Utmattningssyndrom, ångest och depression

Då var det dags igen för ännu ett inlägg i denna glesbesökta blogg. Det där med att ha en blogg som läkare har jag väldigt blandade känslor inför. Dels är det ett bra verktyg som jag kan använda för att informera många människor samtidigt om sådant som jag tror att många behöver hjälp med. Dels vet jag att jag kommer bli ifrågasatt hur jag än gör. Att stå i offentligt ljus som läkare är aldrig roligt, mycket av det jag håller som sanning idag kommer säkert motbevisas flera gånger om i framtiden. Men jag försöker ändå med ett inlägg i hopp om att det kan hjälpa folk där ute.

 Jag är inne på mitt andra år som läkare nu. Jag har sett mycket intressanta sjukdomar som jag aldrig trodde att jag skulle stöta på så tidigt. Jag älskar verkligen mitt jobb och utvecklas hela tiden. Som läkare blir man aldrig fullärd vilket blir allt tydligare för mig. Det jag ser mest i mitt arbete är dock psykisk ohälsa. Det känns som en epidemi i samhället idag. Jag antar att det är lika illa i grannländerna här uppe i norr. Något måste vara väldigt fel i vårt samhälle när så otroligt många mår så dåligt. Depression, utmattning, ångest eller blandtillstånd av dessa ser jag flera gånger varje dag. Jag säger det igen, varje dag! Jag tänkte därför dela med mig av vad jag hittills lärt mig så kanske det hjälper någon som brottas med psykisk ohälsa där ute:

Vad är vad?

 Så vad är vad när det kommer till psykisk ohälsa? Det jag tar upp i detta inlägget är det jag ser mest av: Ångest, depression och utmattning. Det finns ju olika subtyper av dessa. Lite förenklat kan man säga så här:

 Ångest är den där känslan av att man vill fly. Oro, sömnsvårigheter, tankar som flyger runt i huvudet och skapar magont och hjärtklappning och ofta ont i bröstet. När ångest får härja fritt en längre tid kan den ta över och skapa generaliserad ångest/panikångest. Efter det kommer panikattacker vilka som av många av dem som drabbas tolkas som en hjärtattack eller till och med en stroke. Man beskriver det som en känsla av total dödsångest. Man får andningsproblem, ont i bröstet och blir ofta yr och förlorar verklighetsuppfattningen. Det är en otroligt obehaglig upplevelse som många söker akutmottagningen för. 
Kroppen tolkar ångestkänslorna som en fara och gör därför kroppen redo för strid genom att aktivera en "fly eller fäkta" reaktion. Om detta får fortsätta under en lång tid befinner sig kroppen i ett ständigt spänningstillstånd. Tillslut klarar kroppen inte längre att upprätthålla det tillståndet, man bränner ut sina reserver, och man utvecklar fysiska symptom som ibland kan vara väldigt svåra att bli av med. Magont, bröstsmärta, hudutslag, ont i leder och muskler, huvudvärk, domningar i ansikte/extrimeteter är vanliga fysiska symptom. Bröstsmärta och magproblem är bland det vanligaste för dem som lidit av ångest en längre tid. Detsamma gäller när man stressat en längre tid utan att återhämta sig emellanåt.

 Depression  är en känsla av likgiltighet. Håglöshet. Trötthet. En känsla av att inget spelar någon roll längre. Man glädjs inte längre åt sådant som man tidigare tyckte var roligt. Många isolerar sig och vill inte ta sig ut bland vänner och bekanta. Många av oss har upplevt depressiva episoder och det är helt normalt. Att man stundtals dimper ner i mörkret hör liksom till livet. Men om man lider av dessa symptom i över 6 månader utan att det blir bättre bör man söka hjälp. Depression går ofta hand i hand med utmattning och då kan man prata om en utmattningsdepression.

 Utmattningssyndrom vilket tidigare kallades utbrändhet ser vi allt mer idag. Tidiga stadier av utmattningssyndrom är hjärntrötthet och tillfällig utmattning. Många lider av ångest och depressiva besvär innan de går in i ett utmattningssyndrom. Kroppen varnar oss i god tid, det gäller bara att lyssna. Ett klassiskt exempel som jag ser ofta är en människa som älskar sitt jobb. Ofta har de också en familj som fungerar lika väl som andra familjer. Ofta ses hon som en "supermänniska" av andra. De undrar hur hon klarar av att prestera så högt med jobb, barn, träning osv. Den utbrände har tidigare presterat på otroligt hög nivå för att hon tycker att det har varit roligt. Hon vill prestera och leverera på topp. Hon tar med sig jobbet hem och släpper aldrig jobbet ur tankarna. Hon tränar hårt och tävlar med sig själv för att slå nya rekord. Hon är andra till lags och hjälper alltid till, oförmögen att säga nej. Hon vet inte att hennes kropp måste återhämta sig regelbundet för att klara av att prestera på en sådan hög nivå.
Det leder i sin tur till att kroppen tillslut går på sparlåga. I det läget börjar kroppen säga ifrån. Det brukar börja med små tecken. Hjärtklappning, svårt att somna osv. Sedan börjar man få problem med minnet. Man kan plötsligt bli desorienterad. Sedan kommer symptom så som yrsel, hjärtklappning, bröstsmärta, panikångest, svår sömnstörning, dålig mage osv. Många frågar sig ofta om man håller på att bli galen eller drabbats av någon allvarlig sjukdom så som cancer. Det är ofta här folk söker en läkare för att ta reda på om de är sjuka. I det läget brukar jag gå med på att ta basprover och utreda vanliga sjukdomstillstånd som ger liknande symptom, men jag upplyser patienterna tidigt om att det finns en stark misstanke om en stressreaktion och ingen misstanke om allvarlig sjukdom.

  Om man ändå kör på och fortsätter att försöka upprätthålla samma tempo som tidigare börjar det bli farligt. Hjärnan börjar bli utbränd och slutar fungera som tidigare. Man glömmer ord. Man säger fel saker. Man kan få panikattacker bara av att höra talas om jobbet. Man blir irritabel och raseriutbrotten går ofta ut över familjen. Många gråter okontrollerat. I det stadiet kommer också den extrema tröttheten. Man kan sova hur mycket som helst men man känner sig aldrig utvilad. Fortsätter man då att köra på är väggen inte långt borta. Att "gå in i väggen" eller bli utbränd och drabbas av utmattningssyndrom är en katastrof för den som blir drabbad och för dennes familj. Det är ett tillstånd som gör det omöjligt att fungera i vardagen, såväl i jobbet som med familjen. Många blir sängliggande flera veckor utan att kunna ta sig upp. Det finns inga reserver kvar i kroppen och hjärnan fungerar inte längre som förr. Det går inte att "rycka upp sig" ur ett sådant tillstånd eftersom kroppen inte längre kan producera de ämnen som gör att vi fungerar. Man har bokstavligt talat bränt ut alla reserver som gör att man kan fungera som människa.

 Många kan komma tillbaka från ett utmattningssyndrom men man blir aldrig samma människa igen. Toleransen för stress är föralltid nedsatt. För vissa människor tar återhämtningen några månader, för andra tar det flera år. Sedan finns det dom som aldrig kommer tillbaka igen efter att ha nått väggen. Det är väldigt olika och det finns inga tydliga regler.

Hur kan man behandla

Jag tror att den viktigaste delen när det kommer till psykisk ohälsa är att förebygga att den överhuvudtaget utvecklas. För att förebygga måste vi ha en förståelse när det kommer till vårt psyke och våra kroppar. Vi måste lära oss att förstå kroppens signaler när den varnar oss för psykisk ohälsa. Om "kroppskännedom och psykisk ohälsa" hade varit en egen del av vår utbildning i grundskolan och gymnasiet tror jag att vi hade kunnat förebygga mer effektivt än vi gör idag. Om vi kan få unga att förstå vad ångest, stress, oro och depression gör med kroppen  så kan de upptäcka signalerna i god tid. Man måste prata mer om psykisk ohälsa och vad man kan göra åt den med de riktigt unga så att den inte hinner få fäste och skapa den utbredda epidemi vi ser idag. Stresshantering och anpassning på arbetsplatserna är lika viktigt. Det gäller att fånga upp de människor som kör på för hårt på jobbet, jobbar sent, tar sig an andras arbetsuppgifter osv. Det finns så mycket man kan göra för att bromsa i god tid. 

