Vilken dag! Jag är så lycklig. Kärleken till medicin är stor idag och jag känner att jag brinner för det jag läser mer än någonsin. Dagen började med internmedicin och vår grupp har fått en fantastisk handledare på kliniken! Han tog sig verkligen tid och diskuterade olika fall med oss. Vi tog anamnes och fick diskutera oss fram till olika diagnoser och han fick ta pulsen på vår kunskap. Det kändes fantastiskt att kunna lägga fram argument för olika diagnoser samt diskutera vilka steg man ska ta i patientens behandling. Vi får verkligen användning för all den kunskap vi lagrat i huvudet under de teoretiska åren. 

Varje morgon kl 08.00 ska vi delta under läkarnas morgonmöte där de diskuterar olika medicinska fall de varit med om, eller så diskuterar de nya medicinska upptäckter och vi får delta och ställa frågor. Efter det går vi bredvid vår handledare på hans ronder på sjukhuset och pratar med patienter och diskuterar sedan tillsammans. Vi ska också delta under olika undersökningar så som endoskopi och ERCP. Så varje dag kl 08.00 till 14.00 är vi på kliniken. Sedan läser vi farmakologi och klinisk biokemi denna modulen också och schemat är tuffare än det var under modul 1. Men det gör inget nu när det är så intressant! Som läraren sa idag: "Ni är unga läkare allihopa. Det är nu er resa börjar på allvar". 

Det känns så nära nu, så verkligt. Om mindre än två år är jag läkare. Det är helt sjukt!

Då var helgen äntligen här! Jag ligger i sängen och skriver fast klockan är 15.00 men det spelar ingen roll. Det finns inga måsten idag. Tiden står still för mig. Att få slappa efter en tentastorm är det skönaste som finns. Man uppskattar aldrig fritid på samma sätt i vanliga fall.

Det gick jättebra denna modulen. Jag kämpade ganska hårt och de sista dagarna höll jag på att slita av mitt hår som vanligt men det gav resultat. Båda de muntliga tentorna satte jag högsta betyg i och ca 95 av 100 frågor på den teoretiska tentan. Så skönt med lön för mödan!

Funderar på att beställa hem pizza och äta den i sängen medan jag tittar på film. Det blir det mest kreativa jag gör idag. På måndag börjar nästa modul med mycket farmakologi så jag behöver vila upp mig så gott jag kan.

Det är en tuff vecka som väntar runt hörnet. Självförtroendet sviktar som vanligt och ena stunden känns det som om jag har stenkoll och andra stunder känner jag mig helt lost. Jag har gått i "ide" nu igen och spenderar all min tid med böckerna, eller på gymmet. Dagar och nätter flyter ihop och allt som existerar är medicin. Just nu i mitt huvud: Magsår, pankreatit, peritonit, bukischemi osv. Saker som: "Behöver vi göra en CT först eller ger vi antibiotika först? Laparoskopi eller laparotomi? Malign eller benign obstruktion? Ska jag sätta ett ringer eller ska jag sätta en ventrikelsond och aspirera först? Divertikulit, ulcerös gastrit eller crohns??" Osv.... Jag VILL kunna detta till 100% men samtidigt måste jag intala mig att huvudsaken är att jag kan lite om allt. Det blir väldigt tufft att kunna allt om allt. Men jag vill!



Just nu är min strategi att läsa igenom materialet först och förstå vad jag läser. Sedan skriver jag ner nyckelord och bara nyckelord i ett litet block. Väldigt enkelt och kortfattat. Jag får hela tiden påminna mig själv om att inte hålla på att skriva massa onödiga saker, det tar för lång tid. Huvudsaken är att jag förstår vad det är jag läser och sedan kommer allt tillbaka till mig när jag ser nyckelorden. Speciellt namn på olika typer av klassificeringar, som Forrester eller Dukes. Namn på saker jag inte hört talas om innan måste skrivas ner och repeteras. Vi får se hur det går nu i veckan. På fredag är min första modul avklarad! Det ska bli intressant att se om jag äntligen utvecklat en studieteknik som håller hela vägen!

