Nu är den första modulen snart slut och tentorna närmar sig. Än så länge känner jag mig i fas. Jag pluggar inte lika slaviskt som jag gjort innan (ännu) men jag hänger med på lektionerna, antecknar det jag inte förstår och går igenom allting innan jag lägger mig varje dag. På det sättet får jag en bra överblick utan att snöa in mig på detaljer. Varje dag går jag också igenom anatomi. Jag studerar artärerna mest just nu. Det är som jag sagt tidigare, det fina med kirurgi är att man får repetera så mycket semiologi och anatomi. Det tråkiga är att banka in namn på olika kirurgiska ingrepp. Det är fortfarande stort fokus på gastroenterologi. Tarmreserktioner, bypasoperationer, laparoskopiska förslutningar av magsår osv.


Det är fortfarande motigt med kirurgin. Jag undrar hur i hela världen folk kan stå upp så länge! Jag är inte byggd för det. Det är alltid samma sak. I början av operationen står jag nära patienten och tittar uppmärksamt. Är jätteintresserad och fascinerad av att se kirurgen skära genom olika muskler och ligament. Jag ställer frågor om anatomi och tittar spänt på medan de visar mig olika organ och förklarar för mig hur man går tillväga för att göra så lite skada som möjligt när man "möblerar om" i människans maskineri. Sedan går det en timma och kirurgen står och pillar med stygn och skalpeller. Då och då säger han något om anatomiska avvikelser och de andra nickar instämmande och sedan blir det tyst igen. Jag börjar känna hur fotsulorna gör ont och jag fördelar tyngden från en fot till en annan allt oftare. Ansiktsmasken klibbar mot ansiktet och det känns smått svårt att andas i den instängda operationssalen.

Ytterligare en timma går och nu rinner svetten från hårbotten. Jag försöker hänga med när kirurgen förklarar vilka stygn han tycker om att använda medan jag försöker torka bort svetten lite diskret och gör mitt yttersta för att inte se panikslagen ut. I de stunderna hade jag kunnat betala så mycket för att få sätta mig ner. Men i den situationen känns det fel att göra det. Kirurgen har tagit sig tid för mig, för att lära mig det han kan om operationen som jag har fått tillåtelse att ta del av. Det är jag som ska vara tacksam för kunskapen som erbjuds och jag kan inte med att gå ut och sätta mig då. Hur yr och trött jag än känner mig. Så jag står där och vajar fram och tillbaka som ett träd i vinden medan svetten rinner mellan skulderbladen. Är det ingen annan som tycker det är jättejobbigt att medverka flera timmar i sträck i operationssalen!? Det känns som om alla läkarstudenter tycker det är jättehäftigt. "Ooooh precis som greys anatomy"! Men inte jag. Jag står och har dödsångest nästan. Haha inte riktigt så illa men jag får dåligt samvete att jag inte tycker det är såpass intressant att jag kan komma över hur jobbigt det är att stå upp och vara så fokuserad så länge.

Jag utesluter inte helt att jag kommer hålla på med någon slags kirurgi i framtiden. Jag hoppas fortfarande att min inställning kommer ändras när jag får hålla i skalpellen. Vem vet, då vänder det kanske!

Det är mycket funderingar nu kring framtiden. Ovissheten gnager i mig eftersom jag inte vet hur det kommer bli nästa år då jag inte får CSN. Det gäller att jag jobbar ansiktet av mig i Norge denna sommaren om jag ska klara mig hela nästa år här nere utan CSN. Det vill till att jag jobbar varje minut av sommarlovet och det är tveksamt om det kommer räcka ändå. Jag är orolig för hur slitsamt det kommer bli, och för om det kommer fungera alls. Jag ska naturligtvis fortsätta försöka komma in i Sverige men chanserna känns små. Jag är så nära min examen men ändå så långt bort. Det är med skräckblandad förtjusning jag blickar ut över framtiden. Jag måste hitta ett sätt att ta mig till målet. Nu är det knappt två år kvar...