 Om varningssignalerna har funnits en längre tid och man känner att man mår allt sämre börjar det bli dags tänka på att söka hjälp. Prata med en läkare och berätta om hur du känner och om hur ditt liv ser ut. Ibland behöver det inte vara värre än att man behöver ta en kort paus och återhämta sig. En stresshanteringskurs kan hjälpa i tidigt skede. Att lära sig prioritera sig själv och säga nej när det inte passar kan göra underverk. 

 När det börjar gå så långt att man ofta har hjärtklappning/bröstsmärta. Ont i kroppen och inte kan sova är det ännu viktigare att man bromsar. Här kan samtalskontakt stresshantering och eventuellt arbetsplatsanpassning vara bra sätt att ta sig ur den jobbiga situationen. 

 Medicin: Om ångest, stress och depressiva besvär får härja under en längre tid bryter de ner kroppen på olika sätt. Om man inte längre kan hantera situationen själv måste man våga söka hjälp. Jag är själv väldigt restrektiv med medicinering. Det finns inga "lyckopiller" som löser situationen och gör att folk plötsligt kommer i balans och mår bra från en dag till en annan. 
Det finns väldigt mycket man kan göra själv på egen hand innan man tar till medicin. Det allra viktigaste är återhämtning och fysisk aktivitet. Att röra på sig aktivt, helst utomhus, 30 min om dagen gör i många fall lika mycket nytta som antidepressiva läkemedel. Man blir stresstålig av att träna och ta raska promenader dagligen! Det gäller att träningen inte blir för hård när man redan har ångest/depressiva besvär. Då kan träningen istället bli destruktiv. 

  Medicin har definitivt sin roll för att hjälpa dem som är nere på botten och inte klarar att ta sig upp själva. För dem som inte sover på nätterna och för dem som får panikattacker som helt hindrar dem från att leva sina liv. För dem som inte längre klarar av att gå till jobbet, träffa folk, åka kommunalt osv. När den psykiska ohälsan har gått så långt kan medicin hjälpa. Jag har sett alla versioner hittills. För vissa patienter har medicinering tillsammans med terapi varit helt avgörande för att de ska bli bättre. För andra fungerar det inte och de har istället hämtat sig på naturlig väg tillsammans med en psykolog. Det är väldigt olika från person till person men helt klart värt att prova med medicin om situationen är helt ohållbar. Diskutera alternativ med läkare.

 Här kommer några böcker som jag tycker är bra. Vissa har jag redan rekommenderat men de förtjänar att rekommenderas igen. Böckerna innehåller mycket självhjälp och tips på vad man kan göra för att förebygga att den psykiska ohälsan tar över. De är också relevanta för den som redan nått botten och behöver hjälp att ta sig upp.





Posted on lördag, februari 02, 2019 by Alexandra

0 kommentarer

SPECIALISTTJÄNSTGÖRING


I torsdags avslutade jag det så kallade ST-PLUS programmet. Det är ett program som utvecklats för oss läkare som studerat utomlands. Det går ut på att man ska intruduceras in i det svenska systemet och komplettera sin kunskap. Vi som studerat utomlands har ju lärt oss medicin och diagnostik precis som läkarna som utbildat sig i Sverige, men vi kan ingenting om det rent administrativa när vi kommer ut i arbetslivet. Under hela min utbildning jobbade vi aldrig i något datorsystem eller dikterade i journal till exempel. Att göra saker som att skriva sjukintyg eller hantera andra myndigheter som Transportstyrelsen t.ex. är därför en djungel för oss i början. Eftersom det administrativa arbetet tyvärr tar upp mer än 50% av det arbete man gör som läkare så ligger vi utlandsstudenter såklart på minus när det kommer till hur effektivt vi kan arbeta i början av vår karriär. De som utbildat sig i Sverige har ett enormt försprång. Så nu har jag spenderat ett år på ST-PLUS för att förstå mig på hur man ska arbeta i Sverige. Mycket kan sägas om programmet. Självklart har jag haft mycket hjälp utav det, men för mig tog det emot att åka iväg till Göteborg flera gånger i månaden. Speciellt när det är så mycket på jobbet. Resan tar minst tre timmar och för att hinna med hundprommenad och allt annat fick jag gå upp kl 04.00. En stor stressfaktor tillsammans med all annan stress jag måste hantera just nu. Jag hade gärna sett att PLUS-programmet varade ett halvår. För oss som är födda i Sverige behövs inte så mycket mer. För dem som kommer till Sverige för första gången kan ett helt år helt klart vara nyttigt. Jag är glad att det är bakom mig nu och jag kan äntligen börja med min specialisttjänstgöring.




"ST

En legitimerad läkare som vill få specialistkompetens ska göra specialiseringstjänstgöring (ST) under minst fem år.
Från och med den första maj 2015 gäller ett nytt regelverk för specialiseringstjänstgöringen (ST). Alla med legitimationsdatum från och med den 1 maj 2015 ska utbilda sig enligt det nya regelverket (SOSFS 2015:8)".
-Sveriges Läkarförbund

Min "riktiga" specialistutbildning (ST) har redan börjat och det känns otroligt spännande! Som läkare blir man aldrig färdiglärd, det måste man acceptera tidigt. Det finns alltid nytt att läsa och lära. Under min ST-utbildning kommer jag att få möjlighet att gå på kurser runtom i Sverige och utomlands för att utveckla min kunskap inom läkaryrket. Samtidigt kommer jag att jobba både på vårdcentralen och ute på sjukhuset på olika avdelningar. Jag ser verkligen fram emot det! Det finns grenar inom läkaryrket där jag verkligen måste vässa mina kunskaper. Oftalmologi(ögon) och barnmedicin bland annat. Samtidigt har jag många områden där jag känner mig riktigt säker och trygg i min kunskap så som kardiologi och infektion.



Jag kommer under de kommande fem åren spendera ungefär 6 månader på varje avdelning inne på Södra Älvsborgs Sjukhus(SÄS). Jag har få stora intressen här i livet, men att läsa och lära mig medicin är nog mitt absolut största. Jag njuter verkligen av det. Jag är så glad att jag har fått denna möjligheten i livet och jag försöker göra mitt bästa för att bli en så bra läkare som möjligt.

Nu ligger fem år framför mig som ska ägnas åt att jobba som ST-läkare och utbilda mig samtidigt. Sedan blir jag specialist i allmänmedicin/distriktsläkare. Det är fortfarande helt overkligt, ibland fattar jag inte att allt det här gäller mig. Det känns som om det var igår som jag satt i ett klassrum i Rumänien och lärde mig avancerad cellbiologi. På den tiden kändes det så stort och främmande att jag skulle bli läkare en dag. Det är fortfarande overkligt. 

Jag vill passa på att rekommendera en riktigt bra bok som jag kom över för några veckor sedan. Jag tror att alla kan ha glädje av den. Både patienter, AT-läkare, ST-läkare och specialister runtom i Sverige. Den sätter verkligen saker i perspektiv. Jag önskar att det fanns mer liknande böcker om en svensk läkares upplevelser idag. Författaren har även jobbat för läkare utan gränser och han drar paralleller mellan fattiga länder i tredje världen och oss i västvärlden som verkligen fick mig att tänka till. Han har också en otroligt ärlig ton genom hela boken vilket är otroligt starkt. Det får mig att känna mig tryggare när en äldre specialistläkare erkänner att man ibland gör misstag. Man är människa. Man måste våga erkänna misstag för att kunna förbättra sig själv och sin omgivning och för att kunna utvecklas. Han tar också upp många stora problem som finns i vården idag. Varför behandlar vi våra sjuksköterskor/undersköterskor så illa till exempel? De är ju helt livsviktiga för att vården skall fungera. Eller varför har man skurit ned så mycket på vårdplatserna i Sverige? HUR har man fått för sig att det var en bra idé!? Sjukhusen går ju på knäna. Det finns ingen plats för de sjuka och ofta råder det total kaos. Hur skall man då kunna garantera patientsäkerheten? Ingen orkar jobba så i längden, inte ens de mest engagerade eldsjälarna orkar stå i stormen och ta hand om alla stackars människor som behöver vård under sådanna arbetsförhållanden.