Gud jag är så uttråkad! Vissa dagar brinner jag inte precis för mina studier. Som nu när jag läser saker som jag inte är speciellt intresserad av. Som olika kirurgiska ingrepp. Jag har pluggat konstant i tre veckor nu, morgon till kväll utöver dom stunderna jag har varit på kliniken. Jag läser och läser om ingrepp som Bilroth, Nissens fundoskopi, bypass operationer, Miles, Hartmanns, dixons etc. Suck och stöööön!


Jag tröstar mig med att tentan till en viss del påminner om semiologin. Jag får repetera sådant jag tycker är intressant. Försöker bita ihop och pusha mig igenom allt material. Bara lite till. Nästa vecka är det dags för den stora tentan. Den kommer vara uppdelad i 3 delar. Vi har en "case presentation" där vi ska presentera ett fall för vår assistent. Vi ska ställa en diagnos baserad på anamnes, labresultat, röntgenbilder osv. Det gör vi på tisdag. På onsdag har vi den skriftliga tentan vilket är den svåraste delen och på fredag gör vi den praktiska delen. Vi måste klara alla delar för att bli godkända så det känns inte helt lätt.

Tentan vi gjorde i måndags kändes bra. Skönt att ha den avklarad. Nu ska jag bara tugga mig igenom kirurgin... Hatar känslan av att vilja springa iväg från böckerna så fort jag tittar på dem. När jag läser sådant jag inte gillar måste jag verkligen tvinga mig själv så att jag sitter ner och läser och repeterar långa timmar i sträck. Känns som en plågsam evighet. När jag läser sådant jag gillar flyger tiden iväg och innan jag hinner blinka har jag pluggat mig igenom hela dagen. Men som sagt: Det ska inte vara så jäkla roligt hela tiden! Bara att göra med andra ord. Behövde bara klaga av mig.

Då kör vi!

Klockan är 08.00, det är ännu en vacker solig dag i Cluj utan ett moln på himlen. Jag sitter här med min kaffekopp och funderar på hur jag ska göra över jul. Vi får bara en vecka ledigt detta jullovet, förr var det nästan tre. Jag vill så gärna komma hem till vänner och familj, samtidigt som resan kostar tid, pengar och en del energi. Jag kommer vara helt slut som vanligt efter tentaperioden. Men jag har spenderat så lång tid här nere nu, jag kan inte ens minnas sist jag var hemma under jul. Och allt jag har missat. Min brors studentexamen, min kusins bröllop och nu är jag inte hemma när mormor är så sjuk. Jag försöker intala mig att jag ska ta igen förlorad familjetid senare. Men kommer det verkligen bli så? När jag kommer tillbaka är tid det sista jag kommer ha. Jag kommer behöva hitta ett jobb så fort som möjligt. Samtidigt ska jag specialisera mig och sätta mig in i allt det nya. Tiden kommer flyga iväg och jag är rädd att mitt liv kommer bli mitt jobb. Det är ett bra jobb men jag är orolig att jag kommer sitta och ångra mitt val när jag är äldre. Jag har redan nu insett att det där med att bilda familj inte kommer hända mig. Det är sorgligt att tänka på och jag försöker att inte fundera så mycket på det. Men ibland hugger det till, både saknaden efter min familj där hemma och insikten att jag logiskt sett måste avstå från att någon gång skaffa en egen. Men man vet aldrig. Livet har en tendens att kasta sig i olika riktningar och ingenting är någonsin hugget i sten. 


Men nog med självömkan. Det har varit en jätteintressant vecka! Jag har varit på onkologikliniken som jag skrev om tidigare. Nästan varje dag har vi fått komma och vara med under operationer. Jag tränar på att sätta stygn hemma, det hänger trådar överallt. Hittills kan jag 3 olika typer av stygn. Jag har till och med fått vara med och sy igen buken på en patient efter en operation. Det känns stort! Jag börjar gilla kirurgi mer och mer för varje dag.



Kirurgerna har varit fantastiska denna veckan. Under varje operation har de förklarat utförligt steg för steg vad de gör. De visar mig viktiga nerver och blodkärl. Förklarar varför de skär i vissa muskler och inte i andra, förhör mig då och då gällande mina anatomikunskaper "vilken artär förser detta organet"? "vad är detta för muskel"? "vad händer om vi klipper denna nerven"? Det håller mig på tårna under operationerna. Det är lättare att stå upp under längre tid. Dels för att det är så intressant nu när jag får allt förklarat för mig och dels för att jag gymmar så mycket nu, speciellt benpass. Det har gjort stor skillnad. 


