Jag håller på att bli galen. Lägenheten är ett fängelse. Upp tidigt, näsan i böckerna och blocken till solnedgången. Man glömmer varje gång hur jobbigt det är med tentaperioden. Ständig ångest i en månads tid. Patologin är helt omänsklig. Inget ämne har tidigare varit så här mycket. Semiologin var jobbig för att många failar varje år och det är en hel del att läsa. Morphon är jobbig för att det är ungefär tre gånger så mycket som de andra ämnena och många failar.... På torsdag är det dags. Jag klättrar på väggarna. Nu har sömnlösheten infunnit sig också i vanlig ordning. Spelar ingen roll hur många tentaperioder man upplevt, 

det är alltid lika jobbigt.

Vi har fått tillbaka semiologiresultaten. Jag fick åtta på den teoretiska delen och nia på den praktiska. Slutbetyg blev åtta. Det gnager i mig att jag fick sämre betyg än förra terminen, allt på grund av ett dumt misstag. 

I patologi fick jag 10 förra terminen, jag tror inte jag håller måttet denna terminen. Det är för mycket och det endokrina kapitlet kommer nog dra ner mig en del. Men jag försöker fokusera på att klara mig nu. Måste bara klara mig.

Försöker andas. Ta det lugnt, det är jättesvårt. Men som jag säger till alla andra som har panik: "det tjänar ingenting till att ha ångest och panik. Det leder ingenvart. Det är slöseri med tid. Tid som man kan lägga på att koncentrera sig och läsa istället". Lätt att ge råd. Svårt att leva upp till dem.

Här kommer en passande låt. Lyssnar på den en del mellan varven. Byter ut ordet "breathing" mot "reading"....

http://www.youtube.com/watch?v=vrpJD2h7mo4