Jag minns när jag jobbade på hjärtintensiven i Borås. Vissa dagar kunde vi ha 2-3 rum fulla med patienter från strokeavdelningen. Ofta låg dom i korridoren. Det fanns helt enkelt inte plats på strokeavdelningen där de verkligen behövde vara för att få rätt vård. Ofta hade vi också patienter med svår psykisk störning som fick vara hos oss för att de inte fick plats på vuxenpsyk. Det blir total kaos när stressad vårdpersonal som är utbildade i att ta hand om hjärtrelaterade sjukdomar också ska ta hand om olika patienter från andra avdelningar samtidigt som de ska sköta sitt jobb. Eller springa efter svårt psykiskt sjuka patienter som är självmordsbenägna. Det går inte. Vid flera tillfällen under den korta tiden jag var där såg jag folk bryta ihop och en hel del sa också upp sig. Det säger mycket om hur systemet ser ut. Man skär ner på resurser för att spara pengar men tänker inte på det långa loppet.



På mitt jobb går det väldigt bra. Jag trivs otroligt bra och har fantastiska kollegor. Visst kan mycket bli bättre, men om jag jämför med det jag sett tidigare känns det som en otroligt trygg och bra arbetsplats. Ändå känner jag ofta att stressen blir allt för påtaglig. Jag har börjat känna av att det sliter på mig och jag försöker ta hand om mig innan det går för långt. 

Jag är väldigt mån om mina patienter. Min handledare brukar säga till mig att jag känner för mycket med patienterna, men det gäller att dra en gräns någonstans. Man kan inte hjälpa alla med allt, men man kan hjälpa några få med mycket. Det gäller att lära sig att se skillnad på vilka som behöver den hjälp jag kan erbjuda och i vilka fall man kan avvakta. Det är jättesvårt att neka en patient den vård han eller hon har väntat sig få, men ibland är det absolut nödvändigt. Låt mig berätta om en helt vanlig arbetsdag för att illustrera:

Jag går upp 05.00 varje morgon. Jag börjar med en lång hundpromenad på runt en timme. Sedan kammar jag till mig och cycklar till jobbet. Att cyckla gör en otrolig skillnad även om det är mindre kul nu med all snö och is. Men jag vaknar till och blir helt klar i huvudet. Vardagsmotionen är minst lika viktig som gymmet. Jag börjar naturligtvis dagen med den heliga drycken kaffe sedan känner jag mig redo att anta dagens utmaningar. Inne på mitt rum läser jag igenom dagens schema: 2 inplanerade patientbesök 08.00-09.00. Jag har också tryckt in en egen uppföljning på morgonen för en patient som jag gärna vill hålla ett extra öga på. Jag har alltså 3 besök på en timme.

  

Min första patient söker för trötthet. Ett otroligt vanligt symptom att söka vård för idag. Ofta hittar man ingen orsak till tröttheten rent fysiskt. Det har istället ofta med hög stressnivå på arbetet eller hemma att göra. Eller psykisk ohälsa, osunt levende eller dålig sömncykel. Men ibland finns det undantag. I otroligt få fall beror det på allvarliga underliggande sjukdomar och det gäller att ta en riktigt grundlig anamnes (patienthistorik) för att få en känsla för om ytterligare utredningar behövs. Jag förespråkar alltid vikten av att ta hand om sig själv för mina patienter. Jag vet att det rinner av många av dem likt vatten på en gås, men det är min skyldighet att försöka. Det finns så mycket man själv kan göra för att bli av med symptom som trötthet, hjärtklappning, yrsel huvudvärk osv. Medicin är väldigt sällan svaret.

Nästa patient är väldigt orolig. Hon är säker på att hon är allvarligt sjuk. Hon har diffusa symptom som i sig inte inger någon misstanke om sjukdom, men hon är väldigt rädd och uppskakad. I en sådan situation är det viktigt att få patientens förtroende vilket tar tid. Jag brukar gå igenom symptomen ett och ett och ge en logisk förklaring. Kvinnan berättar att hon har blivit glömsk. Hon är rädd att hon förlorar förståndet, hon är bara 50 år. Ibland kör hon helt fel. Hon har diffusa smärtor i leder och är konstant torr i munnen. Det är svårt att sova på grund av att hjärtat rusar. Har hon kanske en hjärntumör undrar hon med ögon stora som tefat. Jag undersöker henne och hittar inget avvikande. Jag sätter mig därför framför henne och frågar "hur mår du egentligen?". Då bryter hon ihop. Jag förstår att det har varit väldigt mycket för henne under en lång tid. Hon mår inte bra. Men jag har ingen misstanke om att hon är kroppsligt sjuk. Hon har alla de stressymptom man får när det sympatiska nervsystemet har slagits på under för lång tid. Man går omkring och är ständigt redo för det värsta. Uppe i varv. Det finns mycket man kan göra för en sådan patient. Fysioterapi, stresshantering, kostomläggning, se till att man får igång en vettig sömncykel. Samtalskontakt osv. I många fall räcker det. Jag håller mig ifrån att sätta in medicin så länge jag bara kan. Medicin har sin ibland helt avgörande roll när det kommer till att bota sjukdom, men om man inte verkligen är sjuk så kan den skada mer än den gör nytta. Det är ofta svårt att få med sig patienterna i det tänket.

   

kl 09.00 drar jouren igång. Då kommer det en hel svärm med lite mer akuta patienter fram till lunch. Det är ett stort stressmoment för mig. Jag ser alla patienter trycka ihop sig i korridoren, hostandes och haltandes om vartannat. Precis när jag skall gå in på mitt rum för att se vilken patient jag ska ropa in kommer en kvinna fram till mig. Hon tar tag i min arm. Jag känner igen henne, men jag har så mycket patienter att jag inte kan placera henne. Jag känner irritationen i maggropen, jag har bråttom. Jag måste verkligen komma igång med jouren så jag inte halkar efter. 
Jag frågar vad jag kan hjälpa henne med. Då säger hon något som får allt att stanna upp. Något som gör mig varm i hela mitt stressade läkarhjärta: -"Jag ville bara passa på att tacka dig Alexandra. Tack för att du lyssnade på mig när jag kom hit med min dotter. Hon mår bra nu tack vare att hon fick hjälp i rätt tid. Tusen tack." Sen gråter hon och vi kramas. Jag tänker att det är ju det här jag studerat så hårt för. Lidit för och slagits för. Möjligheten att kunna hjälpa människor på riktigt. Det känns helt fantastiskt och jag försöker dröja mig kvar i ögonblicket.

Men nu är jourkarusellen igång. Jag jobbar bra under stress när det finns mycket att göra. Jag vill också prestera bra, visa att jag kan ta lika många patienter som den andra läkaren jag har jour tillsammans med. Det är någon slags vilja att ligga på topp och visa framfötterna som sitter i från tiden i Rumänien. Där var det mer först i kvarn som gällde. Jag har ofta prestationsångest och känner att jag måste "hålla måttet". Jag hinner ofta med många patienter. Håller ibland 4 stycken i luften samtidigt utan större problem. Jag lyssnar på hjärtan, lungor mäter blodtryck och skickar patienter till röntgen. Efter massor av onda halsar, lunginflammationer, brutna ben och någon som mår akut psykiskt dåligt blir det äntligen lite lugnare. Äntligen är klockan 12.00. Då sitter jag mest och stirrar tomt framför mig. Då känns det ungefär som om en skock gnuer har sprungit rakt över mig. Som i Lejonkungen ni vet? Och kvar sitter jag halvt ihjältrampad och ska försöka samla ihop mig inför eftermiddagen. Allt har gått bra. Jag känner mig mer säker i arbetet än vad jag trodde att jag skulle göra. Jag sätter diagnoser och behandlar med stort självförtroende ofta. Jag älskar också det jag gör, men ibland blir jag rädd att jag kör på för hårt. Efter det höga trycket på jouren är jag helt slut. Över lunchen dubbelkollar jag att allt är klart. Remisser, diktat och intyg. Det är viktigt för mig att jag ligger i fas innan det är dags för nästa pass.



Under eftermiddagen har jag telefonsamtal att ringa, pappersarbete som aldrig tar slut, signeringskorg och flera patienter. Jag är aldrig någonsin klar när klockan är 16 och nästan alla går hem. Det är antagligen för att jag är ny i läkaryrket fortfarande, men jag vill känna att allt är färdigt innan jag går hem. Det är runt kl 15-16 som jag börjar bli lite dimmig i huvudet. Det känns verkligen som om hjärnan är bränd eller skållad. Jag får lock för öronen, tinnitus och hjärtat rusar. Ofta tänker jag på ironin i att jag sitter och predikar för människor hur de bäst ska sluta stressa, ofta på arbetet, för att må bättre. Och där sitter jag efter en arbetsdag som ett darrande vrak. Pinsamt.


