka patienterna. Men som sagt, mycket sorgligt att inte få gå i samma grupp som mina gamla kollegor. Detta kollaget gjorde jag i början av förra året när kardiologin var klar. Kommer sakna er!
Denna modulen börjar vi med obstetrik och gynekologi. Vad jag förstår på dem som redan läst detta året så är denna modulen en av de tyngre vi läser i år. Vi kommer göra en del nattpass under modulen och tentan liknar den vi gjorde i internmedicin/semiologi och den var ganska svår. Så jag har gått in i fullt studiemode och känner mig redo att sikta högt. Gynekologi och allt som rör det är inte riktigt min grej. Kommer bli mycket fokus på barnfödslar speciellt och det har tidigare inte intresserat mig så mycket. Men vem vet, det kanske vänder totalt. Jag hade samma inställning till reumatologi men det tyckte jag var riktigt roligt. Det finaste med denna modulen är att sjukhuset vi ska vara på ligger ca 300 meter från min dörr! Det kommer underlätta under under de kommande kalla månaderna att man slipper gå så långt eller sitta och vänta på bussen. Som förra året när vi läste pediatrik långt bort ifrån stan och man satt varje morgon kl 06.30 och väntade på bussen som alltid var så fullproppad att man knappt kom på så man fick sitta och frysa ansiktet av sig tills man lyckades knö sig in i den tredje eller fjärde bussen som kom. Usch. Ryser vid minnet. Men nu är det bättre tider. Jag känner mig redo.
Nu kör vi! Gasen i botten, sista året på läkarlinjen!
Oj vad sommaren gick fort! Jag har jobbat hela tiden och jobbar fortfarande till och med fredag. Jag sa innan sommaren började att jag skulle ta alla arbetspass jag kunde få tag i och det har jag gjort. Det känns lite sorgligt att det knappt funnits tid till något annat. Jag har varit lite låst i Ulricehamn. Jag har kommit igång ordentligt med gymmet och hälsan men samtidigt har jag knappt hunnit träffa familj eller vänner. Tiden flyger iväg.
Och nu håller jag på att packa väskan igen för att för sista gången åka ner till Transsylvanien. Detta blir mitt sista år. Det är svårt att förstå. Jag har gjort detta så länge nu att jag inte riktigt vet vem jag är utan mina läkarstudier. Samtidigt som jag är väldigt upprymd och exalterad inför detta sista år är jag nästan mer orolig och stressad. Det är många faktorer som spökar i huvudet. Mitt examensarbete går trögt och det är bara mitt egna fel. Jag är orolig att det ska bli massa krångel nu igen det sista året. Med papper och dokument. Jag vet att jag kommer få spendera veckor i Rumänien efter min examen för att fixa min legitimation. Antagligen kommer jag få åka till ministeriet i Bukarest och tjata på dem också. De som tog examen förra året fick hålla på mycket med sådant innan de kunde komma hem. Och som jag sagt så många gånger förut, byråkratin i Rumänien lämnar mycket i övrigt att önska. Det kommer bli ett par riktigt jobbiga veckor.
Men jag känner mig väldigt redo att bita tag i studierna igen. Jag kommer sakna att plugga när jag är färdig. Nu när jag har lärt mig min teknik är det väldigt roligt. Det är nästan som meditation att slå upp böckerna hemma och försvinna in i dem. Att sitta och läsa och lära sig över en kopp kaffe. Det kommer vara stort fokus på akutmedicin och familjemedicin den första modulen. Akutmedicin ska bli riktigt roligt. Jag känner att jag kan mycket som det är men det är det där med att förstå vad man ska göra först i en akut situation. Vad är viktigt och vad kan man vänta med osv. Jag ser fram emot att få sortera mina kunskaper så de hamnar i rätt fack.
Mycket blandade känslor inför detta sista året som sagt. Ni vet vad ni ska göra;
håll tummarna!
