Psykisk ohälsa

Jag har just gjort min första vecka inom psykiatrin inne på Södra Älvsborgs Sjukhus. Jag blev placerad på avdelning 3, vuxenpsykiatrisk tvångsvård. Jag har själv en hel del egna patienter med psykologiska besvär. Minst 2 om dagen. Många av dem har jag följt upp under den tid jag arbetat som läkare. För vissa har det gått riktigt bra, för andra mindre bra. Det kan röra sig om allt från stark ångest, panikattacker, grav depression m.m. till fobi av olika slag eller självmordstankar. Många klarar inte av allt vad vardagen innebär på grund av hur de mår. Det jag ser mest där jag arbetar är depression. Ibland riktigt svår sådan som kommit och gått under flera års tid. Utmattningssyndrom tycks gå hand i hand med detta.

Jag har så mycket tankar kring detta ämnet. Det är så mycket jag inte förstår ännu, men jag lär mig varje dag av mina patienter. Det faschinerar mig till exempel att depression ofta är ärftligt. Att en sådan sak kan sitta i arvsanlaget känns så orättvist. Hur kan man ärva en sinnesstämning? Jag vet att det sitter i signalsubstanserna i huvudet och allt det där, men ändå. Hur sjukt är det inte att en patient kan komma in till tvångsvården för ett allvarligt självmordsförsök och när man tar anamnesen visar det sig att alla hennes syskon redan har tagit självmord. Likaså hennes far och farfar. Det har alltså klättrat ner i generationer! Likaså grav depression. Ofta lider en hel familj av svår melankoli som är extremt svår att få bukt med.
De andra ärftliga psykotiska sjukdomarna lämnar jag utanför denna diskussionen. Sjukdomar som schizofreni eller extrem mani behöver ett helt eget inlägg. Det jag funderar mest kring är just depression och ångest. Varför är det så otroligt vanligt? Speciellt här i norra Europa...




Jag är tveksam till läkemedel mot psykisk ohälsa, det måste jag erkänna. Jag tycker inte att medicin alltid är svaret. Det finns så mycket annat man kan pröva först. Man kan ge patienten så kallade verktyg så att han eller hon kan hjälpa sig själv att må bättre. Det tycker jag har gett bäst resultat. Speciellt när det gäller unga. Det finns så mycket man kan göra som många inte vet om. Det finns verkligen hjälp att få. Det handlar inte om att man går till läkaren för att man mår dåligt och sedan får lite piller att knapra i sig för att sedan gå hem och härda ut sitt liv. Så ska det inte vara!

Jag vill beskriva några patientfall som verkligen betytt mycket för mig hittills. Självklart använder jag påhittade namn och byter ut några detaljer så att inget kan spåras tillbaka till de patienter jag pratar om:

Mira

När Mira söker till mig första gången står det "magbesvär" som kontaktorsak. När hon kommer in känner jag direkt att allt inte är som det ska. Jag får nästan ingen ögonkontakt. Hon är väldigt undvikande. Hon är 22 år och har just fått en fast anställning. Hon berättar att det inte fungerar. Hennes mage ställer till det för henne. Hon har ofta starka magsmärtor som nästan alltid kommer när hon tar sig ut ur hemmet. Magsmärtorna blir så intensiva att hon ibland måste sitta framåtböjd och vänta på att de ska gå över. Hon är nästan alltid lös i magen också. När hon känner att hon behöver gå på toaletten måste hon gå direkt. Inom bara några sekunder. Detta gör att hon lägger upp hela sitt liv efter vart det finns toaletter. Hon vågar knappt åka buss på grund av detta berättar hon. Att överhuvudtaget gå någonstans skrämmernästan ihjäl henne. Symptomen försvinner alltid på helgerna när hon är hemma. Då tänker hon knappt på magen. Men så fort hon ska iväg någonstans börjar det. Små saker blir hur stora som helst för Mira. Allt är ett enda stort projekt. Hon har inte lyckats avsluta studierna på gymnasiet. Hon har blivit uppsagd från alla jobb hon någonsin haft, ofta på grund av frånvaro. Hennes symptom har skapat ett fängelse runtom henne som begränsar hennes vardag mer och mer. Vi pratar länge om just magbesvären. Jag får genast en stark misstanke om att hennes besvär är orsakade av stress/ångest. Mira är dock helt säker på att hon är allvarligt sjuk. Kanske har hon cancer i magen? Hon gråter, skakar nästan. Ångesten är så påtaglig. Jag har alltid samma strategi när det gäller denna typ av patient. Jag föreslår att vi gör en noggrann klinisk undersökning och kompletterar med prover för att utreda om det finns någon sjukdom som ligger till grund för hennes besvär. Men jag vill också att hon går med på att komma tillbaka om vi inte hittar något. Då vill jag prata mer om hennes psykiska mående. Hon blir förvånad, hon har inte riktigt tänkt i de banorna alls. Att besvären skulle kunna bero på psykisk ohälsa. Hon lovar att komma på ett återbesök så fort vi har alla provsvar. 

