SPECIALISTTJÄNSTGÖRING

I torsdags avslutade jag det så kallade ST-PLUS programmet. Det är ett program som utvecklats för oss läkare som studerat utomlands. Det går ut på att man ska intruduceras in i det svenska systemet och komplettera sin kunskap. Vi som studerat utomlands har ju lärt oss medicin och diagnostik precis som läkarna som utbildat sig i Sverige, men vi kan ingenting om det rent administrativa när vi kommer ut i arbetslivet. Under hela min utbildning jobbade vi aldrig i något datorsystem eller dikterade i journal till exempel. Att göra saker som att skriva sjukintyg eller hantera andra myndigheter som Transportstyrelsen t.ex. är därför en djungel för oss i början. Eftersom det administrativa arbetet tyvärr tar upp mer än 50% av det arbete man gör som läkare så ligger vi utlandsstudenter såklart på minus när det kommer till hur effektivt vi kan arbeta i början av vår karriär. De som utbildat sig i Sverige har ett enormt försprång. Så nu har jag spenderat ett år på ST-PLUS för att förstå mig på hur man ska arbeta i Sverige. Mycket kan sägas om programmet. Självklart har jag haft mycket hjälp utav det, men för mig tog det emot att åka iväg till Göteborg flera gånger i månaden. Speciellt när det är så mycket på jobbet. Resan tar minst tre timmar och för att hinna med hundprommenad och allt annat fick jag gå upp kl 04.00. En stor stressfaktor tillsammans med all annan stress jag måste hantera just nu. Jag hade gärna sett att PLUS-programmet varade ett halvår. För oss som är födda i Sverige behövs inte så mycket mer. För dem som kommer till Sverige för första gången kan ett helt år helt klart vara nyttigt. Jag är glad att det är bakom mig nu och jag kan äntligen börja med min specialisttjänstgöring.

"ST

En legitimerad läkare som vill få specialistkompetens ska göra specialiseringstjänstgöring (ST) under minst fem år.

Från och med den första maj 2015 gäller ett nytt regelverk för specialiseringstjänstgöringen (ST). Alla med legitimationsdatum från och med den 1 maj 2015 ska utbilda sig enligt det nya regelverket (SOSFS 2015:8)".

-Sveriges Läkarförbund

Min "riktiga" specialistutbildning (ST) har redan börjat och det känns otroligt spännande! Som läkare blir man aldrig färdiglärd, det måste man acceptera tidigt. Det finns alltid nytt att läsa och lära. Under min ST-utbildning kommer jag att få möjlighet att gå på kurser runtom i Sverige och utomlands för att utveckla min kunskap inom läkaryrket. Samtidigt kommer jag att jobba både på vårdcentralen och ute på sjukhuset på olika avdelningar. Jag ser verkligen fram emot det! Det finns grenar inom läkaryrket där jag verkligen måste vässa mina kunskaper. Oftalmologi(ögon) och barnmedicin bland annat. Samtidigt har jag många områden där jag känner mig riktigt säker och trygg i min kunskap så som kardiologi och infektion.

Jag kommer under de kommande fem åren spendera ungefär 6 månader på varje avdelning inne på Södra Älvsborgs Sjukhus(SÄS). Jag har få stora intressen här i livet, men att läsa och lära mig medicin är nog mitt absolut största. Jag njuter verkligen av det. Jag är så glad att jag har fått denna möjligheten i livet och jag försöker göra mitt bästa för att bli en så bra läkare som möjligt.

Nu ligger fem år framför mig som ska ägnas åt att jobba som ST-läkare och utbilda mig samtidigt. Sedan blir jag specialist i allmänmedicin/distriktsläkare. Det är fortfarande helt overkligt, ibland fattar jag inte att allt det här gäller mig. Det känns som om det var igår som jag satt i ett klassrum i Rumänien och lärde mig avancerad cellbiologi. På den tiden kändes det så stort och främmande att jag skulle bli läkare en dag. Det är fortfarande overkligt.

