En månad i Sverige
Äntligen har jag lite tid att sitta ner med en kopp kaffe och skriva av mig lite. Jag jobbar nästan varge dag och fram tills nu har det nästan bara varit tidiga pass. 06 till 16.00. När jag kommer hem orkar jag inte mycket mer än att äta och lägga fram allt inför nästa dag innan jag går och lägger mig.
Denna veckan är bättre. Jag jobbar kvällspass och det sliter inte lika mycket. Jag har fått mycket nya intryck av vården, många bra men också en del dåliga. Min största insikt hittills är att jag verkligen gillar att jobba med människor. Jag bryr mig mycket om andra och deras välmående och att hjälpa patienter bli bättre får mig verkligen att må bra. Jag försöker hålla tillbaka lite och inte involvera mig för mycket. Folk säger att det inte är bra.
Det jag inte gillar är hur fragil vården är. Det är så lätt att göra misstag som får förödande konsekvenser. Det finns så mycket som kan förbättras men resurserna räcker inte riktigt till. Jag gillar inte heller att vissa människor som jobbar inom vården inte alls borde jobba med sjuka människor. Det borde finnas någon typ av personlighetstest innan man låter folk få jobba inom vården. Men i dagens läge finns det inte mycket man kan göra. Det är brist på vårdpersonal så sjukhusen tar in vad dom får. Med det sagt vill jag också understryka vilka fantastiska människor det finns som jobbar inom vården som ger så mycket av sig själva till andra människor.
Här kommer lite bilder från det jag hunnit med under min fritid hittills. Jag har lite dåligt samvete att jag inte hunnit med att träffa min bästa vän mer. Jag hoppas att det ska bli ändring på det nu. Detsamma gäller mina bröder.
Jag fick äntligen lite tid med de äldre i släkten. Vi tog en heldag i ulricehamn. Vi satt och pratade gamla minnen och skvallrade tills solen gick ner. Sådant är väldigt viktigt för mig som spenderar så mycket tid långt ifrån min familj.
För en gångs skull har det varit riktigt fint väder under sommaren. Vi har suttit mycket nere vid vattnet jag och mamma och njutit av kvällssolen.
Jag umgås mycket med Yodagrisen också. Han är alltid med. Min fluffiga vakthund. Han ser så kramgo ut men det är bara jag och mamma som får gosa med honom. Det är typiskt den rasen. De beter sig som stolta lejon.
Men visst är han den sötaste hårbollen någonsin? Jag håller på att krama ihjäl honom ibland. Man får inte vara så söt!!!
Tur att mamma och Yoda kommer så bra överens nu när han bor med henne i Sverige. Få hundar har det så bra som Yoda.
Slutligen vill jag nämna några ord om min mormor.
Hon är sjuk nu och allt har gått så fort. Det var bara någon vecka sedan som vi umgicks. Vi pratade förtroligt och skrattade ihop precis som vanligt.
Min mormor är nog min största beundrare. Ingen har hållt tummarna som hon när det gäller mina studier. Ingen läser min blogg lika mycket som hon och det är nästan mest för henne och morfar som jag skriver om mitt liv och mina studier. Därför känns det rätt att jag nu skriver några rader om henne just här.
Det är konstigt att se en släkting så sjuk och frånvarande. Man vet inte riktigt vart man ska göra av sin sorg. Den hänger över mig helatiden. Vad jag än gör så finns mormor i bakhuvudet. Hennes tillstånd gör mig extra angelägen att ta hand om mina patienter på sjukhuset på bästa sätt.
Jag visste inte att jag skulle sakna småsaker som hon gör så mycket. Som att se mormor le eller klappa min hand när vi pratar om något som gör henne stolt. Hennes nynnande när hon städar eller stickar. Alla småsaker blir så stora nu när hon inte är närvarande. Det är som om jag är sjuk. Allt har en sur eftersmak nu när jag vet att hon ligger ensam på sjukhuset och mår så dåligt. Världen är sig inte riktigt lik. Vi hoppas alla innerligt att hon ska hämta sig snart och komma tillbaka till oss.
Det är svårt att tro att detta kortet togs för bara några veckor sedan.