Provsvar och klinisk undersökning visar som väntat helt normala resultat. Det finns inga tecken på sjukdom. Jag ringer upp och meddelar detta och vi bokar in ett återbesök. Men hon kommer inte tillbaka. Jag ringer henne men får inget svar. Jag skickar ett brev och ber henne boka en ny tid så fort som möjligt så att vi kan diskutera hennes mående. Det går några månader och jag hör ingenting ifrån henne. Men så plötsligt dyker hon upp igen i min tidbok. Jag är glad att se henne. Ropar glatt in henne och frågar hur hon mår. Men jag behöver inte fråga. Jag ser hur hon mår. Det är sämre än sist. Hängande huvud, nästan ingen ögonkontakt. Nedbitna naglar. Det är som om luften lämnat henne. Hon har svårt att svara på mina frågor. Det är som om vi pratar över en telofon med fördröjd mottagning. Det kallas svarslatens. Man frågar patienten något och det tar ett bra tag innan dom svarar. Jag ser det ofta hos deprimerade patienter. Det är som att hjärnan har saktat ner. Allt går långsamt. Det tar tid att sätta ihop ett svar i hjärnan och sedan få ihop orden. 



Jag ställer enkla frågor och låter henne få tid att svara. Hon berättar att hon under väldigt lång tid varit väldigt orolig. Tankarna snurrar i huvudet utan att hon kan kontrollera dem. Ofta kan hon inte sova alls under nätterna på grund av all oro. Hon vet inte riktigt vad det beror på. Sedan vi sågs har hon också fått en panikattack. Hon berättar att hon plötsligt inte kunde andas. Hon kände ett kraftigt tryck över bröstet och började hyperventilera. Ofta kräks hon också på jobbet. Nu gråter hon hysteriskt. Vi pratar länge. Jag försöker få en tydlig bild av vad som hänt, mest vill jag veta vad det är jag måste hjälpa henne med mer konkret. Är det ångest eller depression som dominerar. I detta fallet dominerar ångesten och till följd av detta har hon utvecklat depression. Det är främst ångesten som begränsar henne och håller på att ta över. Hon är en av hundratals liknande patienter jag hittills träffat, men alla fall är väldigt olika. 

Det känns viktigt för mig att hon känner stort förtroende för mig som läkare. Att hon känner sig trygg och vågar lita på att jag verkligen vill hjälpa henne och vet vad som är bäst i hennes situation. I början, när jag var helt ny i min läkarroll började jag med att sätta in läkemedel tidigt. I detta fallet hade jag antagligen skrivit ut ett SSRI preparat, typ sertralin plus något ångestdämpande för att få bort den värsta ångesten och hjälpa henne sova. Men jag har börjat tänka om. Jag har börjat utveckla en väldig respekt för läkemedel. Jag tror att man kan jobba med så mycket annat innan man provar att sätta in långverkande medicin. Det är naturligtvis väldigt olika från patient till patient. Jag har behandlat en del riktigt djupa depressioner med stämningsstabiliserande medicin och sett att det kan göra en enorm skillnad. Men det har verkligen blivit ett pillersamhälle där man propsar på patienter en massa piller som kanske inte alls hade varit nödvändigt. Det är svårt att säga vad som är rätt och fel här men sedan jag började med att jobba lite annorlunda har jag sett helt fantastiska resultat.


