Fobi
"Fobi (av grekiska φόβος, fobos, "fruktan"), kallas en stark upplevelse av rädsla, starkt obehag eller stark äckelkänsla som, oftast utan saklig grund, återkommande infinner sig då en person ställs inför, eller riskerar att ställas inför, ett visst objekt eller en viss situation som personen fruktar"
Alarmet från
mobilen skär in I öronen på mig. Klockan är 05.00 och jag är osäker på vart jag
är någonstans. Min första tanke är att det är dags att gå till skolan. Några
blinkningar senare är jag tillbaka i de levandes sfär och jag reser mig långsamt
upp ur sängen. Det är sommarlov. Jag har jobbat i drygt en vecka och det är
dags att skynda sig till ännu ett morgonpass på hjärtintensiven.
Jag har under de
senaste somrarna och även jullovet jobbat på samma avdelning. Jag trivs
verkligen otroligt bra. Jag har erfarenhet av att jobba på andra avdelningar
inom vården och att säga att jag vantrivdes där är en underdrift. Det är därför
inte speciellt jobbigt att ta sig upp dessa tidiga morgnar och åka till jobbet
under somrarna i Sverige. Denna sommar har jag egentligen möjlighet att jobba
som underläkare och det var så nära att jag fick göra det men i sista stund
innan spiken slogs i kistan blev platsen tillsatt med någon annan. Någon med
mer erfarenhet som underläkare gissar jag. Själv kommer jag vara en börda för
sjukhuset under mina första månader som underläkare. Allt jag kan om medicin
har jag innanför skallbenet. Jag har ingen riktig praktisk kunskap att bidra
med och det är något som en handledare måste lära mig. Det där med att
översätta den medicinska teorin till klinisk praktik är en ganska långsam
process.
Även om det hade
varit så roligt att få jobba som underläkare nu så är jag inte ledsen över att
få jobba som undersköterska även denna sommar. Dels för att jag trivs så bra på
avdelningen och dels för att jag slipper åka och jobba i Norge och vara ifrån
familjen och vännerna ännu mer. Jag har också lärt mig otroligt mycket hittills
genom att jobba så mycket med sjuka människor. Jag tror att alla månader som
undersköterska kommer att forma mig till en bättre läkare när tiden är inne.
Det är
morgonmöte. Sjuksköterskan som jobbat natt rapporterar till mig och
sjuksköterskan som ska ta över under dagen. Sedan får jag uppgifter som ska
göras på morgonen. Byt dropp, hjälp patienten att äta, ta blodsocker, få upp
alla patienter, hjälp dem som inte kan gå att klä på sig och tvätta sig innan
frukost osv. Jag känner mig lättad. Jobbet sitter i ryggraden och det är nästan
avslappnande att få gå runt och hjälpa patienterna på morgonen. Jag ska precis
resa mig och gå när sjuksköterskan säger ”jo, det är ett troponinprov som ska
tas innan frukost”. Morgonen ser med ens väldigt mörk ut. Troponinprov innebär
att jag ska ta ett intravenöst blodprov. Något jag har otroligt svårt för. Jag
har under mina år på läkarlinjen varit med under flera operationer, obduktioner
och jag har sett amputationer och blodiga födslar. Allt detta har inte rubbat
mig. Väldigt få saker som anses svåra att se får mig att vackla. Men dessa små
nålar är verkligen min kryptonit. Jag har utvecklat en fullskalig fobi för
nålar. Det är den där känslan av att kallt stål ska in i ett blodkärl. Bara
tanken får det att krypa i mig.
Jag har under
tidigare tillfällen svimmat när jag har varit med under provtagningarna. Och
det har hänt fler gånger än jag är villig att erkänna…. Det är totalt
irrationellt. Jag vet det. Jag stålsätter mig och tänker att det bara är
löjligt. Att jag måste ignorera obehaget. Men i mitt fall får jag något som kallas
för en vasovagal reflex. Min kropp stänger ner sig som en slags försvarsmekanism
när jag ser nålar som förs in i kärl. Det spelar ingen roll vad jag säger till
mig själv. Jag känner hur blodtrycket sjunker, hur pulsen nästan avtar, benen
blir helt svaga och blodet till hjärnan reduceras. När jag börjar se prickar
vet jag att jag har ungefär fem sekunder på mig att hitta en toalett och lägga
mig ner på golvet. Om jag inte ska ramla ner framför patient och vårdpersonal.
Det är så otroligt pinsamt. Jag blir så arg på mig själv. En gång hann jag inte
ut och svimmade mitt framför alla. En situation jag aldrig vill uppleva igen.
Min egen hjärna är min största fiende i dessa situationer. Nu förstår ni nog
varför jag frös till över min uppgift denna morgon.
Jag vet att det
är min uppgift att kunna ta intravenösa blodprov nu. Att kunna sätta dropp osv.
Jag är för guds skull nästan färdig läkare! Förra sommaren lyckades jag
faktiskt ta en del blodprov och nästan alla gick bra. Men nu var det längesedan
och rädslan har infunnit sig igen.