Men det är som vanligt i Rumänien. Eget ansvar. Om vi inte själva jagar rätt på kirurgerna får vi inte lära oss något. Vi kan välja att stanna hemma istället för att gå på de praktiska lektionerna det är helt upp till oss själva hur många operationer vi vill se eller vad vi vill lära oss av kirurgerna. De tar inte tag i oss på gott och ont. Är man intresserad och vill lära sig finns alla möjligheter i världen.
Ett bra exempel är att jag redan blivit erbjuden att få komma och jobba en månad under sommaren på en av kirurgiavdelningarna här i Cluj. Jag blev erbjuden att få assistera bredvid en av kirurgerna under en hel månad och få lära mig hur man gör mindre operationer, magresektioner, blindtarmsresektion osv. För en läkarstudent i fjärde året är det en otrolig möjlighet. Men det är pengarna som ställer till det, även om det är en möjlighet för mig att få lära mig kirurgiska ingrepp tidigt så har jag inte råd att inte jobba under sommaren. Jag måste till Norge. 

Nu på måndag har vi vår första sluttenta denna modulen. Det är en mindre tenta men jag känner ändå pressen. Har hängt med under modulen så allt jag gör nu under helgen är att läsa igenom allt material och alla anteckningar några gånger om dagen. Det brukar räcka bara jag får en god natts sömn dagen innan tentan. Det känns som att saker jag lär mig fastnar fortare nu. Jag måste inte skriva ner allt och sedan sitta och traggla. Jag tror det har med att göra att jag har bankat in ny kunskap i huvudet nästan varje dag i flera års tid och nu har hjärnan vant sig vid att ny information måste tas in snabbt. Men jag börjar bli lite nervös inför den stora tentan. Det är mycket som ska repeteras. Och jag känner att jag vill ha bra koll. Det är en del väldigt viktiga saker vi ska kunna. Akutmedicin, t.ex. vad gör man när någon kommer in med en akut peritonit? Vad är det första man ska tänka på när patienten hostar blod? Vilka parametrar ska tas på plats och vilka kan vänta till senare? Sådant känner jag att jag vill ha bra koll på. 

Gud vilket långt inlägg det blev. Jag vill avsluta med att tacka för alla fina mail. Det är många som skriver att bloggen inspirerar dem, att min resa ger andra hopp. Det gör mig glad. Ibland när jag läser gamla inlägg kan jag inte fatta att allt det där har hänt mig. Jag läste något i en bok här om dagen som fick mig att tänka till lite kring allt som varit: "om man tänker på ett tillfälle i livet då man upplevt stor glädje så känner man glädjen. Om man minns ett tillfälle då man kände överumplande sorg så känner man sorgen igen. Men om man tänker tillbaka på ett tillfälle i livet då man kände extrem ångest så är det svårt att minnas hur man kände just då. Det är som att hjärnan har blockerat känslan till stor del." Så är det för mig. Ångest är min största skräck, jag minns att jag inte kunde sova, att det gnagde i mig vad jag än gjorde och att jag flera gånger tänkte att "värre än så här kan det inte bli". Men jag kan inte minnas hur jag kände. Det är därför jag håller mig undan från allt som inte har med skolan att göra just nu. Jag vill aldrig tillbaka till den platsen igen. Ångest är värst av allt och den skrämmer mig.

"Out of clutter, find simplicity. 

From discord, find harmony. 

In the middle of difficulty lies opportunity"

Det är bättre tider nu. Jag har kommit igång med gymmet på allvar. Hälsan är god, ekonomin är stadig och skolan går bra. Det är skönt att inte ha något att oroa sig för, fast det är knappt att jag vågar skriva det. Rädd att något ska hända och att detta är lugnet före stormen!

Om två veckor är det slut på första modulen och vi har vår första tentaperiod. Jag har börjat sätta igång med studierna på allvar nu och som vanligt är harrisons böckerna till väldigt stor hjälp. Anatomin repeterar jag i Sobotta. 



Denna veckan har vi börjat med onkologi. Jag har väldigt blandade känslor inför det. Dels dog min farfar i cancer och dels är det något med cancer som gör att jag är lite motvillig att intressera mig av det. Cancer är så obarmhärtigt, i brist på ett bättre ord. Hela grejen ger mig avsmak. Bara av att gå i sjukhuskorridoren där sjuka människor hasar runt utan hår med anhöriga tätt bredvid som ser om möjligt ännu bedrövligare ut gör det svårt för mig att fokusera på medicinen och det vi ska lära oss. Jag gillar inte att ställa mig rakt upp och ner och på dålig rumänska fråga ut unga människor om deras cancerdiagnoser till exempel. Det känns respektlöst. Nej onkologi är ingenting för mig. Nästa vecka ska vi vara på kardiologin och det ryktas om att man får vara med och se hjärtoperationer där. Jag längtar och hoppas!

Men annars går det som sagt bra nu. Jag pluggar och tränar och allt flyter på tack och lov. Nu hoppas jag att min mormor ska bli frisk snart igen. Det ser ut att bli bättre så jag håller tummarna. Hoppas ni har det fint och tack för att ni tittade in!

Nu är den första modulen snart slut och tentorna närmar sig. Än så länge känner jag mig i fas. Jag pluggar inte lika slaviskt som jag gjort innan (ännu) men jag hänger med på lektionerna, antecknar det jag inte förstår och går igenom allting innan jag lägger mig varje dag. På det sättet får jag en bra överblick utan att snöa in mig på detaljer. Varje dag går jag också igenom anatomi. Jag studerar artärerna mest just nu. Det är som jag sagt tidigare, det fina med kirurgi är att man får repetera så mycket semiologi och anatomi. Det tråkiga är att banka in namn på olika kirurgiska ingrepp. Det är fortfarande stort fokus på gastroenterologi. Tarmreserktioner, bypasoperationer, laparoskopiska förslutningar av magsår osv.


Det är fortfarande motigt med kirurgin. Jag undrar hur i hela världen folk kan stå upp så länge! Jag är inte byggd för det. Det är alltid samma sak. I början av operationen står jag nära patienten och tittar uppmärksamt. Är jätteintresserad och fascinerad av att se kirurgen skära genom olika muskler och ligament. Jag ställer frågor om anatomi och tittar spänt på medan de visar mig olika organ och förklarar för mig hur man går tillväga för att göra så lite skada som möjligt när man "möblerar om" i människans maskineri. Sedan går det en timma och kirurgen står och pillar med stygn och skalpeller. Då och då säger han något om anatomiska avvikelser och de andra nickar instämmande och sedan blir det tyst igen. Jag börjar känna hur fotsulorna gör ont och jag fördelar tyngden från en fot till en annan allt oftare. Ansiktsmasken klibbar mot ansiktet och det känns smått svårt att andas i den instängda operationssalen.

Ytterligare en timma går och nu rinner svetten från hårbotten. Jag försöker hänga med när kirurgen förklarar vilka stygn han tycker om att använda medan jag försöker torka bort svetten lite diskret och gör mitt yttersta för att inte se panikslagen ut. I de stunderna hade jag kunnat betala så mycket för att få sätta mig ner. Men i den situationen känns det fel att göra det. Kirurgen har tagit sig tid för mig, för att lära mig det han kan om operationen som jag har fått tillåtelse att ta del av. Det är jag som ska vara tacksam för kunskapen som erbjuds och jag kan inte med att gå ut och sätta mig då. Hur yr och trött jag än känner mig. Så jag står där och vajar fram och tillbaka som ett träd i vinden medan svetten rinner mellan skulderbladen. Är det ingen annan som tycker det är jättejobbigt att medverka flera timmar i sträck i operationssalen!? Det känns som om alla läkarstudenter tycker det är jättehäftigt. "Ooooh precis som greys anatomy"! Men inte jag. Jag står och har dödsångest nästan. Haha inte riktigt så illa men jag får dåligt samvete att jag inte tycker det är såpass intressant att jag kan komma över hur jobbigt det är att stå upp och vara så fokuserad så länge.

Jag utesluter inte helt att jag kommer hålla på med någon slags kirurgi i framtiden. Jag hoppas fortfarande att min inställning kommer ändras när jag får hålla i skalpellen. Vem vet, då vänder det kanske!

