EN VANLIG DAG PÅ JOBBET
En helt vanlig dag i mitt liv:
Alla dagar börjar alltid likadant. Jag vaknar med ett ryck, mysar med hunden i en kvart, slänger på mig kläder, sminkar mig och packar gymväskan för att sedan rusa till jobbet. Har jag tur hinner jag inhalera lite kaffe i farten. Men från det att jag kliver in genom dörren till jobbet blir ingen dag den andra lik. Precis vad som helst kan hända. Jag inser att det känns så spännande för att jag är ny inom yrket, men jag är verkligen exalterad varje morgon över vad jag ska få lära mig och över vilka människor jag kommer få möta under dagen. I början kunde jag känna rädsla på morgnarna. Rädsla över att inte kunna hantera jobbet bra. Framstå som inkompetent. Göra fel osv. Jag sov väldigt dåligt på grund av det. Men alla sådana känslor är nästan helt borta. Visst blir jag nervös ibland men det är långt mer sällan nu än i början.
Allt börjar med kaffe. Jag häller upp en stor kopp hett rykande underbart vackert kaffe. Sedan går jag ut till mitt postfack. Här finns 3 remissvar, 2 patologiska labbresultat och en blodtrycksmätning. Saker jag måste ta ställning till under dagen. Jag är noga med att prata lite med sjuksköterskor, undersköterskor och läkarsekreterare innan jag går till mitt rum. Jag minns hur det kändes att jobba inom vården som undersköterska och hur otrevligt jag tyckte det var att bli totalt ignorerad av nästan alla läkare. Varför ska det vara så på en arbetsplats? Vi måste all kunna trivas och jobba bra tillsammans för att en arbetsplats ska kunna fungera optimalt. Och det är ju just sjuksköterskor, undersköterskor och läkarsekreterare som drar det tyngsta lasset på en vårdcentral. Dom förtjänar all respekt.
Jag går in på mitt rum och sätter mig framför datorn. Slänger en blick på mitt schema för dagen över kaffemuggens kant. Det ser ut att bli en lugn dag. 2 inplanerade patienter på morgonen. En akuttid efter 10.00. Några telefonsamtal och receptförskrivningar under resterande delen av förmiddagen sedan 2 inplanerade besök på eftermiddagen och en akuttid. Men jag har lärt mig att vara beredd på allt. Det kan komma som en blixt från klar himmel och plötsligt går det från full kontroll till total kaos. Men jag gillar att det är så. Inget går att förbise. Dagen kan bli precis hur som helst.
Det börjar idag som så många andra dagar. Med psykisk ohälsa. Detta är något jag skulle kunna skriva många inlägg om. Depression, ångest och utmattningssyndrom. Jag har mycket att säga men jag sparar det till lite senare. Att det har blivit en folksjukdom i större grad än tidigare kan vi nog alla hålla med om. Det är nästan skrämmande hur vanligt det är. Och här sitter den framför mig nu. Jag ser direkt att det rör sig om en allvarligare form av depression. Depression som har fått härja och förstöra under flera år. Som har fått trycka ner och kuva utan att patienten har haft ork att slå tillbaka.
Depression som har suttit sig så djupt känns nästan fysiskt i rummet. Jag har lärt mig känna igen den. Den är tung och mörk. Meningslös och märkligt tom. Patienter som sitter riktigt hårt i dess grepp är nästan totalt apatiska. Inga svarsleenden, de ger ett trött och tungt intryck. Det finns naturligtvis grader i detta helvete precis som i Dantes, och visst kan man se tydliga tecken och stoppa depression i tid innan den får fäste så hårt som den har fått i detta fallet. Men det gäller att folk får hjälp i god tid.
Kvinnan är gammal, Hon har aldrig sökt hjälp. Jag känner för henne, men jag försöker att inte känna med henne för mycket. Om jag ska kunna hjälpa henne måste jag hålla avstånd. Min roll är inte att ömka och känna med henne. Min roll är enkel, jag måste hjälpa henne. Jag måste skaffa mig en överblick. Ställa kalla frågor för att snabbt få en överblick. Jag har 45 minuter på mig att förstå en kvinnas hela liv och vad som orsakat hennes psykiska ohälsa som har fått henne att söka vård idag.
Jag lyssnar. Ställer mina frågor. Låter henne fylla i nödvändiga formulär som ger mig ytterligare en överblick. Efter en halvtimme kan jag bekräfta mina misstankar om grav depression med allt vad det innebär. Kvinnan behöver hjälp. Hon måste få prata med någon. Jag har under min korta tid som läkare redan fått en otrolig respekt för vikten av att prata med någon om hur man mår. Isolering göder depressionen liksom tändvätska göder elden. Jag vill bryta cykeln, få kvinnan att ta tag i sitt mående. Jag är orolig att hon ska skada sig själv. Låta depressionen vinna kampen. En oro som infinner sig dagligen hos mig när jag träffar patienter som lider av psykisk ohälsa.
