Andra modulen år fem lider mot sitt slut
Nu var det riktigt längesedan jag gjorde ett inlägg. Det känns ovant att skriva i monologform efter så här lång tid. Sedan senaste inlägget har jag hunnit åka till Sverige, fira jul, jobba och nästan avsluta min andra modul detta året. Allt går så otroligt fort nu. Igår gjorde jag den första tentan i barnkirurgi. Det gick jättebra. Jag har som ni förstår inte riktigt prioriterat detta ämnet eftersom jag är så ointresserad men jag fick näst högsta betyg! Men det kan ha berott på att jag hade en bra bok:
Jag rekommenderar Nelsons pediatrics starkt. Inte för invecklat men ändå övergripande så att man förstår helheten. Kanske lite för basic för dem som vill specialisera sig inom pediatrik i framtiden.
Om två veckor gör jag den sista tentan för denna modulen. Det ska bli så skönt att lägga detta bakom mig. Jag har verkligen fått lära mig att man inte bara kan göra det man tycker är roligt hela tiden. Man måste bara ta sig till mål oavsett hur jobbig vägen är.
Om två veckor gör jag den sista tentan för denna modulen. Det ska bli så skönt att lägga detta bakom mig. Jag har verkligen fått lära mig att man inte bara kan göra det man tycker är roligt hela tiden. Man måste bara ta sig till mål oavsett hur jobbig vägen är.
Utöver skolan står livet still. Det känns som hundra år sedan jag kom ner hit. Jag lever ett ganska ensamt liv. Allt kretsar kring tentorna och framtiden som läkare. Det är en ganska liten och trång bubbla från och till.
Men jag ångrar inte mitt val en sekund. Jag hade inte kunnat jobba med något annat. Det är jag helt säker på. Jag minns de första åren här nere. Hur nytt allt var. Hur ung man var. Och hur de där fjärillarna i magen kittlade i magen och om vartannat rev upp stora sår innuti.
Jag minns att solen just gick upp när vi körde in i Cluj med bussen den där morgonen i september år 2008. Den var helt röd och jag minns att jag tänkte att det var ironiskt att Transsylvanien hade en blodröd sol. Jag minns hur svetten rann i pannan första dagen i skolan. Man hade ingen aning om vad man skulle vänta sig. Och vilken resa det blev...
Jag minns första gången jag satte på mig den vita rocken. Man var så liten och oerfaren men det var först då som läkardrömmen kändes verklig.
Och studentlivet... Jag har lärt mig så mycket. Hur man lagar mat, hur man sparar pengar, hur man får tid att räcka till. Hur jag ska lägga upp mina studier. Allt detta har tagit flera år och jag är fortfarande långt ifrån fullärd. Men jag har kommit en bra bit på vägen. Jag tror att det jag kommer sakna mest sedan när jag jobbar i Sverige är kvällarna med böckerna. Känslan av att läsa och lära sig uppkurad i soffan med en kopp te. Det är inte alltid roligt och harmoniskt men när det är roligt är det riktigt roligt.
Även om det verkligen har slitit hårt på mig att studera här nere har utbetalningen gjort det värt besväret. Jag minns tillfällen då jag har hoppat ut ur klassrummet med tårar i ögonen och skakat av glädje när jag äntligen satte högsta betyg i något ämne som jag verkligen gått in för. Känslan av total eufori över att ha erövrat ett hinder, att ha kommit i mål. Det är oslagbart. Men jag minns också de där kvällarna jag kände mig totalt misslyckad. Kvällar jag grät mig till söms och bara ville ge upp allt och åka hem till tryggheten igen. Jag är glad att jag aldrig lät motgångarna vinna fighten.
Ibland händer det fortfarande att jag vaknar och bara ligger och stirrar upp i taket och tänker "har jag verkligen gjort det här?" "Har jag verkligen åkt ner till Transsylvanien för att bli läkare!? Jag är inte klok". Men jag tror på att man måste våga hoppa. Man måste våga ta den där chansen som skrämmer halvt ihjäl en. Annars står man bara där och trampar. Men det är lätt för mig att säga nu när jag har hittat min väg. Jag minns hur det var när jag var helt vilsen. Jag kommer aldrig glömma den känslan och det är dom stunderna i livet som gör att jag aldrig kommer sluta vara tacksam för den chansen jag har fått i livet.
Gud. Detta blev världens längsta inlägg. Sist men inte minst vill jag säga att mina tankar är hos min mormor just nu som är sjuk. Jag hoppas att hon snart ska få hälsan tillbaka och att vi kan sitta och kuttra äver en kopp kaffe på balkongen som vanligt nu till sommaren.
Ha en trevlig fredagkväll och tack för att ni tittade in!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar