Då var helgen äntligen här! Jag ligger i sängen och skriver fast klockan är 15.00 men det spelar ingen roll. Det finns inga måsten idag. Tiden står still för mig. Att få slappa efter en tentastorm är det skönaste som finns. Man uppskattar aldrig fritid på samma sätt i vanliga fall.

Det gick jättebra denna modulen. Jag kämpade ganska hårt och de sista dagarna höll jag på att slita av mitt hår som vanligt men det gav resultat. Båda de muntliga tentorna satte jag högsta betyg i och ca 95 av 100 frågor på den teoretiska tentan. Så skönt med lön för mödan!

Funderar på att beställa hem pizza och äta den i sängen medan jag tittar på film. Det blir det mest kreativa jag gör idag. På måndag börjar nästa modul med mycket farmakologi så jag behöver vila upp mig så gott jag kan.

Det är en tuff vecka som väntar runt hörnet. Självförtroendet sviktar som vanligt och ena stunden känns det som om jag har stenkoll och andra stunder känner jag mig helt lost. Jag har gått i "ide" nu igen och spenderar all min tid med böckerna, eller på gymmet. Dagar och nätter flyter ihop och allt som existerar är medicin. Just nu i mitt huvud: Magsår, pankreatit, peritonit, bukischemi osv. Saker som: "Behöver vi göra en CT först eller ger vi antibiotika först? Laparoskopi eller laparotomi? Malign eller benign obstruktion? Ska jag sätta ett ringer eller ska jag sätta en ventrikelsond och aspirera först? Divertikulit, ulcerös gastrit eller crohns??" Osv.... Jag VILL kunna detta till 100% men samtidigt måste jag intala mig att huvudsaken är att jag kan lite om allt. Det blir väldigt tufft att kunna allt om allt. Men jag vill!



Just nu är min strategi att läsa igenom materialet först och förstå vad jag läser. Sedan skriver jag ner nyckelord och bara nyckelord i ett litet block. Väldigt enkelt och kortfattat. Jag får hela tiden påminna mig själv om att inte hålla på att skriva massa onödiga saker, det tar för lång tid. Huvudsaken är att jag förstår vad det är jag läser och sedan kommer allt tillbaka till mig när jag ser nyckelorden. Speciellt namn på olika typer av klassificeringar, som Forrester eller Dukes. Namn på saker jag inte hört talas om innan måste skrivas ner och repeteras. Vi får se hur det går nu i veckan. På fredag är min första modul avklarad! Det ska bli intressant att se om jag äntligen utvecklat en studieteknik som håller hela vägen!

Gud jag är så uttråkad! Vissa dagar brinner jag inte precis för mina studier. Som nu när jag läser saker som jag inte är speciellt intresserad av. Som olika kirurgiska ingrepp. Jag har pluggat konstant i tre veckor nu, morgon till kväll utöver dom stunderna jag har varit på kliniken. Jag läser och läser om ingrepp som Bilroth, Nissens fundoskopi, bypass operationer, Miles, Hartmanns, dixons etc. Suck och stöööön!


Jag tröstar mig med att tentan till en viss del påminner om semiologin. Jag får repetera sådant jag tycker är intressant. Försöker bita ihop och pusha mig igenom allt material. Bara lite till. Nästa vecka är det dags för den stora tentan. Den kommer vara uppdelad i 3 delar. Vi har en "case presentation" där vi ska presentera ett fall för vår assistent. Vi ska ställa en diagnos baserad på anamnes, labresultat, röntgenbilder osv. Det gör vi på tisdag. På onsdag har vi den skriftliga tentan vilket är den svåraste delen och på fredag gör vi den praktiska delen. Vi måste klara alla delar för att bli godkända så det känns inte helt lätt.

Tentan vi gjorde i måndags kändes bra. Skönt att ha den avklarad. Nu ska jag bara tugga mig igenom kirurgin... Hatar känslan av att vilja springa iväg från böckerna så fort jag tittar på dem. När jag läser sådant jag inte gillar måste jag verkligen tvinga mig själv så att jag sitter ner och läser och repeterar långa timmar i sträck. Känns som en plågsam evighet. När jag läser sådant jag gillar flyger tiden iväg och innan jag hinner blinka har jag pluggat mig igenom hela dagen. Men som sagt: Det ska inte vara så jäkla roligt hela tiden! Bara att göra med andra ord. Behövde bara klaga av mig.

