Min största utmaning hittills
Det är mycket studenter som springer upp och ner på strada Victor Babes idag. De är svettiga, hålögda och väldigt stressade. I många studenters händer kan man skymta en himmelsblå bok. Kanske var femte elev som springer på studentgatan Victor Babes idag har en sådan bok i handen. Det är deras examensarbete. Den så kallade tesen. Studenterna med den blå boken i handen hejar knappt på varandra trotts att de är kollegor sedan flera år tillbaka. De går alla sitt sista år på läkarlinjen och just nu är de stressade långt över öronen. De har en hel del deadlines denna veckan. Tesen ska vara utskriven i bokformat, man ska ha presenterat tesen på respektive sjukhus där man haft sin mentor och handledare. Man ska ha fått en hel del papper stämplade och påskrivna på precis rätt sätt. Utöver det ska andra papper in. Ett hav av papper med andra ord som ska in till dekanatet innan den trettioförsta maj annars riskerar vi att inte få vårt diplom och vår läkarlegitimation. Att vara sen med inlämningen av tesen kostar lite över tusen kronor, det står mycket på spel idag.
Så här ser studentgatan ut från google earth. Under dagen är det så fullt på gatan att man inte får plats på trottoaren. Jag har spenderat en stor del av alla mina år här nere på denna gatan. Våra lektioner ligger till stor del här och under en dag kan vi springa runt 5 gånger upp och ner mellan olika lektioner.
Väl framme vid dekanatet kan man få stå flera timmar i kö under denna veckan. Alla i sjätte året ska lämna in sina viktiga papper och om de har hunnit med att göra klart tesen måste den in nu också om de inte ska få böta. Om man inte hunnit fram till sin sekreterare klockan 15.00 stänger dekanatet och då har man ingen möjlighet att få lämna in sina papper. Något som får stora konsekvenser. Därför är stressen total att hinna med allt.
Jag är en av de där stressade hålögda studenterna idag. Jag avskyr mitt liv när jag småspringer upp för Victor Babes. Allt jag kan tänka på är att lämna in mina papper i tid. Jag har inte kunnat göra det tidigare eftersom examensarbetet verkligen har ätit upp precis all tid. Inget gym, inga vänner, ingen fritid, ingenting. Bara text och siffror som ska ner på papper. Jag vill bara att detta ska vara över nu! Inget annat rör sig i mitt huvud. Bara det: "Lämna in allt och kom ut på andra sidan".
Jag hämtade min tes på tryckeriet idag. Tack och lov så hade dom den klar. Det var verkligen en stor känsla att få hålla i den. Att få bläddra igenom den och se allt jag skrivit. Mitt arbete. Min prestation. Jag vet att det kanske låter överdrivet med så stora känslor inför examensarbetet men detta har hängt över mig i över ett halvår. Den har flåsat mig i nacken och jag kan inte ens räkna alla gånger jag brytit ihop och varit helt säker på att jag aldrig kommer klara av att skriva klart den. Jag har fått börja om så många gånger. Göra om. Tänka om. Tänka nytt och framförallt, tvinga mig att sitta ner och bara skriva. Hur motigt och hemskt det än har varit. Alla dessa känslor samlade i en himmelsblå bok.
I måndags presenterade jag mitt examensarbete och försvarade det jag kommit fram till inför kardiologiavdelningen på sjukhuset. Att säga att jag var så nervös att jag verkligen övervägde att gå ut och kräkas räcker inte. Och det var precis så jobbigt som jag föreställt mig. Typisk rumänsk anda med väldigt auktoritära nedvärderande lärare som avbröt mig mitt i presentationen, grillade mig och tittade på mig som om det aldrig skulle bli något av mig. De menar säkert inte att vara elaka. Det är liksom deras mentalitet. De sitter överst och vi är små darrande möss. Så fungerar det här nere.
I vilket fall hade jag svar på tal. Jag hade statistik och grafer som backade upp mina påståenden. Jag var påläst och jag har verkligen lärt mig mycket om ämnet jag skrivit om. Jag känner att jag är uppdaterad och insatt och kan prata fritt kring examensarbetet. Men det kändes ändå som den absolut längsta kvarten i hela mitt liv.
Men allt detta ligger bakom mig idag. Idag finns bara ett mål: Lämna in alla j*vla papper i tid och spring hem!
Väl framme får jag stå i kö i en timma innan det är min tur. Vår sekreterare, miss Galos tittar skeptiskt igenom mina papper. Flera studenter har blivit hemskickade och fått skriva om delar av sina papper. Det är förödande att få skippa en till dag i skolan och stå i kö nästa dag också så jag ber en stilla bön att alla papper är i ordning. Och det är det. Tack och lov. Jag kunde inte komma ut från dekanatet fort nog. Det är den där känslan när man öppnar dörren och bara vill hoppa upp i luften och skrika "JAAAAAAA"!! det högsta man bara kan. En sådan otrolig lättnad! Det finns inget problem i världen jag inte klarar av känner jag idag.