Allt börjar med rutiner. Jag har själv varit ung och mått skit. Jag har haft en del riktigt mörka stunder. På den tiden visste jag inte hur jag skulle sköta om min kropp. Jag bara körde på. Stannade uppe länge på nätterna och lyckades inte få ordning på min sömn. Åt snabbmat, det som var lättast och närmast. Motionerade aldrig och att ha rutiner i vardagen var helt främmande för mig. Jag minns hur kroppen kändes då. Tung och öm. Det var som att gå i en tjock dimma. Jag orkade ingenting. Om jag var pigg någon dag så var det ett mirakel. Mest kände jag mig lite bakis hela tiden. Ont i huvud och leder. Ständigt irriterad. Det var hemskt. Många människor idag har samma problem. Samtidigt ställer samhället högre krav än någonsin på att man ska prestera. Man ska bli något. Man måste träna som en galning, äta enligt trenden och alltid ligga på topp. Man ska vara någon slags supermänniska vilket INGEN klarar av i längden. Det är så sjukt. Inte konstigt att folk inte pallar och utvecklar extrem ångest och depression. Allt detta vet jag nu, men jag kan inte förmedla det till Mira under endast ett besök. Jag hinner inte göra någon riktig skillnad på den korta tiden vi har idag.  

För någon som är på botten är det viktigt med väldigt små delmål. Vi börjar med att hon blir sjukskriven 50%. Det finns mycket man kan säga om sjukskrivning. Jag tror personligen att de skadar mer än vad de gör nytta när det gäller psykisk ohälsa. Man ska inte ta bort de rutiner som finns i patientens liv. Bättre att skära ner lite på arbetsbördan istället. Jag ger henne också tips på vad hon ska äta för att magen inte ska krascha totalt. Sedan vill jag att vi lägger till en ny rutin varannan vecka till att börja med. Just nu vill jag bara att hon ser till att gå en 30 minuter lång prommenad minst 4 dagar i veckan. Det ska hon göra när det är dagsljus ute så att hon både får D-vitamin och fysisk aktivitet. Detta skall hon fortsätta med tills jag lyckats få tag i en psykologkontakt. Hon lovar att göra det och vi bestämmer att jag följer upp henne inom 3 veckor.

Efter 3 veckor pratar vi över telefon. Hon säger att det har blivit något bättre. Det är naturligtvis inte bra men inte lika nattsvart som innan. Hon har fått en samtalskontakt och känner att det fungerar riktigt bra. Hon har börjat med KBT (kognitiv beteendeterapi) där hon lär sig hantera sin ångest. Det är som att få verktyg som man sedan själv kan använda i vardagen för att ta kontroll över ångesten innan den hinner ta över.


Hon har dock fortsatt stora sömnsvårigheter. Det oroar mig eftersom god sömn är en nyckel till bättre mående. Utan sömn rasar det mesta. Hjärnan behöver sömnen för att orka. Därför skriver jag ut ett litet paket antihistaminer som hon får ta till kvällen. Jag brukar rekommendera att man initierar en sömncykel med läkemedel om man måste. Man låter patienten använda till exempel Atarax i högst 4 nätter i rad. Ofta räcker det för att patienten ska somna av sig själv sedan. Kroppen lär sig att bli trött vid det tillfället man tog Atarax kvällen innan och nu somnar man av sig själv. Jag ogillar verkligen benzodiazepiner och jag håller mig ifrån att skriva ut dem så länge det går.

Jag rekommenderar henne också starkt att köpa probiotika, god bakteriekultur för magen. Jag hade verkligen kunnat skriva hur mycket som helst om detta men det får bli vid ett senare tillfälle. I korthet tror jag att tarmens bakteriekultur styr mycket av vår psykiska hälsa. Är tarmen ur balans så blir psyket det också. Det gäller att bygga upp god bakterieflora genom att äta sådan som den goda bakteriekulturen i tarmen tycker om, så att den växer till sig. Man kan också boosta med regelbunden probiotika och även prebiotika.

