Nu är den första modulen snart slut och tentorna närmar sig. Än så länge känner jag mig i fas. Jag pluggar inte lika slaviskt som jag gjort innan (ännu) men jag hänger med på lektionerna, antecknar det jag inte förstår och går igenom allting innan jag lägger mig varje dag. På det sättet får jag en bra överblick utan att snöa in mig på detaljer. Varje dag går jag också igenom anatomi. Jag studerar artärerna mest just nu. Det är som jag sagt tidigare, det fina med kirurgi är att man får repetera så mycket semiologi och anatomi. Det tråkiga är att banka in namn på olika kirurgiska ingrepp. Det är fortfarande stort fokus på gastroenterologi. Tarmreserktioner, bypasoperationer, laparoskopiska förslutningar av magsår osv.


Det är fortfarande motigt med kirurgin. Jag undrar hur i hela världen folk kan stå upp så länge! Jag är inte byggd för det. Det är alltid samma sak. I början av operationen står jag nära patienten och tittar uppmärksamt. Är jätteintresserad och fascinerad av att se kirurgen skära genom olika muskler och ligament. Jag ställer frågor om anatomi och tittar spänt på medan de visar mig olika organ och förklarar för mig hur man går tillväga för att göra så lite skada som möjligt när man "möblerar om" i människans maskineri. Sedan går det en timma och kirurgen står och pillar med stygn och skalpeller. Då och då säger han något om anatomiska avvikelser och de andra nickar instämmande och sedan blir det tyst igen. Jag börjar känna hur fotsulorna gör ont och jag fördelar tyngden från en fot till en annan allt oftare. Ansiktsmasken klibbar mot ansiktet och det känns smått svårt att andas i den instängda operationssalen.

Ytterligare en timma går och nu rinner svetten från hårbotten. Jag försöker hänga med när kirurgen förklarar vilka stygn han tycker om att använda medan jag försöker torka bort svetten lite diskret och gör mitt yttersta för att inte se panikslagen ut. I de stunderna hade jag kunnat betala så mycket för att få sätta mig ner. Men i den situationen känns det fel att göra det. Kirurgen har tagit sig tid för mig, för att lära mig det han kan om operationen som jag har fått tillåtelse att ta del av. Det är jag som ska vara tacksam för kunskapen som erbjuds och jag kan inte med att gå ut och sätta mig då. Hur yr och trött jag än känner mig. Så jag står där och vajar fram och tillbaka som ett träd i vinden medan svetten rinner mellan skulderbladen. Är det ingen annan som tycker det är jättejobbigt att medverka flera timmar i sträck i operationssalen!? Det känns som om alla läkarstudenter tycker det är jättehäftigt. "Ooooh precis som greys anatomy"! Men inte jag. Jag står och har dödsångest nästan. Haha inte riktigt så illa men jag får dåligt samvete att jag inte tycker det är såpass intressant att jag kan komma över hur jobbigt det är att stå upp och vara så fokuserad så länge.

Jag utesluter inte helt att jag kommer hålla på med någon slags kirurgi i framtiden. Jag hoppas fortfarande att min inställning kommer ändras när jag får hålla i skalpellen. Vem vet, då vänder det kanske!

Det är mycket funderingar nu kring framtiden. Ovissheten gnager i mig eftersom jag inte vet hur det kommer bli nästa år då jag inte får CSN. Det gäller att jag jobbar ansiktet av mig i Norge denna sommaren om jag ska klara mig hela nästa år här nere utan CSN. Det vill till att jag jobbar varje minut av sommarlovet och det är tveksamt om det kommer räcka ändå. Jag är orolig för hur slitsamt det kommer bli, och för om det kommer fungera alls. Jag ska naturligtvis fortsätta försöka komma in i Sverige men chanserna känns små. Jag är så nära min examen men ändå så långt bort. Det är med skräckblandad förtjusning jag blickar ut över framtiden. Jag måste hitta ett sätt att ta mig till målet. Nu är det knappt två år kvar...

Nu är det full fokus på kirurgi. Vi har diskuterat en hel del kring gastrointestinal kirurgi och jag gillar att få repetera anatomin och sjukdomar som Crohns sjukdom eller divertikulit. Men jag inser mer och mer för varje dag att det inte är kirurg jag ska bli. I så fall inom kardiologi. Jag brukar inte följa med in på operation längre vilket jag brukade göra förra året. Det där med att stå upp så länge och titta på när kirurgerna står och pillar med stygn i en evighet tilltalar mig inte riktigt. Som tur är så har vi livesändning från operationssalen direkt in till bibloteket så där kan vi sitta och titta på hela operationen medan en lärare går igenom vad det är som händer. Jag uppskattar att det finns ett sådant alternativ för oss som inte känner att kirurgi är vårt kall. Då kan ju de eleverna som verkligen brinner för det vara med och få se allt på nära håll. Jag ska naturligtvis lära mig allt jag kan om grundläggande kirurgi ändå men jag kommer inte gå in för att lära mig olika kirurgiska ingrepp 100% så som jag gjorde med till exempel internmedicin förra året.