Visst är det fler hinder på min väg mot läkarlegitimationen. Mer tentor, stora licenstentan i juli te.x. Fler papper som ska in. Godkännandet som ska komma från ministeriet i Bukarest. Men att ha tesen klar känns som det allra svåraste. Det är det största jag gjort sedan jag kom hit. Utan tvekan. Och det är nu bakom mig. Jag har inte förstått att det är sant ännu!
Men med dessa goda nyheter vill jag också dela en svår nyhet i mitt liv som jag tidigare inte berättat om. Jag vet att många inte kommer gilla det jag skriver nu och jag kommer få en hel del uppläxningar av min familj. Men det spelar ingen roll. För snart nio månader sedan hjälpte jag en vän med en hundvalp. En rottweiler. Han hade redan en fullvuxen rottweiler men ville ha två. Jag hjälpte till att lära hunden allt en hund måste kunna och det förgyllde min ensamma vardag mer än jag kan beskriva. Jag och den lilla valpen fick snart ett väldigt starkt band. I början var hunden mycket hos sin ägare och vi turades om att ta hand om lille vovven.
Det var inga problem. Hunden var som terapi för mig. Jag har alltid varit hundmänniska ända in i själen. Att ha en hund i närheten gör mig väldigt lugn och glad.
För tre månader ungefär dog ägaren till hunden. De var tvugna att ge bort hundarna han lämnat efter sig. I rumänien är det ett hemskt öde för en hund. Det är inte som hemma i sverige där en hund ses som en individ. I Rumänien kedjas de fast och lämnas ute på bakgården. Där sitter de tills de dör. Utan någon form av mänsklig närhet. Det är ett öde värre än döden i mina ögon. Jag klarae inte att se dem ta hundvalpen till ett sådant ställe. Jag kunde verkligen inte låta det hända. Jag struntade i alla konsekvenser och sa att jag skulle uppfostra hunden.
Så nu sitter jag här med en nio månader gammal rottweiler. Han har huvudet i mitt knä och tittar på när jag skriver. Han har blivit ett ljus i mitt liv. Min vän. Min trygghet. Jag har gett honom ett bra liv och vi är ofta ute i parken och prommenerar. Han är en otroligt lycklig hund. Social, glad och full av energi.
Problemet är ara vad jag ska göra nu när jag måste åka. Jag kan inte lämna honom. Det spelar ingen roll hur arga folk blir. Jag kan inte lämna honom nu. Vi sitter ihop och när jag får möjlighet ska han med till Sverige. JAg gör vad som krävs för att få det att fungera. Folk som inte är hundmänniskor ända in i märgen kommer aldrig förstå hur starkt man kan älska en hund.
Nu vet alla om detta och det känns bättre än att behöva hålla det hemligt eftersom han är en sådan stor del av mitt liv. Här kommer lite bilder:
Här är han. Min ögonsten, Titan.
Jag har full förståelse för att folk kommer tycka att detta är otroligt sanslöst dumt. Det spelar ingen roll. Alternativet att han skulle få sitta i kedja resten av sitt liv känns svårare att leva med.
Tack för att ni kikade in. Håll tummarna nu för min sista tid här nere!
Så här ser studentgatan ut från google earth. Under dagen är det så fullt på gatan att man inte får plats på trottoaren. Jag har spenderat en stor del av alla mina år här nere på denna gatan. Våra lektioner ligger till stor del här och under en dag kan vi springa runt 5 gånger upp och ner mellan olika lektioner.
Väl framme vid dekanatet kan man få stå flera timmar i kö under denna veckan. Alla i sjätte året ska lämna in sina viktiga papper och om de har hunnit med att göra klart tesen måste den in nu också om de inte ska få böta. Om man inte hunnit fram till sin sekreterare klockan 15.00 stänger dekanatet och då har man ingen möjlighet att få lämna in sina papper. Något som får stora konsekvenser. Därför är stressen total att hinna med allt.
Jag är en av de där stressade hålögda studenterna idag. Jag avskyr mitt liv när jag småspringer upp för Victor Babes. Allt jag kan tänka på är att lämna in mina papper i tid. Jag har inte kunnat göra det tidigare eftersom examensarbetet verkligen har ätit upp precis all tid. Inget gym, inga vänner, ingen fritid, ingenting. Bara text och siffror som ska ner på papper. Jag vill bara att detta ska vara över nu! Inget annat rör sig i mitt huvud. Bara det: "Lämna in allt och kom ut på andra sidan".
Jag hämtade min tes på tryckeriet idag. Tack och lov så hade dom den klar. Det var verkligen en stor känsla att få hålla i den. Att få bläddra igenom den och se allt jag skrivit. Mitt arbete. Min prestation. Jag vet att det kanske låter överdrivet med så stora känslor inför examensarbetet men detta har hängt över mig i över ett halvår. Den har flåsat mig i nacken och jag kan inte ens räkna alla gånger jag brytit ihop och varit helt säker på att jag aldrig kommer klara av att skriva klart den. Jag har fått börja om så många gånger. Göra om. Tänka om. Tänka nytt och framförallt, tvinga mig att sitta ner och bara skriva. Hur motigt och hemskt det än har varit. Alla dessa känslor samlade i en himmelsblå bok.