Efter 3 månader har Mira börjat få ordning på sömnen, hon har börjat gå ut och gå, hennes mage börjar långsamt stabiliseras och ångesten har börjat bli hanterbar på det stora hela. Jag känner att vi är påväg åt helt rätt håll och det är dags att lägga in nästa stöt, ökad fysisk aktivitet. Det är ett absolut måste för att må bra. Det behöver inte vara överdrivet men det måste vara en del av ens liv. Det gäller att hitta vad man gillar så som simning, cyckling, dans etc. Någon form av fysisk aktivitet ska räknas in i vardagsekvationen. Så är det bara. Det finns inget läkemedel i världen jag kan skriva ut som reducerar stress och ångest mer effektivt än regelbunden fysisk aktivitet. Jag har nolltolerans och noll överseende när patienter säger att de inte orkar röra på sig för att de mår dåligt, för att de inte är gjorda för fysisk aktivitet osv. Det är total skitsnack. Man ska röra på sig för att må bra. Punkt slut!

Mira är tveksam när jag introducerar träningsprogrammet. Hon har aldrig rört sig speciellt mycket innan. Vi bestämmer att vi börjar med gymmet. Jag skriver ut en FaR(fysisk aktivitet på recept) vilket gör att ett gymkort blir betydligt mycket billigare. Jag vill att hon lägger 500kr på en personlig tränare som introducerar ett schema för henne som hon kan följa varje vecka. Då får hon också en genomgång i hur maskinerna fungerar. Mira lovar att försöka till min stora glädje. Nu är vi verkligen påväg åt rätt håll. Men det är nu det gäller att hon inte ger upp. Vägen till fysisk och psykisk hälsa är lång. Man måste ha tålamod och kämpa även de dagarna då det känns som att inget leder någon vart. Jag följer upp henne månadsvis och ser hur det går. Långsamt blir hon starkare, klarare i huvudet, lugnare och faktiskt gladare. Efter lite över ett halvår är Mira tillbaka hos mig för ett uppföljningsbesök. Det är som om en ny människa kommer in i rummet. Hon ler och det lyser nästan om henne. Jag blir nästan tårögd när jag ser vilken förändring hon genomgått men måste behålla läkarmasken på.

Hon berättar att jobbet går mycket bättre. Visst har hon mindre bra dagar men på det stora hela känner hon sig starkare och säkrare. Hon sover bra och vet hur hon ska jobba med ångesten när den hotar att ta över. Jag känner att jag har gjort det jag kan göra och vi enas om att hon fortsätter så som har gjort hittills. Jag är bara ett samtal bort om det skulle mörkna igen.

Mira är en av de patienter jag aldrig kommer glömma. En av dem som jag lyckades fånga upp och hjälpa på riktigt innan ångesten och depressionen fick nagla fast sig i henne. Ofta är det inte lika lätt att motivera människor till förändring. Ibland misslyckas jag totalt. Men om jag får med mig patienten på min sida och motiverar hen att lita på mig och kämpa med mig så brukar de gå riktigt bra. Det är så viktigt att söka hjälp innan det går för långt. De som är svårast att nå är äldre män. De drar sig in i det sista med att söka hjälp och ofta är det försent. De är sällan öppna för en förändring eller för att få hjälp. Det är så synd.


Jag kommer skriva mer om detta ämnet och annat så fort tiden finns. Det finns så mycket tankar kring min roll som läkare. Det är lika spännande som det är skrämmande många gånger. Ibland känner jag att jag hanterar mitt jobb riktigt bra. Ibland gör jag saker som jag i efterhand tänker att jag kunde ha hanterat annorlunda. På det stora hela älskar jag verkligen mitt jobb. Jag får göra skillnad i människors liv. Hur stort är inte det? Jag jobbar med ett yrke som ständigt utvecklas. Man blir aldrig fullärd och det är precis så jag vill ha det.


0 kommentarer:

Skicka en kommentar