Då kör vi!

Klockan är 08.00, det är ännu en vacker solig dag i Cluj utan ett moln på himlen. Jag sitter här med min kaffekopp och funderar på hur jag ska göra över jul. Vi får bara en vecka ledigt detta jullovet, förr var det nästan tre. Jag vill så gärna komma hem till vänner och familj, samtidigt som resan kostar tid, pengar och en del energi. Jag kommer vara helt slut som vanligt efter tentaperioden. Men jag har spenderat så lång tid här nere nu, jag kan inte ens minnas sist jag var hemma under jul. Och allt jag har missat. Min brors studentexamen, min kusins bröllop och nu är jag inte hemma när mormor är så sjuk. Jag försöker intala mig att jag ska ta igen förlorad familjetid senare. Men kommer det verkligen bli så? När jag kommer tillbaka är tid det sista jag kommer ha. Jag kommer behöva hitta ett jobb så fort som möjligt. Samtidigt ska jag specialisera mig och sätta mig in i allt det nya. Tiden kommer flyga iväg och jag är rädd att mitt liv kommer bli mitt jobb. Det är ett bra jobb men jag är orolig att jag kommer sitta och ångra mitt val när jag är äldre. Jag har redan nu insett att det där med att bilda familj inte kommer hända mig. Det är sorgligt att tänka på och jag försöker att inte fundera så mycket på det. Men ibland hugger det till, både saknaden efter min familj där hemma och insikten att jag logiskt sett måste avstå från att någon gång skaffa en egen. Men man vet aldrig. Livet har en tendens att kasta sig i olika riktningar och ingenting är någonsin hugget i sten. 


Men nog med självömkan. Det har varit en jätteintressant vecka! Jag har varit på onkologikliniken som jag skrev om tidigare. Nästan varje dag har vi fått komma och vara med under operationer. Jag tränar på att sätta stygn hemma, det hänger trådar överallt. Hittills kan jag 3 olika typer av stygn. Jag har till och med fått vara med och sy igen buken på en patient efter en operation. Det känns stort! Jag börjar gilla kirurgi mer och mer för varje dag.



Kirurgerna har varit fantastiska denna veckan. Under varje operation har de förklarat utförligt steg för steg vad de gör. De visar mig viktiga nerver och blodkärl. Förklarar varför de skär i vissa muskler och inte i andra, förhör mig då och då gällande mina anatomikunskaper "vilken artär förser detta organet"? "vad är detta för muskel"? "vad händer om vi klipper denna nerven"? Det håller mig på tårna under operationerna. Det är lättare att stå upp under längre tid. Dels för att det är så intressant nu när jag får allt förklarat för mig och dels för att jag gymmar så mycket nu, speciellt benpass. Det har gjort stor skillnad. 


Men det är som vanligt i Rumänien. Eget ansvar. Om vi inte själva jagar rätt på kirurgerna får vi inte lära oss något. Vi kan välja att stanna hemma istället för att gå på de praktiska lektionerna det är helt upp till oss själva hur många operationer vi vill se eller vad vi vill lära oss av kirurgerna. De tar inte tag i oss på gott och ont. Är man intresserad och vill lära sig finns alla möjligheter i världen.
Ett bra exempel är att jag redan blivit erbjuden att få komma och jobba en månad under sommaren på en av kirurgiavdelningarna här i Cluj. Jag blev erbjuden att få assistera bredvid en av kirurgerna under en hel månad och få lära mig hur man gör mindre operationer, magresektioner, blindtarmsresektion osv. För en läkarstudent i fjärde året är det en otrolig möjlighet. Men det är pengarna som ställer till det, även om det är en möjlighet för mig att få lära mig kirurgiska ingrepp tidigt så har jag inte råd att inte jobba under sommaren. Jag måste till Norge. 

