Examen


Det har verkligen hänt! Det är på riktigt! Jag har tagit min examen! Jag kan inte tro att det är sant. Från och med i lördags är jag officiellt läkare. Hur sjukt är inte det? Det har varit många gånger under denna resan som examensdagen har känts som en hägring i horisonten. En dröm jag knappt vågat drömma. Min familj har varit här nere och firat mig och vi har verkligen haft jättekul. Tack för att ni kom!










Nu är det på riktigt. Min största dröm hittills är uppnådd. Det är dags för en helt ny tid i livet.

Jag har reflekterat en del över min långa resa till mitt mål. Jag tänker ofta på den där första dagen för åtta år sedan då jag klev av bussen i Cluj-Napoca för första gången.



Det var tidig morgon när vi kom fram och solen som steg upp var helt blodröd. Jag minns att jag tänkte "passande med blodröd sol i Transsylvanien..". Jag var så väldigt ung. Jag minns hur förvirrande allt var. Det var som att hitta fotfästet mitt i en tornado. Idag har jag läst igenom min blogg från början och det är så påtagligt hur jag gång på gång har mött motgångar. Hur jag blivit så krossad så många gånger. Jag kommer alltid vara stolt över att jag inte gav upp någon av de gångerna. Att jag bara fortsatte framåt i samma riktning. Det är så viktigt att inte ge upp!

Jag föll direkt för staden. Och hur kan man låta bli? Cluj är en magisk stad som alltid kommer kännas som hemma på ett sätt.






Skolan tog längre tid att älska. Det var väldigt jobbigt i början. Allt var så annorlunda. Lärarna var otroligt hårda. Salarna och all rekvisita var så otroligt gammal och utsliten. Allt kändes som gamla Sovjet ungefär vilket inte underlättade känslan av att allt var skrämmande precis. 









Så här såg det ut i början runt år 2008. Sedan dess har det förändrats otroligt mycket. Både runtom i staden och i skolan:





Men största delen av tiden här nere har jag ägnat åt studier. Min blogg och facebook är helt fullproppade med bilder från när jag studerar till olika tentor. Jag vet inte hur jag ska existera i en vardag utan att tänka på studier hela tiden. 















Men det har inte alltid varit så roligt att studera kan jag lova. Många gånger har jag frågat mig själv varför jag gav mig in på så tunga studier. Mycket svett och tårar...











Men även om studierna varit tuffa och motgångarna många så har jag också överkommit så många rädslor. så många hinder som jag aldrig trodde att jag skulle överkomma. Jag har verkligen upplevt sann lycka under mina år här nere.


Jag kommer aldrig glömma känslan av att få högsta betyg efter flera veckors slit. Jag har fått lära mig så otroligt mycket. Även om inte all information sitter kvar så känns det som om jag har ett brett spektra av kunskap efter alla år här nere.






















Det är inte bara staden jag kommer sakna utan också alla de människor jag träffat. Jag hoppas kunna kalla vissa av dem vänner för livet. 






Ja resan har verkligen varit lång och mångsidig. Jag har som jag sagt många gånger tidigare blivit mig själv här nere. 

Men nu är det dags för en ny tid i livet. Ett helt nytt kapitel. Jag är så redo!!





Det är fortfarande helt overkligt att se bilderna från examensdagen. Det kommer ta ett tag innan allt sjunker in!



Jag vill verkligen tacka mamma och pappa för allt stöd jag fått under alla dessa åren här nere. De har aldrig vacklat från min sida. Trotts att jag ibland klantat till det rejält. Jag vill också tacka mormor, morfar och morbror Mats som hjälpt mig jätemycket när det kört ihop sig här nere. 

Och tack alla ni som har läst bloggen under min tid på läkarlinjen! Jag önskar er allt gott!

Här är en sammanställning av min examen för er som inte var med. Det var verkligen en helt otrolig dag!

https://www.facebook.com/byebyestud/videos/858200937619533/?pnref=story



Äntligen är jag i mål!!!

Posted on tisdag, juli 05, 2016 by Alexandra

4 kommentarer

Sista dagen i skolan

I torsdags var det min sista skoldag. Det känns så konstigt. Nästan tomt. Jag har gått i skolan sedan 2008! Om man räknar i runda slängar så har jag spenderat över 10 000 timmar i skolan! Ändå känns det som om det inte alls var längesedan jag steg av "dödsbussen" i mitten av Cluj-Napoca och såg mig om för första gången. Jag visste att min tid här nere skulle förändra mig men jag visste inte hur mycket. Att läsa mina blogginlägg från de första månaderna här nere känns lite som att läsa boken "flowers for algernon" (handlar om en hjärnskadad man som efter en operation sakta men säkert börjar tänka normalt). Jag var så väldigt ung. Nästan en helt annan person. Jag har lärt mig vikten av att inte ta något för givet, att inte skjuta upp åtaganden, att ta vara på de fina stunderna emellan kaoset i livet och att jag själv inte är centrum av universum. 


Det är lätt att tro på någon sorts mening med allt i livet efter allt jag gått igenom. Allt har liksom lett mig i rätt riktning till slut. Som om det finns en plan med allt. Hur svårt det än har känts i vissa stunder så har jag alltid hittat en väg upp ur mörkret och kaoset och lärt mig något av motgångarna som ibland verkligen slagit omkull mig.