Jag vill passa på att rekommendera en riktigt bra bok som jag kom över för några veckor sedan. Jag tror att alla kan ha glädje av den. Både patienter, AT-läkare, ST-läkare och specialister runtom i Sverige. Den sätter verkligen saker i perspektiv. Jag önskar att det fanns mer liknande böcker om en svensk läkares upplevelser idag. Författaren har även jobbat för läkare utan gränser och han drar paralleller mellan fattiga länder i tredje världen och oss i västvärlden som verkligen fick mig att tänka till. Han har också en otroligt ärlig ton genom hela boken vilket är otroligt starkt. Det får mig att känna mig tryggare när en äldre specialistläkare erkänner att man ibland gör misstag. Man är människa. Man måste våga erkänna misstag för att kunna förbättra sig själv och sin omgivning och för att kunna utvecklas. Han tar också upp många stora problem som finns i vården idag. Varför behandlar vi våra sjuksköterskor/undersköterskor så illa till exempel? De är ju helt livsviktiga för att vården skall fungera. Eller varför har man skurit ned så mycket på vårdplatserna i Sverige? HUR har man fått för sig att det var en bra idé!? Sjukhusen går ju på knäna. Det finns ingen plats för de sjuka och ofta råder det total kaos. Hur skall man då kunna garantera patientsäkerheten? Ingen orkar jobba så i längden, inte ens de mest engagerade eldsjälarna orkar stå i stormen och ta hand om alla stackars människor som behöver vård under sådanna arbetsförhållanden.

Jag minns när jag jobbade på hjärtintensiven i Borås. Vissa dagar kunde vi ha 2-3 rum fulla med patienter från strokeavdelningen. Ofta låg dom i korridoren. Det fanns helt enkelt inte plats på strokeavdelningen där de verkligen behövde vara för att få rätt vård. Ofta hade vi också patienter med svår psykisk störning som fick vara hos oss för att de inte fick plats på vuxenpsyk. Det blir total kaos när stressad vårdpersonal som är utbildade i att ta hand om hjärtrelaterade sjukdomar också ska ta hand om olika patienter från andra avdelningar samtidigt som de ska sköta sitt jobb. Eller springa efter svårt psykiskt sjuka patienter som är självmordsbenägna. Det går inte. Vid flera tillfällen under den korta tiden jag var där såg jag folk bryta ihop och en hel del sa också upp sig. Det säger mycket om hur systemet ser ut. Man skär ner på resurser för att spara pengar men tänker inte på det långa loppet.

På mitt jobb går det väldigt bra. Jag trivs otroligt bra och har fantastiska kollegor. Visst kan mycket bli bättre, men om jag jämför med det jag sett tidigare känns det som en otroligt trygg och bra arbetsplats. Ändå känner jag ofta att stressen blir allt för påtaglig. Jag har börjat känna av att det sliter på mig och jag försöker ta hand om mig innan det går för långt.

Jag är väldigt mån om mina patienter. Min handledare brukar säga till mig att jag känner för mycket med patienterna, men det gäller att dra en gräns någonstans. Man kan inte hjälpa alla med allt, men man kan hjälpa några få med mycket. Det gäller att lära sig att se skillnad på vilka som behöver den hjälp jag kan erbjuda och i vilka fall man kan avvakta. Det är jättesvårt att neka en patient den vård han eller hon har väntat sig få, men ibland är det absolut nödvändigt. Låt mig berätta om en helt vanlig arbetsdag för att illustrera:

Jag går upp 05.00 varje morgon. Jag börjar med en lång hundpromenad på runt en timme. Sedan kammar jag till mig och cycklar till jobbet. Att cyckla gör en otrolig skillnad även om det är mindre kul nu med all snö och is. Men jag vaknar till och blir helt klar i huvudet. Vardagsmotionen är minst lika viktig som gymmet. Jag börjar naturligtvis dagen med den heliga drycken kaffe sedan känner jag mig redo att anta dagens utmaningar. Inne på mitt rum läser jag igenom dagens schema: 2 inplanerade patientbesök 08.00-09.00. Jag har också tryckt in en egen uppföljning på morgonen för en patient som jag gärna vill hålla ett extra öga på. Jag har alltså 3 besök på en timme.