Nu på måndag har vi vår första sluttenta denna modulen. Det är en mindre tenta men jag känner ändå pressen. Har hängt med under modulen så allt jag gör nu under helgen är att läsa igenom allt material och alla anteckningar några gånger om dagen. Det brukar räcka bara jag får en god natts sömn dagen innan tentan. Det känns som att saker jag lär mig fastnar fortare nu. Jag måste inte skriva ner allt och sedan sitta och traggla. Jag tror det har med att göra att jag har bankat in ny kunskap i huvudet nästan varje dag i flera års tid och nu har hjärnan vant sig vid att ny information måste tas in snabbt. Men jag börjar bli lite nervös inför den stora tentan. Det är mycket som ska repeteras. Och jag känner att jag vill ha bra koll. Det är en del väldigt viktiga saker vi ska kunna. Akutmedicin, t.ex. vad gör man när någon kommer in med en akut peritonit? Vad är det första man ska tänka på när patienten hostar blod? Vilka parametrar ska tas på plats och vilka kan vänta till senare? Sådant känner jag att jag vill ha bra koll på. 

Gud vilket långt inlägg det blev. Jag vill avsluta med att tacka för alla fina mail. Det är många som skriver att bloggen inspirerar dem, att min resa ger andra hopp. Det gör mig glad. Ibland när jag läser gamla inlägg kan jag inte fatta att allt det där har hänt mig. Jag läste något i en bok här om dagen som fick mig att tänka till lite kring allt som varit: "om man tänker på ett tillfälle i livet då man upplevt stor glädje så känner man glädjen. Om man minns ett tillfälle då man kände överumplande sorg så känner man sorgen igen. Men om man tänker tillbaka på ett tillfälle i livet då man kände extrem ångest så är det svårt att minnas hur man kände just då. Det är som att hjärnan har blockerat känslan till stor del." Så är det för mig. Ångest är min största skräck, jag minns att jag inte kunde sova, att det gnagde i mig vad jag än gjorde och att jag flera gånger tänkte att "värre än så här kan det inte bli". Men jag kan inte minnas hur jag kände. Det är därför jag håller mig undan från allt som inte har med skolan att göra just nu. Jag vill aldrig tillbaka till den platsen igen. Ångest är värst av allt och den skrämmer mig.

"Out of clutter, find simplicity. 

From discord, find harmony. 

In the middle of difficulty lies opportunity"

Det är bättre tider nu. Jag har kommit igång med gymmet på allvar. Hälsan är god, ekonomin är stadig och skolan går bra. Det är skönt att inte ha något att oroa sig för, fast det är knappt att jag vågar skriva det. Rädd att något ska hända och att detta är lugnet före stormen!

Om två veckor är det slut på första modulen och vi har vår första tentaperiod. Jag har börjat sätta igång med studierna på allvar nu och som vanligt är harrisons böckerna till väldigt stor hjälp. Anatomin repeterar jag i Sobotta. 



Denna veckan har vi börjat med onkologi. Jag har väldigt blandade känslor inför det. Dels dog min farfar i cancer och dels är det något med cancer som gör att jag är lite motvillig att intressera mig av det. Cancer är så obarmhärtigt, i brist på ett bättre ord. Hela grejen ger mig avsmak. Bara av att gå i sjukhuskorridoren där sjuka människor hasar runt utan hår med anhöriga tätt bredvid som ser om möjligt ännu bedrövligare ut gör det svårt för mig att fokusera på medicinen och det vi ska lära oss. Jag gillar inte att ställa mig rakt upp och ner och på dålig rumänska fråga ut unga människor om deras cancerdiagnoser till exempel. Det känns respektlöst. Nej onkologi är ingenting för mig. Nästa vecka ska vi vara på kardiologin och det ryktas om att man får vara med och se hjärtoperationer där. Jag längtar och hoppas!

Men annars går det som sagt bra nu. Jag pluggar och tränar och allt flyter på tack och lov. Nu hoppas jag att min mormor ska bli frisk snart igen. Det ser ut att bli bättre så jag håller tummarna. Hoppas ni har det fint och tack för att ni tittade in!