Reumatologitentan
Jag är smått kallsvettig när jag
vaknar. Jag har sovit i korta intervaller under natten. Vaknat och repeterat
läkemedel, kliniska symptom och klassifikationer. Somnat och drömt om patienter
som jagar mig. Kastar pillerburkar på mig för att jag gett dem fel medicin. Jag
rabblar hela tiden olika sjukdomar i huvudet under sömnen. Olika symptom och
behandlingar. Jag är stressad. Det är en sluttenta idag och mitt undermedvetna
vill verkligen inte låta mig sova.
Jag går upp klockan 05.00 Det är
tradition nu. Jag har utvecklat en egen strategi för mina studier. Under åren
har jag experimenterat en del. Jag har lyckats skräddarsy en teknik som passar
mig bäst när det gäller att ta in all den information jag måste kunna lagra
innan tentorna. Allt börjar med ett stort glas vatten. Sedan en ännu större
kopp kaffe. Jag sätter mig. Läser och repeterar så fort jag kan. Vill hinna gå
igenom allt material en gång till innan tentan. Det är som att jag limmar fast
allting när jag gör så.
Jag har läst och repeterat intensivt
varje dag i flera veckor. Jag vet att jag kan mycket. Men ibland ramlar viktiga
detaljer ut när man sitter och läser detaljerat. Eller så blandas saker och
ting ihop. Den här sista överblicken tidigt på morgonen brukar lägga tillbaka
informationen i sina lådor. Lådor som kommer att tömmas med tiden. Men
förhoppningsvis stannar den viktigaste informationen kvar tills jag börjar
jobba.
Tiden flyger iväg. Det är mycket att
limma fast. Jag läser och repeterar samtidigt som jag sminkar mig. Det är
viktigt för mig att se bra ut. Det är som min sköld. Min pansar. Jag lägger mer
fokus på mitt utseende än jag borde. Jag vet det. Men det är en stolthet för
mig. Jag vill visa med mitt yttre att jag har koll. Att jag är
organiserad. Jag vill att ytan ska reflektera det. Jag har levt för många av
mina år i kaos. Det har format mig. Skrämt mig. Jag vill aldrig mer tillbaka
dit och därför är det viktigt för mig med rutiner. Att ha koll. Vara i tid.
Sortera papper och ligga steget före i allt.
Jag har hängt fram kläderna jag ska ha
på mig dagen innan. Jag drar ner dem från galgen och slänger på mig dem
samtidigt som jag repeterar det sista från datorskärmen. Jag vill vara på plats
minst en halvtimma innan tentan börjar för att slippa stressa i morgontrafiken.
Cluj-napoca är som ett stort spindelnät av små snirkliga vägar genom staden och
det har hänt att jag har fått sitta på bussen i 30 minuter innan jag kommit
fram.
På väg till skolan repeterar jag
listor som jag gjort i mitt block. Bara det absolut nödvändigaste. Det vitala
inför tentan. Saker som läraren understrukit flera gånger. Kortfattade listor
som gör stor skillnad på det stora hela.
Jag kommer in i tentasalen. Folk
hälsar nervöst god morgon. Alla är lite pressade och känner stressen över att
de inte pluggade mer inför tentan. Vissa beklagar sig över att de inte studerat
under modulen, andra diskuterar olika kliniska manövrar. Vissa förhör varandra.
För mig fungerar det bäst att bara sitta och läsa och repetera. Jag gilla inte
att stressa upp mig. Det finns inget syfte med det. Jag har gjort vad jag har
kunnat, nu får det gå som det går. ”overprepare and then go with the flow”
Lärarna kommer in och delar ut den
skriftliga tentan. Jag ögnar igenom pappret på ca trettio frågor och ser direkt
att det kommer gå bra. Jag känner igen det mesta. Mitt adrenalin är ganska högt
nu och jag lägger allt mitt fokus på varje fråga. Läser flera gånger innan jag
ringar in mitt svar. Hela tiden går lärarna fram och tillbaka mellan raderna av
elever för att kontrollera att vi inte fuskar.
Jag lämnar in mitt papper och känner
mig helt slut. Det är alltid så. Jag fokuserar så intensivt i nästan en timme
och det känns som om hjärnan bränns ut efteråt. Jag är trött. Men det är mycket
kvar. Jag äter en banan, tar en neurofen för huvudvärken och börjar repetera
inför den praktiska delen av provet. Jag går igenom i huvudet hur jag har
patienten framför mig. Hur jag utför olika manövrar. Förklarar för mig själv
varför jag gör dem och vad de kan säga mig. Hur jag kan skilja olika sjukdomar
åt genom att hitta olika kliniska tecken.
Det känns som jag får vänta i timmar
innan det är min tur. Jag vill bara få detta överstökat och gå hem och sova.
Sömnlösheten har gjort mig groggy och jag känner mig långsam. Jag börjar oroa
mig smått. Känner handsvetten när läraren presenterar mig för min patient. Men
jag ser direkt vad diagnosen är. Den lilla spända munnen, den hårda svällda
smått glansiga huden på händerna. Det släta ansiktet. Det är utan tvekan skleroderma.
Alla symptom susar runt i huvudet. Jag försöker sortera allt. Hur
diagnostiserar jag? Vad är viktigt att fråga i anamnesen? Vilka undersökningar
gör jag? Vilka gör jag inte? Vilka markörer finns i blodet? Hur fastställer jag
diagnosen och utesluter de andra? Osv.