Min första patient söker för trötthet. Ett otroligt vanligt symptom att söka vård för idag. Ofta hittar man ingen orsak till tröttheten rent fysiskt. Det har istället ofta med hög stressnivå på arbetet eller hemma att göra. Eller psykisk ohälsa, osunt levende eller dålig sömncykel. Men ibland finns det undantag. I otroligt få fall beror det på allvarliga underliggande sjukdomar och det gäller att ta en riktigt grundlig anamnes (patienthistorik) för att få en känsla för om ytterligare utredningar behövs. Jag förespråkar alltid vikten av att ta hand om sig själv för mina patienter. Jag vet att det rinner av många av dem likt vatten på en gås, men det är min skyldighet att försöka. Det finns så mycket man själv kan göra för att bli av med symptom som trötthet, hjärtklappning, yrsel huvudvärk osv. Medicin är väldigt sällan svaret.

Nästa patient är väldigt orolig. Hon är säker på att hon är allvarligt sjuk. Hon har diffusa symptom som i sig inte inger någon misstanke om sjukdom, men hon är väldigt rädd och uppskakad. I en sådan situation är det viktigt att få patientens förtroende vilket tar tid. Jag brukar gå igenom symptomen ett och ett och ge en logisk förklaring. Kvinnan berättar att hon har blivit glömsk. Hon är rädd att hon förlorar förståndet, hon är bara 50 år. Ibland kör hon helt fel. Hon har diffusa smärtor i leder och är konstant torr i munnen. Det är svårt att sova på grund av att hjärtat rusar. Har hon kanske en hjärntumör undrar hon med ögon stora som tefat. Jag undersöker henne och hittar inget avvikande. Jag sätter mig därför framför henne och frågar "hur mår du egentligen?". Då bryter hon ihop. Jag förstår att det har varit väldigt mycket för henne under en lång tid. Hon mår inte bra. Men jag har ingen misstanke om att hon är kroppsligt sjuk. Hon har alla de stressymptom man får när det sympatiska nervsystemet har slagits på under för lång tid. Man går omkring och är ständigt redo för det värsta. Uppe i varv. Det finns mycket man kan göra för en sådan patient. Fysioterapi, stresshantering, kostomläggning, se till att man får igång en vettig sömncykel. Samtalskontakt osv. I många fall räcker det. Jag håller mig ifrån att sätta in medicin så länge jag bara kan. Medicin har sin ibland helt avgörande roll när det kommer till att bota sjukdom, men om man inte verkligen är sjuk så kan den skada mer än den gör nytta. Det är ofta svårt att få med sig patienterna i det tänket.

kl 09.00 drar jouren igång. Då kommer det en hel svärm med lite mer akuta patienter fram till lunch. Det är ett stort stressmoment för mig. Jag ser alla patienter trycka ihop sig i korridoren, hostandes och haltandes om vartannat. Precis när jag skall gå in på mitt rum för att se vilken patient jag ska ropa in kommer en kvinna fram till mig. Hon tar tag i min arm. Jag känner igen henne, men jag har så mycket patienter att jag inte kan placera henne. Jag känner irritationen i maggropen, jag har bråttom. Jag måste verkligen komma igång med jouren så jag inte halkar efter.