I måndags presenterade jag mitt examensarbete och försvarade det jag kommit fram till inför kardiologiavdelningen på sjukhuset. Att säga att jag var så nervös att jag verkligen övervägde att gå ut och kräkas räcker inte. Och det var precis så jobbigt som jag föreställt mig. Typisk rumänsk anda med väldigt auktoritära nedvärderande lärare som avbröt mig mitt i presentationen, grillade mig och tittade på mig som om det aldrig skulle bli något av mig. De menar säkert inte att vara elaka. Det är liksom deras mentalitet. De sitter överst och vi är små darrande möss. Så fungerar det här nere.
I vilket fall hade jag svar på tal. Jag hade statistik och grafer som backade upp mina påståenden. Jag var påläst och jag har verkligen lärt mig mycket om ämnet jag skrivit om. Jag känner att jag är uppdaterad och insatt och kan prata fritt kring examensarbetet. Men det kändes ändå som den absolut längsta kvarten i hela mitt liv.
Men allt detta ligger bakom mig idag. Idag finns bara ett mål: Lämna in alla j*vla papper i tid och spring hem!
Väl framme får jag stå i kö i en timma innan det är min tur. Vår sekreterare, miss Galos tittar skeptiskt igenom mina papper. Flera studenter har blivit hemskickade och fått skriva om delar av sina papper. Det är förödande att få skippa en till dag i skolan och stå i kö nästa dag också så jag ber en stilla bön att alla papper är i ordning. Och det är det. Tack och lov. Jag kunde inte komma ut från dekanatet fort nog. Det är den där känslan när man öppnar dörren och bara vill hoppa upp i luften och skrika "JAAAAAAA"!! det högsta man bara kan. En sådan otrolig lättnad! Det finns inget problem i världen jag inte klarar av känner jag idag.
Visst är det fler hinder på min väg mot läkarlegitimationen. Mer tentor, stora licenstentan i juli te.x. Fler papper som ska in. Godkännandet som ska komma från ministeriet i Bukarest. Men att ha tesen klar känns som det allra svåraste. Det är det största jag gjort sedan jag kom hit. Utan tvekan. Och det är nu bakom mig. Jag har inte förstått att det är sant ännu!
Men med dessa goda nyheter vill jag också dela en svår nyhet i mitt liv som jag tidigare inte berättat om. Jag vet att många inte kommer gilla det jag skriver nu och jag kommer få en hel del uppläxningar av min familj. Men det spelar ingen roll. För snart nio månader sedan hjälpte jag en vän med en hundvalp. En rottweiler. Han hade redan en fullvuxen rottweiler men ville ha två. Jag hjälpte till att lära hunden allt en hund måste kunna och det förgyllde min ensamma vardag mer än jag kan beskriva. Jag och den lilla valpen fick snart ett väldigt starkt band. I början var hunden mycket hos sin ägare och vi turades om att ta hand om lille vovven.
Det var inga problem. Hunden var som terapi för mig. Jag har alltid varit hundmänniska ända in i själen. Att ha en hund i närheten gör mig väldigt lugn och glad.
För tre månader ungefär dog ägaren till hunden. De var tvugna att ge bort hundarna han lämnat efter sig. I rumänien är det ett hemskt öde för en hund. Det är inte som hemma i sverige där en hund ses som en individ. I Rumänien kedjas de fast och lämnas ute på bakgården. Där sitter de tills de dör. Utan någon form av mänsklig närhet. Det är ett öde värre än döden i mina ögon. Jag klarae inte att se dem ta hundvalpen till ett sådant ställe. Jag kunde verkligen inte låta det hända. Jag struntade i alla konsekvenser och sa att jag skulle uppfostra hunden.
Så nu sitter jag här med en nio månader gammal rottweiler. Han har huvudet i mitt knä och tittar på när jag skriver. Han har blivit ett ljus i mitt liv. Min vän. Min trygghet. Jag har gett honom ett bra liv och vi är ofta ute i parken och prommenerar. Han är en otroligt lycklig hund. Social, glad och full av energi.
Problemet är ara vad jag ska göra nu när jag måste åka. Jag kan inte lämna honom. Det spelar ingen roll hur arga folk blir. Jag kan inte lämna honom nu. Vi sitter ihop och när jag får möjlighet ska han med till Sverige. JAg gör vad som krävs för att få det att fungera. Folk som inte är hundmänniskor ända in i märgen kommer aldrig förstå hur starkt man kan älska en hund.
Nu vet alla om detta och det känns bättre än att behöva hålla det hemligt eftersom han är en sådan stor del av mitt liv. Här kommer lite bilder:
Här är han. Min ögonsten, Titan.
Jag har full förståelse för att folk kommer tycka att detta är otroligt sanslöst dumt. Det spelar ingen roll. Alternativet att han skulle få sitta i kedja resten av sitt liv känns svårare att leva med.
Tack för att ni kikade in. Håll tummarna nu för min sista tid här nere!