1351467590000.jpg)
Läraren är inte så intresserad av att
jag vet vad diagnosen är. Hon är mer intresserad av hur jag kommer fram till
diagnosen. Hon vill att jag visar vilka kliniska manövrar jag skulle göra om
det var min patient och jag var tvungen att ställa diagnosen själv. Jag
förklarar att i tidigt skede kan det vara bra att skilja en bindvävssjukdom
från rheumatism. Därför kan det vara bra att göra manövrar som gaenslen's sign,
Patrick sign, patellar tap test, olika rotationer av leder. Palpitation av
lederna osv till att börja med.
Jag gör manövrarna. Lyfter på ben och
armar. Letar efter krepitationer över leder, frågar om patienten känner smärta,
tittar efter hudutslag, trycker och klämmer tills jag är säker. Läraren är
nöjd. Hon frågar vad jag kommit fram till, jag redogör för diagnosen och vilka
tecken som styrker min teori. Jag får högsta betyg. Jag andas ut. Jag vet att
kunskap inte kan mätas i betyg. Att jag inte ska lägga så mycket tyngd vid de
siffrorna. Men jag har studerat hårt inför denna tentan och det känns bra att
få det bekräftat.
Nu är det dags att vänta igen. Jag
funderar på att lägga mig och vila någonstans innan nästa etapp. Det är ett ”quizz”.
Det innebär att vi får ett patientfall och bilder och ska utifrån det ställa en
diagnos.
Vissa kommer ut ur rummet och säger
att det är lätt. Basic. Andra kommer ut och skakar på huvudet. Jag blir nervös.
Har jag verkligen koll på kapitlet om vaskulit eller det där om Psoriasis och
spondylit? Kan jag skilja de olika sjukdomarna åt? Jag tar upp mobilen.
Scrollar igenom kapitlen. Jodå det känns okej. Detaljerna är på plats i
huvudet. Men tänk om läraren fokuserar på labbresultaten? Bäst att gå igenom
antikroppar och blodmarkörer igen. Jag bläddrar hastigt i mobilen och känner
stressen gripa tag om mig. Det har gått så bra hittills. Jag vill inte att
betyget ska dras ner nu pga. att jag missar någon detalj. Sådant kan gnaga i
mig ganska länge och jag vill inte ha ångest över att jag hade kunnat göra mer.
Det är min tur. Jag kommer in och får
välja ett A4 papper. Jag ser direkt vad det är. Den sadelformade näsan och en
stor opak massa i högra lungan på röntgenbilden. Det måste vara Wegeners
granulomatos. Texten beskriver en man i sextioårsåldern som haft en medicinsk
historia av rinit och kronisk hosta. Han har kommit till sjukhuset på nytt på
grund av blod i urinen. Det finns fyra frågor: Vad är din diagnos? Vilka tester
gör du för att fastställa diagnosen? Vilka organ undersöker du? Vilka läkemedel
skriver du ut?
När jag har svarat på frågorna är det
dags att diskutera fallet med läraren. Jag känner vad hon tänker när jag sätter
mig ner framför henne. Jag har mitt långa blonda hår uppsatt i inbakade flätor
som sitter fast i en knut därbak. I öronen har jag små glittrande pärlor. Jag
har matchat rouge och läppstift och jag vet att jag ser väldigt uppklädd ut.
Jag känner att hon tänker att har man tid att lägga så mycket fokus på sitt
utseende så har man inte tid att plugga hårt. Jag har fått höra det några
gånger nu.
Hon är hård. Ställer detaljerade
frågor om precis allt. Konsekvenser av sjukdomen. Exakt dos på medicinerna. Om
medicinen inte fungerar vad gör du då? Hur följer du upp? Vart tar du biopsin
och varför just där? Hur ser komplementsystemet ut i blodet? Vad gör du om han
har osteoporos? Frågorna haglar. Men jag är lugn. Jag vet att jag kan. Jag är
förberedd och har alla svar. Till slut lutar hon sig tillbaka efter vad som känns
som en evighet. Tittar på mig och säger ” Du har gjort ett bra jobb här idag
Alexandra. Du ska vara stolt”
Hon skriver en tia över pappret och
önskar mig en bra dag innan nästa elev kommer in.
Jag svävar på moln. Allt har gått bra
och jag har fått visa att jag är ambitiös. Att jag tar mina studier på allvar.
Det har kommit att betyda så mycket för mig. Jag vet att det stiger mig åt
huvudet ibland men det har med att göra att jag inte lyckades med speciellt
mycket som ung. Sådant sätter sina spår.
Jag åker hem med ett leende på
läpparna. Hög på lyckorus. Jag somnar direkt. Stensover i några timmar och
vaknar sedan för att förbereda inför nästa tenta.
4 kommentarer:
Vilken story!! Över den mest vardagliga situation du haft de senaste åren. Och vilken teknik du har. Du kommer att gå långt med din noggrannhet och strukturering inför viktiga uppgifter samt att inte ge upp. Du vet att du kan, ingen kan lura dig. Bravo räcker inte, inte ens tio gånger om. Sätter in en hundring till en glass åt dig. Det är du värd. Hälsar Kaj
Duktig du är gumman. Se nu till att koppla av ordentligt här i Sverige nu och håll dig borta från alla måsten:-)
Vilket intressant inlägg, du ska vara väldigt stolt över dig själv. Kram
Superroligt att läsa hur du tar dig an tentorna. Låter tufft men riktigt roligt :)
Skicka en kommentar