Jag försöker verkligen balansera upp livet. Under veckorna tänker jag på vad jag äter. Jag ser till att få vardagsmotion och minst 3-4 pass på gymmet i veckan. Jag har ett för mig rikt liv som känns meningsfullt. Jag kan också vissa dagar skita helt i alla måsten och lägga mig som en burrito insnurrad i en filt på soffan och äta vilken skräpmat som än faller mig in och titta på serier. Jag håller på att hitta den balansen i arbetet också. Den där balansen som går ut på att man inte alltid kan hjälpa alla. Men man kan hjälpa några få och verkligen göra skillnad på riktigt. Det gäller verkligen att få livspusslet att gå ihop så att man mår bra i slutet av dagen och orkar med att ge lika mycket nästa dag. 

Jag avslutar med en bild hemifrån. Det är otroligt vackert utanför fönstret. Just nu ligger Titan och snarkar på golvet bredvid mig och ute faller snön helt tyst och mjuk. Jag försöker vara i nuet och uppskatta allt det jag har. Hoppas ni gör detsamma.





Posted on söndag, februari 25, 2018 by Alexandra

1 kommentarer

Psykisk ohälsa

Jag har just gjort min första vecka inom psykiatrin inne på Södra Älvsborgs Sjukhus. Jag blev placerad på avdelning 3, vuxenpsykiatrisk tvångsvård. Jag har själv en hel del egna patienter med psykologiska besvär. Minst 2 om dagen. Många av dem har jag följt upp under den tid jag arbetat som läkare. För vissa har det gått riktigt bra, för andra mindre bra. Det kan röra sig om allt från stark ångest, panikattacker, grav depression m.m. till fobi av olika slag eller självmordstankar. Många klarar inte av allt vad vardagen innebär på grund av hur de mår. Det jag ser mest där jag arbetar är depression. Ibland riktigt svår sådan som kommit och gått under flera års tid. Utmattningssyndrom tycks gå hand i hand med detta.

Jag har så mycket tankar kring detta ämnet. Det är så mycket jag inte förstår ännu, men jag lär mig varje dag av mina patienter. Det faschinerar mig till exempel att depression ofta är ärftligt. Att en sådan sak kan sitta i arvsanlaget känns så orättvist. Hur kan man ärva en sinnesstämning? Jag vet att det sitter i signalsubstanserna i huvudet och allt det där, men ändå. Hur sjukt är det inte att en patient kan komma in till tvångsvården för ett allvarligt självmordsförsök och när man tar anamnesen visar det sig att alla hennes syskon redan har tagit självmord. Likaså hennes far och farfar. Det har alltså klättrat ner i generationer! Likaså grav depression. Ofta lider en hel familj av svår melankoli som är extremt svår att få bukt med.
De andra ärftliga psykotiska sjukdomarna lämnar jag utanför denna diskussionen. Sjukdomar som schizofreni eller extrem mani behöver ett helt eget inlägg. Det jag funderar mest kring är just depression och ångest. Varför är det så otroligt vanligt? Speciellt här i norra Europa...




Jag är tveksam till läkemedel mot psykisk ohälsa, det måste jag erkänna. Jag tycker inte att medicin alltid är svaret. Det finns så mycket annat man kan pröva först. Man kan ge patienten så kallade verktyg så att han eller hon kan hjälpa sig själv att må bättre. Det tycker jag har gett bäst resultat. Speciellt när det gäller unga. Det finns så mycket man kan göra som många inte vet om. Det finns verkligen hjälp att få. Det handlar inte om att man går till läkaren för att man mår dåligt och sedan får lite piller att knapra i sig för att sedan gå hem och härda ut sitt liv. Så ska det inte vara!

Jag vill beskriva några patientfall som verkligen betytt mycket för mig hittills. Självklart använder jag påhittade namn och byter ut några detaljer så att inget kan spåras tillbaka till de patienter jag pratar om:

Mira

När Mira söker till mig första gången står det "magbesvär" som kontaktorsak. När hon kommer in känner jag direkt att allt inte är som det ska. Jag får nästan ingen ögonkontakt. Hon är väldigt undvikande. Hon är 22 år och har just fått en fast anställning. Hon berättar att det inte fungerar. Hennes mage ställer till det för henne. Hon har ofta starka magsmärtor som nästan alltid kommer när hon tar sig ut ur hemmet. Magsmärtorna blir så intensiva att hon ibland måste sitta framåtböjd och vänta på att de ska gå över. Hon är nästan alltid lös i magen också. När hon känner att hon behöver gå på toaletten måste hon gå direkt. Inom bara några sekunder. Detta gör att hon lägger upp hela sitt liv efter vart det finns toaletter. Hon vågar knappt åka buss på grund av detta berättar hon. Att överhuvudtaget gå någonstans skrämmernästan ihjäl henne. Symptomen försvinner alltid på helgerna när hon är hemma. Då tänker hon knappt på magen. Men så fort hon ska iväg någonstans börjar det. Små saker blir hur stora som helst för Mira. Allt är ett enda stort projekt. Hon har inte lyckats avsluta studierna på gymnasiet. Hon har blivit uppsagd från alla jobb hon någonsin haft, ofta på grund av frånvaro. Hennes symptom har skapat ett fängelse runtom henne som begränsar hennes vardag mer och mer. Vi pratar länge om just magbesvären. Jag får genast en stark misstanke om att hennes besvär är orsakade av stress/ångest. Mira är dock helt säker på att hon är allvarligt sjuk. Kanske har hon cancer i magen? Hon gråter, skakar nästan. Ångesten är så påtaglig. Jag har alltid samma strategi när det gäller denna typ av patient. Jag föreslår att vi gör en noggrann klinisk undersökning och kompletterar med prover för att utreda om det finns någon sjukdom som ligger till grund för hennes besvär. Men jag vill också att hon går med på att komma tillbaka om vi inte hittar något. Då vill jag prata mer om hennes psykiska mående. Hon blir förvånad, hon har inte riktigt tänkt i de banorna alls. Att besvären skulle kunna bero på psykisk ohälsa. Hon lovar att komma på ett återbesök så fort vi har alla provsvar. 

Provsvar och klinisk undersökning visar som väntat helt normala resultat. Det finns inga tecken på sjukdom. Jag ringer upp och meddelar detta och vi bokar in ett återbesök. Men hon kommer inte tillbaka. Jag ringer henne men får inget svar. Jag skickar ett brev och ber henne boka en ny tid så fort som möjligt så att vi kan diskutera hennes mående. Det går några månader och jag hör ingenting ifrån henne. Men så plötsligt dyker hon upp igen i min tidbok. Jag är glad att se henne. Ropar glatt in henne och frågar hur hon mår. Men jag behöver inte fråga. Jag ser hur hon mår. Det är sämre än sist. Hängande huvud, nästan ingen ögonkontakt. Nedbitna naglar. Det är som om luften lämnat henne. Hon har svårt att svara på mina frågor. Det är som om vi pratar över en telofon med fördröjd mottagning. Det kallas svarslatens. Man frågar patienten något och det tar ett bra tag innan dom svarar. Jag ser det ofta hos deprimerade patienter. Det är som att hjärnan har saktat ner. Allt går långsamt. Det tar tid att sätta ihop ett svar i hjärnan och sedan få ihop orden. 



Jag ställer enkla frågor och låter henne få tid att svara. Hon berättar att hon under väldigt lång tid varit väldigt orolig. Tankarna snurrar i huvudet utan att hon kan kontrollera dem. Ofta kan hon inte sova alls under nätterna på grund av all oro. Hon vet inte riktigt vad det beror på. Sedan vi sågs har hon också fått en panikattack. Hon berättar att hon plötsligt inte kunde andas. Hon kände ett kraftigt tryck över bröstet och började hyperventilera. Ofta kräks hon också på jobbet. Nu gråter hon hysteriskt. Vi pratar länge. Jag försöker få en tydlig bild av vad som hänt, mest vill jag veta vad det är jag måste hjälpa henne med mer konkret. Är det ångest eller depression som dominerar. I detta fallet dominerar ångesten och till följd av detta har hon utvecklat depression. Det är främst ångesten som begränsar henne och håller på att ta över. Hon är en av hundratals liknande patienter jag hittills träffat, men alla fall är väldigt olika. 