Jag frågar vad jag kan hjälpa henne med. Då säger hon något som får allt att stanna upp. Något som gör mig varm i hela mitt stressade läkarhjärta: -"Jag ville bara passa på att tacka dig Alexandra. Tack för att du lyssnade på mig när jag kom hit med min dotter. Hon mår bra nu tack vare att hon fick hjälp i rätt tid. Tusen tack." Sen gråter hon och vi kramas. Jag tänker att det är ju det här jag studerat så hårt för. Lidit för och slagits för. Möjligheten att kunna hjälpa människor på riktigt. Det känns helt fantastiskt och jag försöker dröja mig kvar i ögonblicket.

Men nu är jourkarusellen igång. Jag jobbar bra under stress när det finns mycket att göra. Jag vill också prestera bra, visa att jag kan ta lika många patienter som den andra läkaren jag har jour tillsammans med. Det är någon slags vilja att ligga på topp och visa framfötterna som sitter i från tiden i Rumänien. Där var det mer först i kvarn som gällde. Jag har ofta prestationsångest och känner att jag måste "hålla måttet". Jag hinner ofta med många patienter. Håller ibland 4 stycken i luften samtidigt utan större problem. Jag lyssnar på hjärtan, lungor mäter blodtryck och skickar patienter till röntgen. Efter massor av onda halsar, lunginflammationer, brutna ben och någon som mår akut psykiskt dåligt blir det äntligen lite lugnare. Äntligen är klockan 12.00. Då sitter jag mest och stirrar tomt framför mig. Då känns det ungefär som om en skock gnuer har sprungit rakt över mig. Som i Lejonkungen ni vet? Och kvar sitter jag halvt ihjältrampad och ska försöka samla ihop mig inför eftermiddagen. Allt har gått bra. Jag känner mig mer säker i arbetet än vad jag trodde att jag skulle göra. Jag sätter diagnoser och behandlar med stort självförtroende ofta. Jag älskar också det jag gör, men ibland blir jag rädd att jag kör på för hårt. Efter det höga trycket på jouren är jag helt slut. Över lunchen dubbelkollar jag att allt är klart. Remisser, diktat och intyg. Det är viktigt för mig att jag ligger i fas innan det är dags för nästa pass.

Under eftermiddagen har jag telefonsamtal att ringa, pappersarbete som aldrig tar slut, signeringskorg och flera patienter. Jag är aldrig någonsin klar när klockan är 16 och nästan alla går hem. Det är antagligen för att jag är ny i läkaryrket fortfarande, men jag vill känna att allt är färdigt innan jag går hem. Det är runt kl 15-16 som jag börjar bli lite dimmig i huvudet. Det känns verkligen som om hjärnan är bränd eller skållad. Jag får lock för öronen, tinnitus och hjärtat rusar. Ofta tänker jag på ironin i att jag sitter och predikar för människor hur de bäst ska sluta stressa, ofta på arbetet, för att må bättre. Och där sitter jag efter en arbetsdag som ett darrande vrak. Pinsamt.

Jag försöker verkligen balansera upp livet. Under veckorna tänker jag på vad jag äter. Jag ser till att få vardagsmotion och minst 3-4 pass på gymmet i veckan. Jag har ett för mig rikt liv som känns meningsfullt. Jag kan också vissa dagar skita helt i alla måsten och lägga mig som en burrito insnurrad i en filt på soffan och äta vilken skräpmat som än faller mig in och titta på serier. Jag håller på att hitta den balansen i arbetet också. Den där balansen som går ut på att man inte alltid kan hjälpa alla. Men man kan hjälpa några få och verkligen göra skillnad på riktigt. Det gäller verkligen att få livspusslet att gå ihop så att man mår bra i slutet av dagen och orkar med att ge lika mycket nästa dag.

Jag avslutar med en bild hemifrån. Det är otroligt vackert utanför fönstret. Just nu ligger Titan och snarkar på golvet bredvid mig och ute faller snön helt tyst och mjuk. Jag försöker vara i nuet och uppskatta allt det jag har. Hoppas ni gör detsamma.