Det är mycket funderingar nu kring framtiden. Ovissheten gnager i mig eftersom jag inte vet hur det kommer bli nästa år då jag inte får CSN. Det gäller att jag jobbar ansiktet av mig i Norge denna sommaren om jag ska klara mig hela nästa år här nere utan CSN. Det vill till att jag jobbar varje minut av sommarlovet och det är tveksamt om det kommer räcka ändå. Jag är orolig för hur slitsamt det kommer bli, och för om det kommer fungera alls. Jag ska naturligtvis fortsätta försöka komma in i Sverige men chanserna känns små. Jag är så nära min examen men ändå så långt bort. Det är med skräckblandad förtjusning jag blickar ut över framtiden. Jag måste hitta ett sätt att ta mig till målet. Nu är det knappt två år kvar...

Nu är det full fokus på kirurgi. Vi har diskuterat en hel del kring gastrointestinal kirurgi och jag gillar att få repetera anatomin och sjukdomar som Crohns sjukdom eller divertikulit. Men jag inser mer och mer för varje dag att det inte är kirurg jag ska bli. I så fall inom kardiologi. Jag brukar inte följa med in på operation längre vilket jag brukade göra förra året. Det där med att stå upp så länge och titta på när kirurgerna står och pillar med stygn i en evighet tilltalar mig inte riktigt. Som tur är så har vi livesändning från operationssalen direkt in till bibloteket så där kan vi sitta och titta på hela operationen medan en lärare går igenom vad det är som händer. Jag uppskattar att det finns ett sådant alternativ för oss som inte känner att kirurgi är vårt kall. Då kan ju de eleverna som verkligen brinner för det vara med och få se allt på nära håll. Jag ska naturligtvis lära mig allt jag kan om grundläggande kirurgi ändå men jag kommer inte gå in för att lära mig olika kirurgiska ingrepp 100% så som jag gjorde med till exempel internmedicin förra året.



Jag passade på att promenera hem från sjukhuset som ligger väldigt nära strada Pasteur, gatan där jag bodde under mitt första år här i Cluj-Napoca. Jag stannade till vid porten upp till lägenheten och tänkte tillbaka på tiden då allt var så nytt och hela detta äventyret började. Jag kommer aldrig glömma när vi åkte in i Cluj med "dödsbussen" för första gången. Solen hade just gått upp och den var helt blodröd. Som en stor blodapelsin, staden vilade i en rödorange nyans vilket gav dalen ett väldigt vackert lite mystiskt sken. Det var helt knäpptyst på gatorna och jag minns att jag klev ut ur bussen och tittade upp mot kyrkan på piata Unirii och tänkte att detta skulle bli en helt ny epok i mitt liv. En ny start. Jag är så otroligt glad att jag helt spontant släppte allt i Sverige och bara åkte hit för att studera. Utan att tänka två gånger. Jag bara tog chansen. 

 Jag blir nästan yr i huvudet när jag tänker på att det var ett halvt decennium sedan jag kom hit. Det är så mycket som hänt sedan dess. Jag har blivit någon helt annan. Jag har skrattat så mycket, gråtit mer än någonsin tidigare. Så mycket medgångar och motgångar och så många gånger som jag har varit nära på att förlora allt. Jag kommer alltid vara evigt tacksam för att jag har fått denna chansen att få studera utomlands. 


Även om jag är väldigt fäst vid Cluj och trivs så bra här så är det stort fokus på att få komma in i Sverige nästa år. Jag har väldigt många vänner som kommit in i Sverige efter tredje året här nere, i Umeå, Uppsala, Göteborg osv. Den största anledningen är pengarsituationen. Efter nästa år blir det inga mer pengar från CSN för mig. Och jag vet inte om jag kommer kunna tjäna ihop så pass mycket pengar under somrarna så att jag kan finansiera ett helt år här nere. Sedan tycker jag inte om att vi måste prata rumänska nu efter 3e året. Visst att vi ska kunna förstå patienterna och ta anamnes. Men att lärarna ska prata rumänska är väldigt jobbigt. Ingen av oss som läser här nere kommer stanna och jobba här. Det finns ingen logik i att vi ska kunna prata avancerad rumänska. Tycker hela grejen är väldigt konstig. Tack och lov så är föreläsningarna på engelska.