Jag kallsvettas
när jag tar stickvagnen och kör mot patientens rum. Jag vill bara springa åt
andra hållet. Be någon annan ta över. Jag vill vara vart som helst men inte
här. Men jag vet också att detta är en tröskel jag måste komma över. Rädslor är
till för att övervinnas. För att göra mig starkare. Sådant brukar jag säga till
mig själv för att peppa mig själv. Man måste utmana sig själv Alexandra! Men
just nu känner jag mig minst i världen. Rädd och pytteliten.
Jag ber en stilla
bön till anatomiguden om att patienten ska ha fina stora utbuktande kärl. Men
så är inte fallet. Jag stasar och letar men hittar inte ett uppenbart kärl i
varken armveck eller händer. Typiskt. Jag känner redan hur jag kallsvettas så
mycket att jag måste torka av händerna. Illamåendet har också infunnit sig och
jag får pressa ner ångest och panik i halsen när den vill stiga upp ur mig och
få mig att spring ut där ifrån. Tillslut kan jag inte fördröja situationen
längre. Det är bara att sticka. Jag tar fram nålen, obehaget blixtrar igenom
mig och jag blir förbannad på mig själv. Stålsätter mig och sticker in nålen.
Ingenting händer. Inte en droppe får jag. Jag drar tillbaka nålen och sedan
skjuter jag in den djupare. Åter igen, inte en droppe. Paniken växer och jag
kan höra min puls i öronen. Jag försöker småprata och låta lugn men till och
med rösten darrar. Ny nål. Nytt försök. Jag letar längre ner på armen och där!
Någonting blått skymtar under huden. Vilken vacker syn. Jag för in nålen under
huden och plötsligt forsar blodet ut i röret! Jag är så lättad att all obehagskänsla
rinner av mig. Det är först när jag går ut i korridoren och sätter mig ner för
att andas lugnt och hämta mig som jag inser att jag inte sett några prickar.
Inga svimningssignaler. Ingenting. Ett litet steg till synes men en stor seger
för mig.
Avdelningschefen
kommer fram till mig där jag sitter på stolen och försöker hämta mig. ”jo
Alexandra” börjar hon. ”Nu är ju du snart klar med din utbildning. Vi tänkte
att du ska få vara med och sätta alla nålar här på avdelningen. Centrala
venkatetrar, ingångsfarter osv. Det blir väl bra? Så kan du det sedan” Jag
känner hur den lilla färg jag just fått tillbaka försvinner. Men jag nickar och
får ur mig ett ”absolut. Det fixar jag”. En van sköterska tar tag i mig och hon
visar mig en lista på tio patienter som ska ha olika nålar. ”Jo jag är inte så
väldigt van med nålar och jag blir lite yr..” börjar jag. Hon avbryter mig. ”Det
finns bara ett sätt att komma över det. Och det är att utsätta sig för det. Om
och om igen”. Hon är barsk, men jag gillar det.
Hon står bakom
mig och pekar och visar vart jag ska sticka patienten. Hon vill att jag gör
allt själv. Det går sådär. Jag får in nålen efter några försök. En sådan som
ska sitta ett tag så att man kan koppla dropp. Men jag gör fel med
skruvmekanismen och blod forsar ut. Sköterskan fångar snabbt upp och stänger
ventilen. Jag känner mig modfälld. Patienten frågar varför det kom blod. Varför
det gjorde ont osv. Jag känner mig dum. Säger till sköterskan att det är bättre
om hon visar och jag bara tittar på. Men hon bara skakar på huvudet. ”ska man
lära sig måste man göra det själv”. Samma sak i nästa rum, det tar tid att
hitta en bra ven, jag skakar och svettas och det känns som om jag fastnat i ett
eget minihelvete. Jag vill verkligen inte vara i denna situationen. Jag stänger
ventilen innan blodet hinner forsa ut och plötsligt har jag gjort det helt
själv. Plötsligt har jag suttit en infartsnål och det gick bra. Ingen
svimningskänsla ingenting. Jag har fokuserat så mycket på min uppgift att
kroppen helt enkelt glömt att koppla på den vasovagala reflexen. Lättnad
sköljer över mig. Jag fixar detta tänker jag. Jag är över på andra sidan! Som
att simma över ett stormigt hav och inte se land men så plötsligt känner man
botten under fötterna och inser att man är framme.
Nästa försök går
jättebra. Jag hittar venen, sätter nålen och det är klart. Det går som ett
rinnande vatten. Jag kan inte fatta hur fort det gick. På morgonen var jag på
gränsen till en panikattack och nu på eftermiddagen sitter jag med elva nålar
bakom mig och känner att det var lätt. Att jag har kontroll.
Jag vet att detta
är en riktig struntsak. En löjlig grej att vara rädd för. Absolut. Men det har
varit så verkligt för mig. Så stort och svart. Men det hindret är borta nu. Och
jag kan inte understryka nog hur viktigt det är att utsätta sig för det man är
rädd för. Hur viktigt det är att inte lägga sig ner och låta tillfället gå
förbi. Man måste ut ur komfortzonen och våga kasta sig i en annan riktning
ibland. Annars kommer man alltid stå och stampa på samma ställe.