Det känns viktigt för mig att hon känner stort förtroende för mig som läkare. Att hon känner sig trygg och vågar lita på att jag verkligen vill hjälpa henne och vet vad som är bäst i hennes situation. I början, när jag var helt ny i min läkarroll började jag med att sätta in läkemedel tidigt. I detta fallet hade jag antagligen skrivit ut ett SSRI preparat, typ sertralin plus något ångestdämpande för att få bort den värsta ångesten och hjälpa henne sova. Men jag har börjat tänka om. Jag har börjat utveckla en väldig respekt för läkemedel. Jag tror att man kan jobba med så mycket annat innan man provar att sätta in långverkande medicin. Det är naturligtvis väldigt olika från patient till patient. Jag har behandlat en del riktigt djupa depressioner med stämningsstabiliserande medicin och sett att det kan göra en enorm skillnad. Men det har verkligen blivit ett pillersamhälle där man propsar på patienter en massa piller som kanske inte alls hade varit nödvändigt. Det är svårt att säga vad som är rätt och fel här men sedan jag började med att jobba lite annorlunda har jag sett helt fantastiska resultat.


Allt börjar med rutiner. Jag har själv varit ung och mått skit. Jag har haft en del riktigt mörka stunder. På den tiden visste jag inte hur jag skulle sköta om min kropp. Jag bara körde på. Stannade uppe länge på nätterna och lyckades inte få ordning på min sömn. Åt snabbmat, det som var lättast och närmast. Motionerade aldrig och att ha rutiner i vardagen var helt främmande för mig. Jag minns hur kroppen kändes då. Tung och öm. Det var som att gå i en tjock dimma. Jag orkade ingenting. Om jag var pigg någon dag så var det ett mirakel. Mest kände jag mig lite bakis hela tiden. Ont i huvud och leder. Ständigt irriterad. Det var hemskt. Många människor idag har samma problem. Samtidigt ställer samhället högre krav än någonsin på att man ska prestera. Man ska bli något. Man måste träna som en galning, äta enligt trenden och alltid ligga på topp. Man ska vara någon slags supermänniska vilket INGEN klarar av i längden. Det är så sjukt. Inte konstigt att folk inte pallar och utvecklar extrem ångest och depression. Allt detta vet jag nu, men jag kan inte förmedla det till Mira under endast ett besök. Jag hinner inte göra någon riktig skillnad på den korta tiden vi har idag.  

För någon som är på botten är det viktigt med väldigt små delmål. Vi börjar med att hon blir sjukskriven 50%. Det finns mycket man kan säga om sjukskrivning. Jag tror personligen att de skadar mer än vad de gör nytta när det gäller psykisk ohälsa. Man ska inte ta bort de rutiner som finns i patientens liv. Bättre att skära ner lite på arbetsbördan istället. Jag ger henne också tips på vad hon ska äta för att magen inte ska krascha totalt. Sedan vill jag att vi lägger till en ny rutin varannan vecka till att börja med. Just nu vill jag bara att hon ser till att gå en 30 minuter lång prommenad minst 4 dagar i veckan. Det ska hon göra när det är dagsljus ute så att hon både får D-vitamin och fysisk aktivitet. Detta skall hon fortsätta med tills jag lyckats få tag i en psykologkontakt. Hon lovar att göra det och vi bestämmer att jag följer upp henne inom 3 veckor.

Efter 3 veckor pratar vi över telefon. Hon säger att det har blivit något bättre. Det är naturligtvis inte bra men inte lika nattsvart som innan. Hon har fått en samtalskontakt och känner att det fungerar riktigt bra. Hon har börjat med KBT (kognitiv beteendeterapi) där hon lär sig hantera sin ångest. Det är som att få verktyg som man sedan själv kan använda i vardagen för att ta kontroll över ångesten innan den hinner ta över.


Hon har dock fortsatt stora sömnsvårigheter. Det oroar mig eftersom god sömn är en nyckel till bättre mående. Utan sömn rasar det mesta. Hjärnan behöver sömnen för att orka. Därför skriver jag ut ett litet paket antihistaminer som hon får ta till kvällen. Jag brukar rekommendera att man initierar en sömncykel med läkemedel om man måste. Man låter patienten använda till exempel Atarax i högst 4 nätter i rad. Ofta räcker det för att patienten ska somna av sig själv sedan. Kroppen lär sig att bli trött vid det tillfället man tog Atarax kvällen innan och nu somnar man av sig själv. Jag ogillar verkligen benzodiazepiner och jag håller mig ifrån att skriva ut dem så länge det går.

Jag rekommenderar henne också starkt att köpa probiotika, god bakteriekultur för magen. Jag hade verkligen kunnat skriva hur mycket som helst om detta men det får bli vid ett senare tillfälle. I korthet tror jag att tarmens bakteriekultur styr mycket av vår psykiska hälsa. Är tarmen ur balans så blir psyket det också. Det gäller att bygga upp god bakterieflora genom att äta sådan som den goda bakteriekulturen i tarmen tycker om, så att den växer till sig. Man kan också boosta med regelbunden probiotika och även prebiotika.

Efter 3 månader har Mira börjat få ordning på sömnen, hon har börjat gå ut och gå, hennes mage börjar långsamt stabiliseras och ångesten har börjat bli hanterbar på det stora hela. Jag känner att vi är påväg åt helt rätt håll och det är dags att lägga in nästa stöt, ökad fysisk aktivitet. Det är ett absolut måste för att må bra. Det behöver inte vara överdrivet men det måste vara en del av ens liv. Det gäller att hitta vad man gillar så som simning, cyckling, dans etc. Någon form av fysisk aktivitet ska räknas in i vardagsekvationen. Så är det bara. Det finns inget läkemedel i världen jag kan skriva ut som reducerar stress och ångest mer effektivt än regelbunden fysisk aktivitet. Jag har nolltolerans och noll överseende när patienter säger att de inte orkar röra på sig för att de mår dåligt, för att de inte är gjorda för fysisk aktivitet osv. Det är total skitsnack. Man ska röra på sig för att må bra. Punkt slut!

Mira är tveksam när jag introducerar träningsprogrammet. Hon har aldrig rört sig speciellt mycket innan. Vi bestämmer att vi börjar med gymmet. Jag skriver ut en FaR(fysisk aktivitet på recept) vilket gör att ett gymkort blir betydligt mycket billigare. Jag vill att hon lägger 500kr på en personlig tränare som introducerar ett schema för henne som hon kan följa varje vecka. Då får hon också en genomgång i hur maskinerna fungerar. Mira lovar att försöka till min stora glädje. Nu är vi verkligen påväg åt rätt håll. Men det är nu det gäller att hon inte ger upp. Vägen till fysisk och psykisk hälsa är lång. Man måste ha tålamod och kämpa även de dagarna då det känns som att inget leder någon vart. Jag följer upp henne månadsvis och ser hur det går. Långsamt blir hon starkare, klarare i huvudet, lugnare och faktiskt gladare. Efter lite över ett halvår är Mira tillbaka hos mig för ett uppföljningsbesök. Det är som om en ny människa kommer in i rummet. Hon ler och det lyser nästan om henne. Jag blir nästan tårögd när jag ser vilken förändring hon genomgått men måste behålla läkarmasken på.

Hon berättar att jobbet går mycket bättre. Visst har hon mindre bra dagar men på det stora hela känner hon sig starkare och säkrare. Hon sover bra och vet hur hon ska jobba med ångesten när den hotar att ta över. Jag känner att jag har gjort det jag kan göra och vi enas om att hon fortsätter så som har gjort hittills. Jag är bara ett samtal bort om det skulle mörkna igen.

Mira är en av de patienter jag aldrig kommer glömma. En av dem som jag lyckades fånga upp och hjälpa på riktigt innan ångesten och depressionen fick nagla fast sig i henne. Ofta är det inte lika lätt att motivera människor till förändring. Ibland misslyckas jag totalt. Men om jag får med mig patienten på min sida och motiverar hen att lita på mig och kämpa med mig så brukar de gå riktigt bra. Det är så viktigt att söka hjälp innan det går för långt. De som är svårast att nå är äldre män. De drar sig in i det sista med att söka hjälp och ofta är det försent. De är sällan öppna för en förändring eller för att få hjälp. Det är så synd.