Nu i veckan ska vi ha föreläsningar om kardiovaskulär kirurgi. Äntligen får jag fokusera på det jag gillar mest, hjärtat! På tisdag kör vi igång. Imorgon ska vi vara på geriatriken. Något som inte ligger i mitt intresse riktigt men man kan inte gilla allt. Håll tummarna för att vi har en bra föreläsare på tisdag! 



Om bara några få veckor är det dags för vår första tentaperiod. Då är modul 1 klar och vi börjar på en ny. Det ska bli spännande att se om det fungerar bättre med detta systemet. 
Nu ska jag sova äntligen. Hoppas ni får en trevlig kväll!

Jag har velat sätta mig ner och skriva varje kväll denna veckan men det finns verkligen ingen tid. Schemat är fullspäckat och varje morgon kl 08.00 har vi fem timmar kirurgi som är obligatorisk. Därefter har vi genomgångar där vi diskuterar olika medicinska fall inom gastroenterologi. Det går väldigt fort och det jag repeterar mest när jag har tid över är rumänskan och anatomi. Det blir viktigare att kunna rumänska för varje år och det känns inte jätteroligt eftersom det tar så mycket extra tid att lära sig ett nytt språk. Men jag klarar mig bra på den rumänskan jag kan nu. Till och med lärarna pratar rumänska nu i vissa ämnen.

Det är sjukt hur mycket anatomi man glömmer! Jag har repeterat hela buken och thorax nu i dagarna, speciellt alla artärer och blodtillförseln. Det känns viktigt att ha koll på artärerna nu när vi ska assistera under operationer. 




Kirurgi är inte riktigt min grej känner jag. Jag gillar att läsa det teoretiska kring ämnet men att stå och pilla med stygn i flera timmar tilltalar inte mig riktigt. Vår lärare pekade också ut att kirurgi bestämt inte var något för kvinnor. Only in Romania....

Jag är glad att dom har börjat med att visa operationer live i lektionssalen. Dom som inte assisterar inne på operation kan sitta inne i lektionssalen och titta på operationen medan en lärare går igenom vad kirurgerna gör. Det passar mig bätte. Man ser mycket bättre vad som händer och man slipper stå upp i flera timmar. Jag har varit med under många operationer tidigare men detta är första året vi ska få assistera så det ska bli riktigt roligt att få hålla i instrumenten för första gången. Nästa vecka ska jag repetera stygn.

Nu blev det ett litet blogginlägg i alla fall. Ledsen att jag inte kunnat svara på mail om skolan etc. Det finns ingen tid, jag är helt ärlig när jag säger att jag knappt hinner äta. Jag ska sätta mig ner och ta itu med sådant i helgen. Nu kastar jag mig i säng! Hoppas ni får en trevlig kväll.

Vilken vecka det har varit! Jag utvecklas mycket för varje dag som går. Och jag har fått en helt ny inblick i vården. Det känns bra att börja min framtida karriär med att jobba som undersjuksköterska. Jag får ansvara för det mesta på avdelningen men inte patienternas medicinering. Det är allt ifrån att hjälpa patienterna med deras dagliga rutiner till att assistera vid trombolys. Något jag måste öva mycket på är att ta blodprov. Jag är fortfarande lite skakig på det men jag hoppas känna mig säker när denna månaden är slut.

Ett tydligt problem presenterade sig igår när vi skulle sätta ekg på en patient. Jag vet hur man läser av ett ekg men har inte en susning om hur man använder ekg maskinen. Det är verkligen den rumänska medicinutbildningens akilleshäl, vi får ingen bra praktisk utbildning. I Rumänien finns ju inte resurserna så som de gör i Sverige. Jag är jättenöjd med teorin och jag känner att jag har stenkoll på väldigt mycket som en erfaren sjuksköterska ska ha koll på (normalvärden, medicinering osv) men jag är helt handfallen när det kommer till alla olika maskiner.

Funderingarna på att ansöka till Sverige är starkare än någonsin och jag känner verkligen att jag vill studera på hemmaplan nu. Speciellt efter att ha pratat med andra läkarstudenter på jobbet som arbetar som underläkare på avdelningen.