 Framtiden känns spännande. Jag har ingen aning om vart jag kommer hamna inom ett år. Jag vet inte ens vart jag ska bo. Jag har ett möjligt jobberbjudande men jag skriver mer om det om det om det blir något utav det.

 Något jag vet med säkerhet är att jag kommer sakna Cluj så otroligt mycket. Sverige och Göteborg i all ära men Cluj är något helt fantastiskt. En stad som ingen annan jag tidigare varit i. Det är så mycket liv här, Ett löfte om att framtiden är ljus ligger i luften. Det är en stad som växer, en stad med så mycket unga människor som uppfyller sina drömmar. Jag hör sällan något om brott eller slagsmål. Jag känner mig trygg och hemma här. Det blir svårt att åka här ifrån permanent och inte bara tillfälligt denna sommaren.


Något annat som verkligen gnager i mig är min hundsituation. Jag håller på att kolla upp sätt att få med mig Titan till Sverige. Jag ska ha med honom om jag så ska bära honom hem själv. Vi har byggt ett band som inte kan brytas efter alla månader tillsammans. Jag kan inte föreställa mig att vara utan honom. 


På fredag tentar jag av mitt sista ämne någonsin. Infektion. Sedan är det fullt fokus på examensdagen. Familjen kommer snart hit och det ska bli så himla roligt att fira tillsammans med dem! Efter det kommer jag plugga intensivt fram tills licenstentan den 18e juli där vi tentar av allt vi läst dessa åren. Det kommer vara otroligt nervöst! Jag ska försvara min tes igen i samma veva framför massa professorer. Det är något jag inte kommer sakna. Stressen och pressen inför att bli förhörd framför massa folk. Jag avskyr verkligen det. Och detta blir det största testet jag gjort någonsin. 18 juli blir ingen rolig dag.. Men efter det är det dags för balen. Det ska verkligen bli roligt! Att fira allt vi gått igenom tillsammans för sista gången. I juli månad får ni hålla tummarna!

 Tack för att ni kikade in!

Posted on lördag, juni 18, 2016 by Alexandra

1 kommentarer

Sista tentaperioden!

Nu är den sista tentaperioden någonsin runt hörnet! Nästa vecka tentar jag av geriatrik och epidemiologi. Veckan efter det är det dags för infektionstentan. Jag har lagt mycket krut på infektion och antibiotka. Det har varit väldigt intressant och jag känner att jag kommer ha mycket användning av det jag lärt mig i framtiden. Jag behövde verkligen repetera bakterier och virus. Den kunskapen jag hade var väldigt förlegad sedan mitt tredje år på universitetet. 

 I förra veckan tog vi foton i botaniska trädgården. Jag vet inte riktigt varför det är så mycket kort nu men det är tydligen viktigt. I juli tar vi kort i våra examenskläder. Det ska bli så otroligt roligt! Kan inte ens föreställa mig hur stort det kommer kännas. 








Det är många jag kommer sakna från universitetet. Det har varit en sådan härlig blandning av folk här nere. Folk från alla möjliga länder som har kommit samman för att nå sitt mål i livet.
Jag har fått mycket ris angående min hundsituation. Precis efter det att jag skrev inlägget om min rottweiler Titan fick jag reda på att Yoda var sjuk. Riktigt sjuk. Han fick avlivas dagen därpå och det kom verkligen plötsligt. Han var så stark och trygg i alla situationer så det var så svårt att tänka sig att han var så svårt sjuk.. 








Det är otroligt hur man kan älska en hund så mycket. Hur de blir en i familjen. Någon man verkligen saknar när man inte ses. Han har alltid varit en så självklar närvaro hemma i Sverige. Men nu finns han inte mer. Jag är tacksam för vår tid tillsammans. Alla minnen vi delat. Alla stunder vi har fått tillsammans. Jag saknar de där tidiga morgnarna när han var som mest tillgiven. Då han kom och satte sig nära inpå med sin varma mjuka päls och ville bli kliad. Hans mysiga bökande när han ville ha mat eller gå ut. En otroligt orginell hund. Chow chows är svåra hundar men klarar man av dem så är det helt klart värt det. Jag hoppas att han är på ett bättre ställe nu. Ett ställe där han vaktar oss alla ovanifrån. Älskade hund.

 Jag är verkligen en hundmänniska in i märgen och jag kommer antagligen alltid ha en hund vid min sida. Livet känns så väldigt tomt annars. Jag kan inte tänka mig något annat. En hund skänker så mycket glädje, lugn och trygghet. En vän som alltid är glad att se en. En närvaro som förgyller vardagen. Det är något som större delen av min släkt inte förstår. Och det är helt okej. Vi känner och tycker olika kring frågan om jag kan ta hand om en hund eller ej. Jag hoppas Titan kan vara med mig länge. Att han håller sig frisk och stark. Han är en otroligt glad och snäll hund. Jag kommer göra allt jag kan för att ge honom ett så bra liv som möjligt.


Tack för att ni kikade in!

Posted on onsdag, juni 08, 2016 by Alexandra

0 kommentarer

Prenumerera på: Inlägg (Atom)