Jag passade på att promenera hem från sjukhuset som ligger väldigt nära strada Pasteur, gatan där jag bodde under mitt första år här i Cluj-Napoca. Jag stannade till vid porten upp till lägenheten och tänkte tillbaka på tiden då allt var så nytt och hela detta äventyret började. Jag kommer aldrig glömma när vi åkte in i Cluj med "dödsbussen" för första gången. Solen hade just gått upp och den var helt blodröd. Som en stor blodapelsin, staden vilade i en rödorange nyans vilket gav dalen ett väldigt vackert lite mystiskt sken. Det var helt knäpptyst på gatorna och jag minns att jag klev ut ur bussen och tittade upp mot kyrkan på piata Unirii och tänkte att detta skulle bli en helt ny epok i mitt liv. En ny start. Jag är så otroligt glad att jag helt spontant släppte allt i Sverige och bara åkte hit för att studera. Utan att tänka två gånger. Jag bara tog chansen. 

 Jag blir nästan yr i huvudet när jag tänker på att det var ett halvt decennium sedan jag kom hit. Det är så mycket som hänt sedan dess. Jag har blivit någon helt annan. Jag har skrattat så mycket, gråtit mer än någonsin tidigare. Så mycket medgångar och motgångar och så många gånger som jag har varit nära på att förlora allt. Jag kommer alltid vara evigt tacksam för att jag har fått denna chansen att få studera utomlands. 


Även om jag är väldigt fäst vid Cluj och trivs så bra här så är det stort fokus på att få komma in i Sverige nästa år. Jag har väldigt många vänner som kommit in i Sverige efter tredje året här nere, i Umeå, Uppsala, Göteborg osv. Den största anledningen är pengarsituationen. Efter nästa år blir det inga mer pengar från CSN för mig. Och jag vet inte om jag kommer kunna tjäna ihop så pass mycket pengar under somrarna så att jag kan finansiera ett helt år här nere. Sedan tycker jag inte om att vi måste prata rumänska nu efter 3e året. Visst att vi ska kunna förstå patienterna och ta anamnes. Men att lärarna ska prata rumänska är väldigt jobbigt. Ingen av oss som läser här nere kommer stanna och jobba här. Det finns ingen logik i att vi ska kunna prata avancerad rumänska. Tycker hela grejen är väldigt konstig. Tack och lov så är föreläsningarna på engelska.

Nu i veckan ska vi ha föreläsningar om kardiovaskulär kirurgi. Äntligen får jag fokusera på det jag gillar mest, hjärtat! På tisdag kör vi igång. Imorgon ska vi vara på geriatriken. Något som inte ligger i mitt intresse riktigt men man kan inte gilla allt. Håll tummarna för att vi har en bra föreläsare på tisdag! 



Om bara några få veckor är det dags för vår första tentaperiod. Då är modul 1 klar och vi börjar på en ny. Det ska bli spännande att se om det fungerar bättre med detta systemet. 
Nu ska jag sova äntligen. Hoppas ni får en trevlig kväll!

Jag har velat sätta mig ner och skriva varje kväll denna veckan men det finns verkligen ingen tid. Schemat är fullspäckat och varje morgon kl 08.00 har vi fem timmar kirurgi som är obligatorisk. Därefter har vi genomgångar där vi diskuterar olika medicinska fall inom gastroenterologi. Det går väldigt fort och det jag repeterar mest när jag har tid över är rumänskan och anatomi. Det blir viktigare att kunna rumänska för varje år och det känns inte jätteroligt eftersom det tar så mycket extra tid att lära sig ett nytt språk. Men jag klarar mig bra på den rumänskan jag kan nu. Till och med lärarna pratar rumänska nu i vissa ämnen.

Det är sjukt hur mycket anatomi man glömmer! Jag har repeterat hela buken och thorax nu i dagarna, speciellt alla artärer och blodtillförseln. Det känns viktigt att ha koll på artärerna nu när vi ska assistera under operationer. 




Kirurgi är inte riktigt min grej känner jag. Jag gillar att läsa det teoretiska kring ämnet men att stå och pilla med stygn i flera timmar tilltalar inte mig riktigt. Vår lärare pekade också ut att kirurgi bestämt inte var något för kvinnor. Only in Romania....

Jag är glad att dom har börjat med att visa operationer live i lektionssalen. Dom som inte assisterar inne på operation kan sitta inne i lektionssalen och titta på operationen medan en lärare går igenom vad kirurgerna gör. Det passar mig bätte. Man ser mycket bättre vad som händer och man slipper stå upp i flera timmar. Jag har varit med under många operationer tidigare men detta är första året vi ska få assistera så det ska bli riktigt roligt att få hålla i instrumenten för första gången. Nästa vecka ska jag repetera stygn.

Nu blev det ett litet blogginlägg i alla fall. Ledsen att jag inte kunnat svara på mail om skolan etc. Det finns ingen tid, jag är helt ärlig när jag säger att jag knappt hinner äta. Jag ska sätta mig ner och ta itu med sådant i helgen. Nu kastar jag mig i säng! Hoppas ni får en trevlig kväll.