Två veckor till tentaperioden
Det är bättre tider nu. Jag har kommit igång med gymmet på allvar. Hälsan är god, ekonomin är stadig och skolan går bra. Det är skönt att inte ha något att oroa sig för, fast det är knappt att jag vågar skriva det. Rädd att något ska hända och att detta är lugnet före stormen!
Om två veckor är det slut på första modulen och vi har vår första tentaperiod. Jag har börjat sätta igång med studierna på allvar nu och som vanligt är harrisons böckerna till väldigt stor hjälp. Anatomin repeterar jag i Sobotta.
Denna veckan har vi börjat med onkologi. Jag har väldigt blandade känslor inför det. Dels dog min farfar i cancer och dels är det något med cancer som gör att jag är lite motvillig att intressera mig av det. Cancer är så obarmhärtigt, i brist på ett bättre ord. Hela grejen ger mig avsmak. Bara av att gå i sjukhuskorridoren där sjuka människor hasar runt utan hår med anhöriga tätt bredvid som ser om möjligt ännu bedrövligare ut gör det svårt för mig att fokusera på medicinen och det vi ska lära oss. Jag gillar inte att ställa mig rakt upp och ner och på dålig rumänska fråga ut unga människor om deras cancerdiagnoser till exempel. Det känns respektlöst. Nej onkologi är ingenting för mig. Nästa vecka ska vi vara på kardiologin och det ryktas om att man får vara med och se hjärtoperationer där. Jag längtar och hoppas!
Men annars går det som sagt bra nu. Jag pluggar och tränar och allt flyter på tack och lov. Nu hoppas jag att min mormor ska bli frisk snart igen. Det ser ut att bli bättre så jag håller tummarna. Hoppas ni har det fint och tack för att ni tittade in!
Om två veckor är det slut på första modulen och vi har vår första tentaperiod. Jag har börjat sätta igång med studierna på allvar nu och som vanligt är harrisons böckerna till väldigt stor hjälp. Anatomin repeterar jag i Sobotta.
Denna veckan har vi börjat med onkologi. Jag har väldigt blandade känslor inför det. Dels dog min farfar i cancer och dels är det något med cancer som gör att jag är lite motvillig att intressera mig av det. Cancer är så obarmhärtigt, i brist på ett bättre ord. Hela grejen ger mig avsmak. Bara av att gå i sjukhuskorridoren där sjuka människor hasar runt utan hår med anhöriga tätt bredvid som ser om möjligt ännu bedrövligare ut gör det svårt för mig att fokusera på medicinen och det vi ska lära oss. Jag gillar inte att ställa mig rakt upp och ner och på dålig rumänska fråga ut unga människor om deras cancerdiagnoser till exempel. Det känns respektlöst. Nej onkologi är ingenting för mig. Nästa vecka ska vi vara på kardiologin och det ryktas om att man får vara med och se hjärtoperationer där. Jag längtar och hoppas!
Men annars går det som sagt bra nu. Jag pluggar och tränar och allt flyter på tack och lov. Nu hoppas jag att min mormor ska bli frisk snart igen. Det ser ut att bli bättre så jag håller tummarna. Hoppas ni har det fint och tack för att ni tittade in!
1 kommentarer:
Hej! Jag undrar när man söker tillbaks till Sverige, tittar dem även på dina gymnasiebetyg och medelvärdet från läkarutbildningen i Rumänien? Varför söker du inte till Danmark?
Skicka en kommentar