Nu ska jag springa iväg till jobbet. Jag ska jobba mitt första kvällspass idag. Det är väldigt skönt att slippa gå upp 04.30 på morgonen. Jag hoppas det blir mycket att göra så jag får lära mig.

Här kommer lite bilder från dagarna som varit. När jag inte jobbar umgås jag med mamma och Yoda. Men jag har gått och lagt mig nästan direkt efter jobbet dessa dagarna. Vi springer fram och tillbaka en del. Från strokeavdelningen till röntkenavdelningen och tillbaka är det nästan en kilometer. Jag märker inte att jag är trött när jag arbetar för adrenalinet är så högt på grund av allt nytt jag får uppleva nu men så fort jag kommer hem orkar jag knappt röra mig. Tur att mamma är hemma och tar hand om mig.

Här kommer bilder:



Jag njuter av att allt har gått så otroligt bra hittills. Jag hoppas att det håller i sig och att jag kan få studera i Sverige de åren jag har kvar. Men just nu ser framtiden ljus ut. Jag jobbar inom vården och jag börjar snart min sjunde termin på läkarlinjen. Jag kommer aldrig glömma hur lyckligt lottad jag är.

Håll tummarna för att det blir mycket att göra på jobbet idag! Gärna trombolyslarm.

Var tvungen att smyga till mig ett kort idag innan jag började jobba. Jag kan knappt tro att det är sant att jag faktiskt jobbar på ett sjukhus och jag vet att min familj känner likadant :) Men det är sant! Idag började jag på mitt första riktiga jobb inom vården!

Dagen har flygit iväg och jag har redan mött en del med och motgångar. Jag känner att mina kunskaper räcker till utan problem. Jag förstår allting och ingen behöver tex förklara varför man ger patienterna ett visst läkemedel eller vad som ska göras om blodsocker/blodtryck blir för lågt eller för högt. Teorin är det inget fel på efter 3 år på läkarlinjen. Det är värre med det praktiska. Alla maskiner ser annorlunda ut från det jag är van vid. Jag måste lära mig allt igen vilket är frustrerande eftersom jag känner att jag vill vara en tillgång och inte en börda.

Jag hoppas kunna lära mig allt fort så att det flyter på och jag kan ta ännu mer pass. Jag vill verkligen jobba varje sekund jag kan av denna sommaren.

Jag har redan fått vara med om så mycket och det är bara första dagen. Längtar så tills imorgon när jag ska tillbaka igen.

Jag går upp 05.00 för att hinna med bussen på morgonen sedan jobbar jag till fyra. Så ser det ut hela veckorna och ibland jobbar jag helgerna också. Jag hoppas jag blir frisk snart för idag blev det lite mycket den sista timmen idag. Bara jag får tillbaka hälsan så kommer det nog inte bli så jobbigt att gå upp så tidigt.

Nu ska jag slänga i mig lite mat innan jag börjar repetera allt jag lärt mig idag. Sedan är det redan läggdags.

Jag är äntligen hemma! Det har varit en fruktansvärd hemresa! Jag har aldrig varit med om något liknande. Dagen innan jag åkte upptäckte jag att mitt pass gått ut. Jag åkte ändå till Budapest och hoppades att det skulle gå ändå. Det var dumt...

Jag kom fram till Budapests flygplats men där var det tvärstopp. 2 timmar innan mitt flyg skulle gå fick jag åka till svenska ambassaden som låg ca 40 min från flygplatsen. Där fixade de ett provisoriskt pass till mig varpå jag åkte tillbaka till flygplatsen i ilfart. Jag missade mitt plan på minuten.

Jag blev tillsagd att inget plan skulle gå till Göteborg inom två dagar vilket gjorde att jag bröt ihop på plats. Det var lite mycket på samma gång. Tillslut lyckades de skaka fram ett flyg till Malmö samma kväll. Runt 23.00 stod jag på malmös central och lyckades tack och lova hitta en nattbuss som tog mig till Göteborgs central. Allt som allt tog resan ett dygn. Ett långt plågsamt dygn. Jag har sällan haft så mycket ångest. Jag förbannade mig själv och min oförmåga att ha framförhållning varje minut av den resan.