Jag tror fullt och fast att samtal och kognitiv beteendeterapi (KBT) i samband med träning, socialt umgänge och att få ägna sig åt sådant man tycker är roligt är långt viktigare än medicinering när det gäller att ta sig ur en ren unipolär depression. Samtidigt har medicinering sin tydliga roll i behandlingen. Jag brukar jämföra det med ett brutet ben. Visst kan man klara av en hel del smärta. Visst kan vi ramla och resa oss igen. Visst kan kroppen hela sig själv utan att man behöver söka hjälp. Så är det ju. Tills den dagen du bryter benet riktigt ordentligt. Kroppen klarar inte av att ta hand om läkningsprocessen själv. För att läka behövs en hel del olika medicinska hjälpmedel: operation, sjukgymnastik, undersökningar av många olika slag. Ofta behöver man också stöd i form av en krycka eller rullstol. Jag brukar likna hjälpmedel som kryckor med medicinering. Medicinering mot depression skall fungera som en krycka. Man använder kryckan ett tag när man inte orkar med sitt mående helt själv. Den fungerar som ett stöd på vägen och underlättar. Den finns med en period när man är som svagast. Sedan behöver man den inte längre för att man är stark nog att klara sig utan den. Men man behöver alla de där andra bitarna också. Sjukgymnastik osv kan i detta fallet liknas vid samtalsterapi och KBT medan kryckan är antidepressiv medicinering. Både och behövs för att man ska kunna återhämta sig optimalt. Får man inte alla dessa viktiga delar i läkningsprocessen kommer man inte bli kvitt symptomen!
Jag skickar en remiss till psykoterapiinstitutet och förklarar situationen. Jag skriver också ut lämplig antidepressiv medicin eftersom graden av depression är så pass allvarlig. Jag följer upp patienten genom remissvar från terapeuten hon kommer komma i kontakt med. Jag kan bara hoppas att hon kommer må bättre nästa gång vi talas vid. Om inte måste vidare åtgärder vidtas för att hjälpa henne i hennes situation.
Känslan av mörker tynger ner det lilla rummet jag sitter i medans jag dikterar en journalanteckning ang patienten. Jag tar en klunk av kaffet som blivit kallt och reflekterar över hur människor i ett land som sverige kan må så dåligt. Det är så sorgligt...
Nästa patient är som en frisk fläkt i rummet. Han kommer haltande men han har ett stort hjärtligt leende på läpparna som når hans ögon. Skrattrynkor, liv, lycka. Det lyfter min sinnesstämning direkt. Han skojar och skrattar. Vi samtalar om vädret, om hans tankar och livssituation. En bild växer fram som berättar vem han är. Glad, pensionerad och skojfrisk. Men hans knä gör ont. Det har smugit sig på under flera år men det är först nu när han inte längre kan stödja på sitt knä som han söker vård. Det är synd. man kan göra så mycket i tidiga stadium när det gäller sånt här.
"MRI! Det vill jag ha! Det fick min mammas kusin när hon hade ont i sitt knä och då bytte de ut hela leden. Det vill jag också göra" säger han. Jag undersöker hans knä. Det är en typisk artrosbild, det vill säga ett utslitet knä. Förr i tiden behandlade man artros väldigt annorlunda. Artros kan i väldigt många fall behandlas med träning. Man styrker upp leden och blir kvitt smärtan. Det räcker inte med fysisk aktivitet i största allmänhet utan man behöver träna upp den skadade leden med väldigt specifika övningar innan man kan bli kvitt smärtan. Idag röntgar man inte en led med misstänkt artros hur som helst. Alla studier pekar på att artrosleder skall behandlas med sjukgymnastik. I väldigt många fall räcker det om patienten i fråga verkligen gör det hen ska. I väldigt få fall fungerar inte detta och det är först då man måste röntga och skicka patienten till ortopeden. MRI gör vi i de få fall vi misstänker mjukdelsskada. Finns det ingen misstanke om sådan beställer jag ingen MRI. Detta är en diskussion jag har dagligen med patienter. Det brukar gå bra. Är jag bara tydlig och förklarar varför vi gör som vi gör brukar patienterna vara med på noterna. Vi kommer överens om att börja med sjukgymnastik och fungerar inte det så återkopplar vi och diskuterar hur vi ska gå vidare. Han känner sig nöjd med besöket. jag tar ytterligare en klunk kallt kaffe och ser över dagsschemat. 3 akuttider har lagts in mellan 10.00 och 11.00. De är bara en kvart långa och måste gå fort. Ett halsfluss, en ond rygg och en frakturmisstanke senare sätter jag igång med medicinförskrivning. Efter det ringer jag telefonsamtal och följer upp patienter och deras mående fram till lunch.
