Det är en solig söndag i Cluj idag. Jag sitter med en kopp kaffe framför mig och tittar på bilderna som togs av mig och mina kollegor i veckan. Det är de första bilderna bland många som ska tas nu innan examen. Denna gången fotade de oss på sjukhuset med läkarrock och stetoskop. Nästa gång blir det utomhus antagligen med examenkläderna på oss.
Det är så stressigt nu med allt som ska bli klart så jag hinner inte stanna upp och uppskatta allt som händer runtom. Allt som snurrar i huvudet är att jag måste bli klar med allt i tid. Tentorna, examensarbetet och jobbsökandet. Allt måste bli klart och det känns som om jag inte har någon tid alls. I ett ögonblick är en modul klar och jag pustar ut och tänker att jag måste jobba mer på att organisera min tid, i nästa ögonblick är jag mitt uppe i nästa modul med samma problem igen och stressen äter mig inifrån. Jag försöker verkligen stanna upp och lugna ner mig när det känns som om det blir för mycket runtom mig.
Tankarna går i många riktningar nu angående vad jag vill göra med mitt liv. Jag är plötsligt inte lika säker på kardiologi. Det kommer ta upp min tid nästan till 100% och jag börjar inse att jag kanske inte vill viga mitt liv till mitt jobb. Familjetankar snurrar i huvudet och jag har börjat titta på andra alternativ. Så som vårdcentral. Men jag vet inte ännu. Det är därför jag inte har sökt jobb ännu, jag är väldigt osäker på vilken väg jag ska ta.
Jag har bett min mamma komma ner till Cluj i Maj. Hon brukar alltid ha svar på hur jag ska hantera situationer. Jag är så glad att jag har en så fin familj runtom mig. Jag är gammal nog att kunna ta mina egna beslut men mamma är alltid mamma och det finns ingen som kan få en att känna sig trygg så som en mamma kan. Det kan behövas när man sitter ensam i Rumänien största delen av året.
Nästa vecka ska det bli 20 grader. Det känns att våren är runt hörnet. Det är soligt men fortfarande ganska kallt.
De små knopparna på träden viskar om vår. Jag hoppas på att värmen ska ge mig styrka att ge allt jag har nu den sista tiden. Styrka att orka sitta alla de där timmarna varje dag med examensarbetet, styrka att uppehålla mina betyg i alla fall över 8. Styrka att fortsätta med träningen och styrka att orka hålla huvudet kallt nu när stressen blir allt intensivare för varje vecka som går.
Ni får gärna hålla tummarna!
Två turbulenta veckor har gått och det känns verkligen att jag är inne i en ny modul. Vi börjar 08.00 varje morgon till skillnad från andra moduler detta året då vi fått någon välbehövd sovmorgon under veckorna. Dermatologin är helt klart det ämnet som är mest seriöst. Det är mycket information och eftersom jag inte var jätteintresserad av histologin under tredje året så har jag fått läsa i kapp en del. Hudens olika lager och dess cellkomposition är saker som jag helt hade glömt bort och fick repetera under helgen.
De har ett ganska imponerande vaxmuseum som vi gick och tittade på nu i veckan på dermatologimottagningen. Det är väldigt gammalt så mycket av det som hänger på väggarna föreställer tuberkulos och syfilis. Väldigt imponerande tycker jag. Vissa av figurerna ser så skrämmande äkta ut.
Vi läser också rättsmedicin denna modulen. Lika intressant som det är skrämmande. Vi får se hängda, skjutna och drunknade kroppar. Jag är glad att jag inte har speciellt mycket problem med lukter. Det är bara nålarna som är en utmaning.
Vi läser också barnpsykologi vilket hittills inte intresserar mig alls. Jag vet inte vad det är med all pediatrikorienterad medicin som gör mig så avtänd. Jag har verkligen noll intresse för barn. Jag ogillar dem inte alls men de intresserar mig inte.
Något som verkligen intreserar mig är vuxenpsykiatrin. Lektionen idag flög förbi med vindens fart eftersom mitt intresse var så högt. Vi fick ta anamnes på två patienter på psykavdelningen. En av dem hörde röster och hade gjort det i flera år. Han förklarade hur en vanlig dag såg ut för honom och vad rösterna sa till honom att göra och inte göra. Hur de begränsade hans vardag så till den grad att han var helt isolerad. Han var själv läkare men kunde inte jobba efter sin examen på grund av rösterna. Otroligt fascinerande. Sedan pratade vi med en man i min egen ålder (otroligt ung med andra ord) som led av bipolär sjukdom. Jag märkte det direkt när han kom in i rummet. Otroligt karismatisk, skämtade och fick oss alla att skratta. Sedan märkbart uppe i varv under tiden vi tog anamnes. Han förklarade att han gjort hela sitt examensarbete, komposerat musik, drivit ett företag och festat varje kväll, allt inom loppet av två veckor. Nästan helt utan sömn. Jag hade kunnat prata med honom i flera timmar om hur han tänker. Hur han agerar när hans hjärna går på högvarv och kreativiteten når sin topp under några veckor. Jag ser verkligen fram emot nästa lektion.
Utöver skolan så är det fokus på mitt examensarbete. Jag har kommit igång rätt bra och känner att det här kan bli riktigt bra. Jag gör en meta analys om förmaksflimmer hos äldre. Jag jämför olika nyskrivna artiklar och sätter ihop statistik för att visa på vad den bästa medicineringen är för äldre patienter med förmaksflimmer är. Inget jätteomskakande ämne precis men det känns bra att göra mitt examensarbete i kardiologi med en av de mest framgångsrika kardiologerna på sjukhuset. Det känns också bra att forska och fördjupa mig i förmaksflimmer då min morfar precis har fått den diagnosen.
Jag hoppas och tror att jag blir klar med allt i slutet av maj. Det blir riktigt nervöst att presentera allt för läkarna på sjukhuset!
Jag avslutar med lite vårkänsla. Äntligen har värmen börjat komma och Cluj börjar sakta men säkert vakna till liv. Det är en turbulent och spännande tid framför mig nu!