Men nu är jag tack och lov hemma med familjen och kan slappna av. Jag har blivit väl omhändetagen och umgåtts med alla bröderna och fått krama om min älskade hund! Det värmer i hjärtat att få se alla igen.

På måndag börjar jag äntligen jobba. Det är jättespännande! Men också nervöst. Jag undrar vad som kommer krävas utav mig. Jag hoppas jag hinner bli frisk tills på måndag.


Här kommer lite bilder från dagarna som gått:





Yodagrisen har det så bra. Mamma tar med honom ut i naturen på långa skogspromenader nästan dagligen och de sover ofta ute i skogen. Han lever alla hundars dröm. Min fina hårboll.




Jag och mina älskade "lille"bröder! De lyckas få mig med mina 1,80 cm att se liten ut. Svårt att tänka sig att jag bar runt på dem en gång i tiden.


Här är en liten del av familjen. Det var en underbar dag. Det är en så konstig känsla att gå från ensam och nästan totalt isolerad till att vara omgiven av nära och kära. Fantastisk känsla.

Nu ska jag kasta mig i säng. Jag hoppas att mammas örtte och nyttiga mat ska hjälpa mig att tillfriskna nu. Tack för att ni kikade in!

Det gick mycket bättre än jag trodde! På den teoretiska tentan fick jag mycket frågor om penicillin och andra klasser av antibiotika som jag hade studerat mycket. Jag gillade verkligen att studera farmakologi denna terminen. Mitt enda bekymmer var att jag inte studerade mikrobiologi så mycket i tvåan och det fick jag verkligen betala för nu när vi ska lära oss vilken antibiotika man ska använda för en specifik bakterie. Jag fick repetera mycket som jag egentligen redan skulle kunna men det gick bra ändå.



På den praktiska delen fick vi två stycken förpackningar med medicin. Allt från opiater till icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAIDS) Vi skulle skriva recept och prata en del kring medicinen. Vi fick också två medicinska fall där vi skulle lägga upp en behandlingsplan.

Jag blev lite konfunderad angående en av frågorna. Jag skulle svara på vilken antibiotika som orsakade svår diarre med blödning (blodtester visade Clostridium difficile) och jag svarade clindamycin utan att tveka. Men läraren sa att det var fel. Jag blir förvirrad eftersom jag är helt säker på min sak. Det stör mig för jag fick en åtta istället för en tia på grund av det. Men jag ska inte klaga. Det är ju en del som inte klarar tentan alls.

Jag känner att farmakologin var något av det roligaste vi läste denna terminen. Det är verkligen intressant att få läsa sig hur olika läkemedel fungerar i kroppen. Farmakologi och semiologi har nog gett mig mest detta året. Patologin också men det var för mycket material på alldeles för kort tid!

Men nu är det en tenta kvar innan jag är säker på att allt är klart. Om tre dagar gör jag sluttentan i hygien. Det är inget svårt ämne och jag föstår inte riktigt varför vi ska ha den kursen. Den tar värdefull tid från ämnen som verkligen räknas. Men förra terminen var det en del folk som inte klarade denna tentan för att de inte tog ämnet på allvar så det gäller att jag fortsätter med högsta gasen nu. Bara tre dagar kvar till friheten!

Det är nästan klart nu! Jag har klarat alla sju tentor hittills. Minst 8 i alla ämnen! Det har gått bra. Nu är det bara en stor tenta kvar i farmakologi. Bilden beskriver ganska bra hur jag känner inför det. Farmakologi innebär att man ska memorera 1000 konstiga namn och kemiska reaktioner. Och min energi är så nära noll. Men jag blir taggad av att tänka på att det är så nära tills detta är över nu. Jag är snart klar för detta året! Jag har snart klarat mitt tredje år!! Helt sjukt. Men det finns ju en risk att jag inte sätter farmakologin nu. Det är fortfarande jättenervöst med tanke på sommarjobbet.

På måndag är det dags. Jag ger allt nu. Sista gnuttan energi ska kramas ur så jag slipper stanna kvar och göra omtenta. Tänk vad stolt jag kommer vara om jag har lyckats ta mig igenom hela detta året utan en enda omtenta! Hoppas hoppas!