Jag kastar i mig maten. Jag har mycket att göra. Jag måste prata med patienten jag träffade för någon vecka sedan om att hen måste börja äta blodtrycksmediciner. Jag måste ringa terapeuten i Borås som har hand om en patient jag funderat mycket kring. Jag måste ringa och ge tråkiga besked till olika patienter och boka återbesök. Det är mycket som snurrar i huvudet.
Jag ringer runt, jagar kardiologer, terapeuter och ortopeder. Försöker lösa olika situationer så att mina patienter får den vård de behöver. Sedan ringer jag patienter för att lämna provsvar, följa upp, dosöka eller titrera ut mediciner eller bara höra hur de mår. Det finns inget som förgyller min dag så som när jag ringer och följer upp en patient som har blivit helt bra. Som låter pigg och glad och säger att medicinen eller remissen hjälpt dem och att de nu mår bra. Inget känns större än det.
Eftermiddagen trampar på med stormsteg. En mamma kommer in med sitt barn. Oroliga ögon söker mina. Flera sömnlösa nätter har suttit sina spår. Jag känner med henne. Förstår att hon är orolig. Jag vill lugna, hjälpa. Jag undersöker hennes barn. Lyssnar på hjärtat, analyserar provsvar. Undersöker den lilla kroppen. Jag är lugn och metodiskt men mitt hjärta rusar. Små barn som inte mår bra måste vara något som får alla läkare att vackla. Det blir lugnande besked. Alla värden är bra. Jag sätter mig ner och pratar med mamman. Jag frågar vad som är hennes värsta farhågor och diskuterar kring dessa. När hon har lugnat ner sig och förstått att det inte finns någon överhängande fara för barnets hälsa blir hon lugn. Man måste ta sig tid att prata med patienter och deras anhöriga.
Men nu är jag sen. Tre akuttider till och ett inplanerat besök. Det blir mer ryggsmärta, en hälsporre, en patient med alkoholmissbruk och sedan en mycket ung patient med depressiva besvär. En ung tjej som inte vill leva längre. Det känns nästan som tiden stannar. Hur kan det vara möjligt? Det är så mycket sorg. Mobbning, ångest, total självförakt och dödslängtan. Jag tar mig tid. Jag lyssnar så länge det behövs. Pratar och ger råd. Tröstar till viss del och försöker sedan diskutera lösningar. Jag gör allt jag kan. Vill att patienten kan känna att hen kan höra av sig till mig. Att jag kan vara en trygghet när det känns jobbigt. Jag gör det jag kan för henne och hoppas att det ska hjälpa. Sorgsna hjälpsökande ögon som undviker min blick. Det finns gott om tid. Hon har kommit tidigt. Med rätt hjälp kommer hon bli stark nog att hantera sin situation innan depressionen får ta över.
Jag stänger av datorn. Alla patienter snurrar i huvudet. Men jag måste stänga av alla tankar på dem samtidigt som jag stänger av datorn. De får inte följa med mig hem. Då kommer jag aldrig orka med detta i längden. Och om jag inte är stark och mår bra kommer jag inte kunna hjälpa någon. Så jag stänger av. Byter om, slänger på mig träningskläder och skyndar till gymmet. Där springer jag bort stressen på rullbandet och lyfter skrot tills det känns lättare att hantera all sorg och sjukdom jag har tagit del av under dagen.
Detta är en helt vanlig dag i det liv jag kämpat för under alla år på läkarlinjen. Jag tror fullt och fast på att man som läkare kommer långt med medkänsla och känslomässigt engagemang. Jag har dock en lång väg att gå innan jag kan känna mig helt säker i min roll. Som tur är har jag en handledare jag kan vända mig till när jag känner mig osäker. Det finns också äldre kollegor på vårdcentralen som är otroligt kompetenta och hjälper mig i min utveckling.
Nästa gång tänkte jag skriva några rader om hälsa och träning. Tack för att ni kikade in!
2 kommentarer:
modigt, jag sökte aldrig till läkare för jag var nervös o rädd som du beskriver att det kändes något liknande för dig i början, trodde den känslan skulle sitta i för alltid, men läser din blogg och förstår det som att det är en vane sak, nu e jag för gammal att plugga , (30) . Ångrar att jag inte åkte som yngre!! lycka till!!!
30 år är absolut inte för gammal :) en kollega till nig började vid 40 års åldern och är nu 50 år och läkare.
Skicka en kommentar