Jag kommer skriva mer om detta ämnet och annat så fort tiden finns. Det finns så mycket tankar kring min roll som läkare. Det är lika spännande som det är skrämmande många gånger. Ibland känner jag att jag hanterar mitt jobb riktigt bra. Ibland gör jag saker som jag i efterhand tänker att jag kunde ha hanterat annorlunda. På det stora hela älskar jag verkligen mitt jobb. Jag får göra skillnad i människors liv. Hur stort är inte det? Jag jobbar med ett yrke som ständigt utvecklas. Man blir aldrig fullärd och det är precis så jag vill ha det.


Posted on söndag, december 03, 2017 by Alexandra

0 kommentarer

Tankar om träning

Jag känner pulsen stiga. Jag går så fort jag kan nu. Flåset blir allt intensivare och jag vet att jag snart skall börja springa. Musiken i öronen pushar på viljan att röra mig fortare. Pulsen stiger ytterligare och jag börjar springa samtidigt som jag ökar takten på rullbandet och börjar springa. Medans mina ben vänjer sig vid ansträngningen ser jag mig omkring. Framför mig står en ung kvinna och kämpar på trappmaskinen. Hon håller på att drunkna i svett och det ser ut som att hon ska ge upp när som helst. Men det gör hon inte, hon kämpar på. Biter ihop. Bredvid henne sitter två äldre kvinnor i roddmaskinen. De är säkert strax över 60 år. Deras seniga muskler rör sig tydligt på armarna när de drar i tyngderna. Fram och tillbaka. De har färglada träningslinnen på sig och svetten glänser över deras muskulösa ryggar. De tränar med en styrka och hastighet som jag själv är tveksam på om jag skulle klara av. Jag känner mig stolt när jag ser dem. Stolt över att jag bor i ett land där man tar hälsa och välmående på så stort allvar. Ett land där även de äldre anammar en hälsosam livstil, så till den grad att de i många fall är mer vältränade än oss som är yngre.

Jag blickar vidare ut i salen. Längre in mot väggen står en ung kille. Han är smal och ser något osäker ut när han lägger på tyngder på skivstången. Hans armar skakar lätt när han böjer sig ner och tar tag i stången. Han gör ett deadlift, tvekar och gör sedan ett till. Det syns att han är osäker. Kanske har han just lärt sig på internet hur man gör. Kanske skäms han över att försöka sig på något helt nytt inför publik. Jag vet hur det känns. Jag var själv otroligt osäker i början. Jag har provat på många nya tekniker under åren och känt mig dum när jag försöker utföra dem framför andra. Men med tiden har de blivit en del av mig och faller sig naturliga i min gymrutin.

Jag tittar på alla dessa människor medans jag känner av mitt dunkande hjärta och svetten som rinner från pannan och ner över ryggen. Alla är vi här för att bli bättre. Vissa för att må bättre över hur de ser ut, andra för att må bättre mentalt. Vissa vill springa av sig stressen, andra vill bygga muskler. Men alla är här för att de har bestämt sig för att bli en bättre version av sig själva. Det är otroligt beundransvärt. Det är verkligen svårt att ta tag i sig själv och börja. Jag vet det. Jag har varit där. Men när man väl är inne i det är det svårt att förstå hur man inte kan vilja ta hand om sin kropp. Hur man kan låta den förfalla samtidigt som alla kroppens funktioner försämras. Vi behöver träning för att må bra. Vi måste röra på oss om vi vill bli den absolut bästa versionen av oss själva. Detta är tankar som snurrar i mitt huvud medans jag flåsar på löpbandet inne på gymmet. Snart är jag klar med uppvärmningen och det är dags att lyfta tyngder. Jag längtar efter att känna musklerna spännas. Att känna hur jag blir allt starkare. Alla har sina preferenser när det gäller hur man tränar. Jag föredrar helt klart att "lyfta skrot". Jag njuter av känslan att träna upp musklerna i kroppen. Att bli stark och stabil. Jag har genom åren tränat bort ryggsmärta, ledsmärta och nackstelhet genom tyngdlyftning av olika slag. Jag har provat fler träningstekniker än jag kan räkna och har på det sättet utvecklat den rutin jag använder idag. En rutin som säkert kommer formas om en hel del under åren som kommer.

Att träna har varit en del av mitt liv i snart tio år. I perioder har jag kommit ifrån träningen av olika anledningar och fått kämpa hårt för att komma tillbaka i form igen. Under alla dessa år har jag samlat på mig en hel del tankar och erfarenhet kring träning och jag tänkte ägna dagens inlägg åt att skriva om det. Kanske lyckas jag på så vis inspirera någon där ute till att börja träna.

Till att börja med vill jag rekommendera en bok som tar upp hur träning påverkar våra hjärnor. Boken går ner på molekylär nivå men är ändå väldigt lätt att förstå. Den ger läsaren en omfattande försåelse om hur träning är absolut nödvändigt för att vi ska må bra. Hur den hjälper oss hantera stress och lyfter vårt humör. Detta är bara några av de goda effekterna som träning har på våra kroppar. Läs den!



Jag gillar inte att förespråka något som jag inte vet fungerar. När det gäller träning har jag själv fått det svart på vitt att jag måste träna för att må bra. För att orka med jobbet, hantera allt det som krävs av mig hemma, sova bra och känna mig genuint glad största delen av dagarna. Utan träning blir jag ett gnälligt vrak. Min stresströskel sjunker avsevärt och plötsligt känns minsta lilla uppgift som ett enormt projekt som jag bara inte orkar ta tag i. Jag får svårt att tänka klart och fokusera. Det mest påtagliga är hur mitt humör försämras om jag inte tränar. Jag blir så otroligt nere och deppig om jag inte håller igång. Jag ser allt i svart och vill helst bara gå och lägga mig. När jag väl lägger mig kan jag inte sova för att kroppen känns helt uppstressad. 

Under de tio år som jag i olika perioder har tränat väldigt mycket har jag också haft perioder av absolut ingen träning. Det är därför jag märker av skillnaden så markant när det gäller hur jag mår i förhållande till hur mycket jag tränar. 


Med allt detta positiva prat om träning vill jag också tillägga att det finns en negativ sida av den religion som vi nu håller på att bygga upp kring fysisk aktivitet. Jag tror fullt och fast att allting som görs till det extrema blir dåligt. Det gäller även träning. Det får aldrig bli för mycket, men inte heller för lite. Jag känner själv att när jag kör på för hårt kan jag bli alldeles för utmattad. Då får jag inte alla de där positiva känningarna efter träningen. Jag blir bara trött. Allt handlar om balans. Och tålamod. 


Så hur gör jag för att få det att fungera trotts jobb, hund, datorspel och allt annat som måste göras i mitt liv? Ett enkelt svar är att jag gör det trotts att jag inte vill. Varje vecka ska jag träna 4 gånger. Det ska bara göras. Något som underlättar att faktiskt få det gjort i praktiken är:

Jag går till gymmet direkt efter jobbet. Om jag får sätta mig ner hemma efter jobbet så är det kört. Då kommer jag inte gå till gymmet. Eftersom jag har upptäckt att det är så, så ser jag till att alltid gå direkt till gymmet från jobbet. En annan sak som är bra att komma ihåg är att det är som allra jobbigast innan man väl är på gymmet. Det känns som allra motigast någon timma innan man går dit. Det är då ursäkterna blir som mest fantasifulla. Plötsligt har man tusen andra saker att göra. Man vill hellre se färg torka än att gå till gymmet. Men om man bara lyckas ta sig till gymmet ändå så flyter det på och känns mycket lättare. Så låt inte meningslösa ursäkter stå ivägen för erat välmående!





Min träningsrutin

Jag har som sagt format en egen träningsrutin under de år som gått. Vissa moment har jag skrotat och andra har blivit ett heligt inslag i rutinen. 
Först och främst vill jag bekänna något. Jag är inget fan av att springa. Jag har aldrig gillat cardio. Jag vill mycket hellre bygga muskler. Men det går inte att komma ifrån att cardio måste vara en del av träningen. Så är det bara. Man måste flåsa och svettas några gånger i veckan. 

I början var det totalt omöjligt. Jag klarade inte ens av att springa i tre minuter på ganska låg hastighet. Alltså jogga. Det var totalt omöjligt. Det kändes som att jag var gjord av bly. Benen var tunga och jag tappade andan och var tvungen att stanna. Under flera månader intalade jag mig att det var något fel på mig. Jag var helt enkelt inte gjord för cardio sa jag till mig själv. Att springa/cyckla eller använda crosstrainer av något slag var helt enkelt inte för mig. Det var naturligtvis skitsnack, men det kändes bättre att tänka så. 

