Nattskift
Har just avslutat
min första nattrond på tolv timmar. Jag visste inte ens vad trötthet var innan
detta. Men jag har verkligen fått vara med om mycket den här natten. När man är
själv med läkarna finns det så mycket mer möjlighet att få göra saker. Under natten
har jag assisterat under ett akut kejsarsnitt, jag har fått vara med under
gynekologiska undersökningar och har själv fått känna efter olika ”landmärken”
som indikerar hur nära patienten är att föda. Jag har lärt mig förstå om det är fostrets huvud eller någon annan kroppsdel jag känner när jag gör en digital vaginal
undersökning. Och jag har sett två normala födslar.
Fascinationen för
vad vi kvinnor går igenom är total. Det är verkligen det brutalaste jag
hittills sett. Blod överallt. Skrik och gråt. Det ser ut som om det pågår en
slakt av något slag. Alla har förkläden med blod på och hysterin blir så intensiv ibland att
jag har fått lämna salen flera gånger för att hämta andan. Återigen har jag varit sekunder ifrån att svimma flera gånger.
Under det akuta
kejsarsnittet grät jag. Det gick inte att hålla tillbaka. Modern hade förlorat
alla tidigare graviditeter och hennes födsel denna gång var också problematisk.
Fostrets hjärtrytm var plötsligt rejält långsam och allt gick så fort. Ingen
hade tid att förklara för henne vad som pågick. Hon såg så otroligt rädd ut.
Tre läkare drog och slet i hennes buk för att få ut barnet. Det såg ut som om
de försökte bända upp något extremt tungt. Jag var inte beredd på att det
skulle vara så brutalt. Jag minns att jag höll ögonkontakt med modern och
försökte förvissa henne om att allt skulle gå bra. När de äntligen fick ut
barnet var det helt blått. Det tyder på syrebrist. Tystnaden som la sig i
rummet när barnet inte skrek var nästan öronbedövande. Alla stod och höll andan
medan kirurgen höll barnet upp och ned och skakade det i hopp om att höra ett
skrik. Jag kommer aldrig glömma mammans blick under den minuten som gick. Och
så plötsligt kom det. Ett skrik som tog över hela operationssalen.
Ett ljud av liv. Av hopp. Eftersom det var min första gång under en så intensiv
födsel så blev jag helt överrumplad. Jag hoppade till som folk gör när deras
favoritlag har gjort mål på TV. Återigen mötte jag moderns blick och hennes
lycka när hon fick hålla sitt skrikande barn var så total att jag inte kunde
hålla masken längre. Tårarna bara rann och jag tror jag stod och snörvlade med
världens största leende på läpparna i en halvtimma innan jag kom ner på jorden igen.
Sådana reaktioner
lägger sig självklart efter det att man sett sådant flera gånger. Också det
blir vardag. Men så här första gången så kändes det väldigt stort.
Resten av natten
var utmanande. Klockan 03.00 orkade jag inte hålla ögonen uppe längre. Jag
slumrade till i en patientsäng tills nästa födsel. Nu är klockan 07.30 och jag
väntar på att få presentera mitt patientfall för klassen. Varje natt gör någon
av oss i klassen en nattrond. Tack och lov är det nästan en månad kvar tills
jag gör detta nästa gång. Det är riktigt utmanande. Mina ögonlock faller ner hela
tiden. Som om de var gjorda av bly.
Något som
verkligen slog mig inatt är hur fantastisk vården i Sverige är. Det gäller
naturligtvis inte alla grenar av sjukvården men på det stora hela. Här nere i
Rumänien finns det knappt sängkläder. Man kan inte använda handskar hur som
helst för det är brist på allt. Ingen tvål eller toapapper på toaletterna osv. Allt sker så sporadiskt och lite hipp som
happ för det finns inte resurser nog för att kunna ha ett bra upplägg. Majoriteten av de läkare som blivit
specialister söker sig bort från Rumänien till andra länder på grund av den
dåliga lönen och den bristande byråkratin. Det resulterar i att sjukhusen
fallerar. Det är smutsigt, ohygieniskt och det ser nästan ut som någon gammal
skräckfilm när man kommer in i sjukhussalarna. Så här ser det ut där förlossningarna äger rum:
Det finns ingen riktig kommunikation med patienterna utan de bara slängs in i olika salar utan att förstå vad som försiggår. För ingen har tid att riktigt ta sig an dem. Och patienterna är riktigt modiga. Jag har sett unga kvinnor mellan nitton till tjugofem utstå fruktansvärda ingrepp utan att bryta ihop. De biter ihop utan att tveka. De vet hur systemet fungerar och de är verkligen härdade. Jag hade aldrig varit så tuff i deras ställe.
Jag har därför
väldigt svårt för de klagomål som finns i den svenska sjukvården. Det
klagas på att kaffet är äckligt, stolarna är inte bekväma, man är på det stora
hela väldigt obekväm hela tiden. Alla borde komma och jobba i Rumänien eller
valfri öststat/tredje världen i ett år. Det hade gjort mycket. Finns det kaffe under en rond
är det ovanligt här nere. Sitta gör man knappt och det finns inga garantier för säkerhet
för varken patient eller personal. Ändå kämpar de på. Det är imponerande. Jag
har all respekt för rumänska läkare. De är oftast väldigt kompetenta utan alla
de resurser som vi har i Sverige. Vi måste uppskatta hur bra vi har det i vårt vackra
land.
