Just nu är det en väldigt bra tid i livet för mig. Allt går så bra. Ibland undrar jag om man får ha det så bra som jag har det. Det går inte en dag utan att jag stannar upp och är tacksam för allt.

Allt det som har hänt med skolan fram tills nu har bidragit till att jag uppskattar allt så mycket mer. Jag har varit så nära på att förlora denna chansen så många gånger. Därför blir jag så irriterad när folk klagar på utbildningen. Folk tar verkligen detta för givet. Det kommer jag aldrig göra. Vi har sån tur som har chansen att få studera medicin här i Cluj-Napoca.

Jag känner att jag upprepar mig mycket angående detta men jag vill verkligen understryka att jag gör det absolut bästa jag kan med den chansen jag har fått. Jag har aldrig kämpat så mycket för något som jag har gjort för att få stanna kvar och studera medicin. Det har verkligen varit värt det.

Det stora torget framför kyrkan på piatsa Uniri har blivit min symbol för allt jag har gått igenom. I fem år har jag korsat torget till och från skolan och tittat upp mot kyrktornet och undrat hur framtiden kommer se ut. Jag minns mörka dagar då jag tittat upp och bett om en chans till, och ljusa dagar som för ett halvår sedan då jag äntligen fick beskedet att jag skulle få stanna på universitetet. Eller dagen då jag fick min första tia i anatomi. Soliga dagar då jag ofta stannat upp på torget och suttit mig ner för att titta upp mot kyrktornet och bara vara tacksam för allt.