Vi behöver röra oss i rask takt med hög puls minst 30 min om dagen. Så säger de medicinska riktlinjerna och det är något jag pratar med patienter om dagligen. Idag tror jag verkligen att det är så. Jag gav mig fan på att springa efter mycket om och men. Jag bara gjorde det. Jag minns två tillfällen när jag grät på bandet av ren utmattning. Jag led verkligen. Men jag förstod att jag behöver cardion för att få ut det mesta av min träning. För att må bra och för att se de resultat jag ville uppnå med min kropp. Det tog ungefär 3 veckor av lidande. På den tiden tränade jag måndag till söndag i perioder. Efter tre veckor kunde jag springa 30 minuter utan att bli speciellt trött. Ibland en timme. Känslan av att springa riktigt fort utan att bli trött är stor. När man kommer in i det och känner att man kan köra på i all evighet. Ni som springer mycket vet vad jag pratar om. Men ändå drar jag mig för det. Jag är helt enkelt ingen cardiomänniska. När jag har en dag på gymmet med bara cardioövningar kan jag ha ångest över att gå till gymmet. Men jag gör det ändå. 

Mitt upplägg på träningen ser ut så här i nuläget:

  • Måndag. Cardio 45 min. Sedan träningar mot gravitationen i 30 min: Sit ups i olika former, push ups och planka.
  • Tisdag: cardio 10 min. Sedan benträningar. Squatts utgör hörnstenen här. Även utfall och träningar av olika benmuskler i maskiner.
  • Onsdag: Vila
  • Torsdag: Samma rutin som måndag
  • Fredag: Samma rutin som tisdag


Känner jag att jag orkar så kör jag ett benpass under helgen också. Men jag pushar inte på för hårt längre. Förr kunde jag köra hela veckor med intensiv träning. Jag såg fina resultat rent fysiskt men jag mådde inte riktigt bra. Det blev för mycket. Idag försöker jag hålla mig på 4 gånger i veckan och då mår jag verkligen bra. 



Sedan runt 2008 började jag ta min träning på allvar. Sedan dess har jag förändrats mycket. Både rent fysiskt och i mitt tänk kring träning. Det jag har lärt mig är att jag inte fungerar utan att hålla igång med träningen. Utan den känns det precis som att jag går runt med en dimma i huvudet. Det blir helt omöjligt att tänka klart. Kroppen blir tung och degig. Jag avskyr verkligen den känslan. 

Men som jag nämnde tidigare. Träning får inte bli ett tvång. Jag tror inte det är hälsosamt att vara extrem när det gäller något här i livet. Det måste finnas en balans. Man kan inte bara träna hårt och leva på vatten och ekologiska bananer. Man kan inte heller bara sitta i soffan efter jobbet/skolan och klaga på att man mår psykiskt dåligt, lider av depression och har ont i kroppen men samtidigt vägra att röra på sig för att det är för jobbigt. Allt måste ske med en balans. Balans och tålamod är nyckeln när det gäller träning. Acceptera att förändringen går långsamt. Vissa dagar känns det skit att träna, andra dagar känns det helt fantastiskt. Det viktigaste är att bestämma sig och sedan bara göra det. 

Kort och gott: Träna om ni vill få ut det bästa av er själva!



Posted on torsdag, juni 08, 2017 by Alexandra

0 kommentarer

EN VANLIG DAG PÅ JOBBET

En helt vanlig dag i mitt liv:

Alla dagar börjar alltid likadant. Jag vaknar med ett ryck, mysar med hunden i en kvart, slänger på mig kläder, sminkar mig och packar gymväskan för att sedan rusa till jobbet. Har jag tur hinner jag inhalera lite kaffe i farten. Men från det att jag kliver in genom dörren till jobbet blir ingen dag den andra lik. Precis vad som helst kan hända. Jag inser att det känns så spännande för att jag är ny inom yrket, men jag är verkligen exalterad varje morgon över vad jag ska få lära mig och över vilka människor jag kommer få möta under dagen. I början kunde jag känna rädsla på morgnarna. Rädsla över att inte kunna hantera jobbet bra. Framstå som inkompetent. Göra fel osv. Jag sov väldigt dåligt på grund av det. Men alla sådana känslor är nästan helt borta. Visst blir jag nervös ibland men det är långt mer sällan nu än i början.

Allt börjar med kaffe. Jag häller upp en stor kopp hett rykande underbart vackert kaffe. Sedan går jag ut till mitt postfack. Här finns 3 remissvar, 2 patologiska labbresultat och en blodtrycksmätning. Saker jag måste ta ställning till under dagen. Jag är noga med att prata lite med sjuksköterskor, undersköterskor och läkarsekreterare innan jag går till mitt rum. Jag minns hur det kändes att jobba inom vården som undersköterska och hur otrevligt jag tyckte det var att bli totalt ignorerad av nästan alla läkare. Varför ska det vara så på en arbetsplats? Vi måste all kunna trivas och jobba bra tillsammans för att en arbetsplats ska kunna fungera optimalt. Och det är ju just sjuksköterskor, undersköterskor och läkarsekreterare som drar det tyngsta lasset på en vårdcentral. Dom förtjänar all respekt.

Jag går in på mitt rum och sätter mig framför datorn. Slänger en blick på mitt schema för dagen över kaffemuggens kant. Det ser ut att bli en lugn dag. 2 inplanerade patienter på morgonen. En akuttid efter 10.00. Några telefonsamtal och receptförskrivningar under resterande delen av förmiddagen sedan 2 inplanerade besök på eftermiddagen och en akuttid. Men jag har lärt mig att vara beredd på allt. Det kan komma som en blixt från klar himmel och plötsligt går det från full kontroll till total kaos. Men jag gillar att det är så. Inget går att förbise. Dagen kan bli precis hur som helst. 

Det börjar idag som så många andra dagar. Med psykisk ohälsa. Detta är något jag skulle kunna skriva många inlägg om. Depression, ångest och utmattningssyndrom. Jag har mycket att säga men jag sparar det till lite senare. Att det har blivit en folksjukdom i större grad än tidigare kan vi nog alla hålla med om. Det är nästan skrämmande hur vanligt det är. Och här sitter den framför mig nu. Jag ser direkt att det rör sig om en allvarligare form av depression. Depression som har fått härja och förstöra under flera år. Som har fått trycka ner och kuva utan att patienten har haft ork att slå tillbaka.

Depression som har suttit sig så djupt känns nästan fysiskt i rummet. Jag har lärt mig känna igen den. Den är tung och mörk. Meningslös och märkligt tom. Patienter som sitter riktigt hårt i dess grepp är nästan totalt apatiska. Inga svarsleenden, de ger ett trött och tungt intryck. Det finns naturligtvis grader i detta helvete precis som i Dantes, och visst kan man se tydliga tecken och stoppa depression i tid innan den får fäste så hårt som den har fått i detta fallet. Men det gäller att folk får hjälp i god tid. 

Kvinnan är gammal, Hon har aldrig sökt hjälp. Jag känner för henne, men jag försöker att inte  känna med henne för mycket. Om jag ska kunna hjälpa henne måste jag hålla avstånd. Min roll är inte att ömka och känna med henne. Min roll är enkel, jag måste hjälpa henne. Jag måste skaffa mig en överblick. Ställa kalla frågor för att snabbt få en överblick. Jag har 45 minuter på mig att förstå en kvinnas hela liv och vad som orsakat hennes psykiska ohälsa som har fått henne att söka vård idag. 


Jag lyssnar. Ställer mina frågor. Låter henne fylla i nödvändiga formulär som ger mig ytterligare en överblick. Efter en halvtimme kan jag bekräfta mina misstankar om grav depression med allt vad det innebär. Kvinnan behöver hjälp. Hon måste få prata med någon. Jag har under min korta tid som läkare redan fått en otrolig respekt för vikten av att prata med någon om hur man mår. Isolering göder depressionen liksom tändvätska göder elden. Jag vill bryta cykeln, få kvinnan att ta tag i sitt mående. Jag är orolig att hon ska skada sig själv. Låta depressionen vinna kampen. En oro som infinner sig dagligen hos mig när jag träffar patienter som lider av psykisk ohälsa. 

Jag tror fullt och fast att samtal och kognitiv beteendeterapi (KBT) i samband med träning, socialt umgänge och att få ägna sig åt sådant man tycker är roligt är långt viktigare än medicinering när det gäller att ta sig ur en ren unipolär depression. Samtidigt har medicinering sin tydliga roll i behandlingen. Jag brukar jämföra det med ett brutet ben. Visst kan man klara av en hel del smärta. Visst kan vi ramla och resa oss igen. Visst kan kroppen hela sig själv utan att man behöver söka hjälp. Så är det ju. Tills den dagen du bryter benet riktigt ordentligt. Kroppen klarar inte av att ta hand om läkningsprocessen själv. För att läka behövs en hel del olika medicinska hjälpmedel: operation, sjukgymnastik, undersökningar av många olika slag. Ofta behöver man också stöd i form av en krycka eller rullstol. Jag brukar likna hjälpmedel som kryckor med medicinering. Medicinering mot depression skall fungera som en krycka. Man använder kryckan ett tag när man inte orkar med sitt mående helt själv. Den fungerar som ett stöd på vägen och underlättar. Den finns med en period när man är som svagast. Sedan behöver man den inte längre för att man är stark nog att klara sig utan den. Men man behöver alla de där andra bitarna också. Sjukgymnastik osv kan i detta fallet liknas vid samtalsterapi och KBT medan kryckan är antidepressiv medicinering. Både och behövs för att man ska kunna återhämta sig optimalt. Får man inte alla dessa viktiga delar i läkningsprocessen kommer man inte bli kvitt symptomen!

Jag skickar en remiss till psykoterapiinstitutet och förklarar situationen. Jag skriver också ut lämplig antidepressiv medicin eftersom graden av depression är så pass allvarlig. Jag följer upp patienten genom remissvar från terapeuten hon kommer komma i kontakt med. Jag kan bara hoppas att hon kommer må bättre nästa gång vi talas vid. Om inte måste vidare åtgärder vidtas för att hjälpa henne i hennes situation. 

Känslan av mörker tynger ner det lilla rummet jag sitter i medans jag dikterar en journalanteckning ang patienten. Jag tar en klunk av kaffet som blivit kallt och reflekterar över hur människor i ett land som sverige kan må så dåligt. Det är så sorgligt...



Nästa patient är som en frisk fläkt i rummet. Han kommer haltande men han har ett stort hjärtligt leende på läpparna som når hans ögon. Skrattrynkor, liv, lycka. Det lyfter min sinnesstämning direkt. Han skojar och skrattar. Vi samtalar om vädret, om hans tankar och livssituation. En bild växer fram som berättar vem han är. Glad, pensionerad och skojfrisk. Men hans knä gör ont. Det har smugit sig på under flera år men det är först nu när han inte längre kan stödja på sitt knä som han söker vård. Det är synd. man kan göra så mycket i tidiga stadium när det gäller sånt här. 

"MRI! Det vill jag ha! Det fick min mammas kusin när hon hade ont i sitt knä och då bytte de ut hela leden. Det vill jag också göra" säger han. Jag undersöker hans knä. Det är en typisk artrosbild, det vill säga ett utslitet knä. Förr i tiden behandlade man artros väldigt annorlunda. Artros kan i väldigt många fall behandlas med träning. Man styrker upp leden och blir kvitt smärtan. Det räcker inte med fysisk aktivitet i största allmänhet utan man behöver träna upp  den skadade leden med väldigt specifika övningar innan man kan bli kvitt smärtan. Idag röntgar man inte en led med misstänkt artros hur som helst. Alla studier pekar på att artrosleder skall behandlas med sjukgymnastik. I väldigt många fall räcker det om patienten i fråga verkligen gör det hen ska. I väldigt få fall fungerar inte detta och det är först då man måste röntga och skicka patienten till ortopeden. MRI gör vi i de få fall vi misstänker mjukdelsskada. Finns det ingen misstanke om sådan beställer jag ingen MRI. Detta är en diskussion jag har dagligen med patienter. Det brukar gå bra. Är jag bara tydlig och förklarar varför vi gör som vi gör brukar patienterna vara med på noterna. Vi kommer överens om att börja med sjukgymnastik och fungerar inte det så återkopplar vi och diskuterar hur vi ska gå vidare. Han känner sig nöjd med besöket. jag tar ytterligare en klunk kallt kaffe och ser över dagsschemat. 3 akuttider har lagts in mellan 10.00 och 11.00. De är bara en kvart långa och måste gå fort. Ett halsfluss, en ond rygg och en frakturmisstanke senare sätter jag igång med medicinförskrivning. Efter det ringer jag telefonsamtal och följer upp patienter och deras mående fram till lunch.



Jag kastar i mig maten. Jag har mycket att göra. Jag måste prata med patienten jag träffade för någon vecka sedan om att hen måste börja äta blodtrycksmediciner. Jag måste ringa terapeuten i Borås som har hand om en patient jag funderat mycket kring. Jag måste ringa och ge tråkiga besked till olika patienter och boka återbesök. Det är mycket som snurrar i huvudet. 

Jag ringer runt, jagar kardiologer, terapeuter och ortopeder. Försöker lösa olika situationer så att mina patienter får den vård de behöver. Sedan ringer jag patienter för att lämna provsvar, följa upp, dosöka eller titrera ut mediciner eller bara höra hur de mår. Det finns inget som förgyller min dag så som när jag ringer och följer upp en patient som har blivit helt bra. Som låter pigg och glad och säger att medicinen eller remissen hjälpt dem och att de nu mår bra. Inget känns större än det.

Eftermiddagen trampar på med stormsteg. En mamma kommer in med sitt barn. Oroliga ögon söker mina. Flera sömnlösa nätter har suttit sina spår. Jag känner med henne. Förstår att hon är orolig. Jag vill lugna, hjälpa. Jag undersöker hennes barn. Lyssnar på hjärtat, analyserar provsvar. Undersöker den lilla kroppen. Jag är lugn och metodiskt men mitt hjärta rusar. Små barn som inte mår bra måste vara något som får alla läkare att vackla. Det blir lugnande besked. Alla värden är bra. Jag sätter mig ner och pratar med mamman. Jag frågar vad som är hennes värsta farhågor och diskuterar kring dessa. När hon har lugnat ner sig och förstått att det inte finns någon överhängande fara för barnets hälsa blir hon lugn. Man måste ta sig tid att prata med patienter och deras anhöriga. 



Men nu är jag sen. Tre akuttider till och ett inplanerat besök. Det blir mer ryggsmärta, en hälsporre, en patient med alkoholmissbruk och sedan en mycket ung patient med depressiva besvär. En ung tjej som inte vill leva längre. Det känns nästan som tiden stannar. Hur kan det vara möjligt? Det är så mycket sorg. Mobbning, ångest, total självförakt och dödslängtan. Jag tar mig tid. Jag lyssnar så länge det behövs. Pratar och ger råd. Tröstar till viss del och försöker sedan diskutera lösningar. Jag gör allt jag kan. Vill att patienten kan känna att hen kan höra av sig till mig. Att jag kan vara en trygghet när det känns jobbigt. Jag gör det jag kan för henne och hoppas att det ska hjälpa. Sorgsna hjälpsökande ögon som undviker min blick. Det finns gott om tid. Hon har kommit tidigt. Med rätt hjälp kommer hon bli stark nog att hantera sin situation innan depressionen får ta över.

Jag stänger av datorn. Alla patienter snurrar i huvudet. Men jag måste stänga av alla tankar på dem samtidigt som jag stänger av datorn. De får inte följa med mig hem. Då kommer jag aldrig orka med detta i längden. Och om jag inte är stark och mår bra kommer jag inte kunna hjälpa någon. Så jag stänger av. Byter om, slänger på mig träningskläder och skyndar till gymmet. Där springer jag bort stressen på rullbandet och lyfter skrot tills det känns lättare att hantera all sorg och sjukdom jag har tagit del av under dagen. 



Detta är en helt vanlig dag i det liv jag kämpat för under alla år på läkarlinjen. Jag tror fullt och fast på att man som läkare kommer långt med medkänsla och känslomässigt engagemang. Jag har dock en lång väg att gå innan jag kan känna mig helt säker i min roll. Som tur är har jag en handledare jag kan vända mig till när jag känner mig osäker. Det finns också äldre kollegor på vårdcentralen som är otroligt kompetenta och hjälper mig i min utveckling. 

Nästa gång tänkte jag skriva några rader om hälsa och träning. Tack för att ni kikade in!

Posted on onsdag, maj 17, 2017 by Alexandra

2 kommentarer

Prenumerera på: Inlägg (Atom)