Åh jag har så mycket jag vill skriva om! Det händer så mycket nu, varje dag upplever jag nya saker och det känns som att livet flyger förbi. Jag har verkligen ingen tid över så jag är jätteledsen att jag inte svarat på era mail :( Jag ska ta upp bloggandet och mailandet efter nästa vecka. Vi har tre prov denna veckan som kommer så det är full fokus som gäller just nu.
Till alla er som mailar och frågar om Cluj har jag några råd att ge som jag säkert skrivit om innan men som tåls att upprepas:
-Se till att ni har naturutbildning och engelska C innan ni söker till universitetet.
-När det gäller ansökningsprocessen vet jag inte hur det går till eftersom det var fem år sedan jag sökte och mycket har förändrats sedan dess. Många söker via www.medinro.ro, det är dyrare men besparar er tid och en hel del stress.
- Många skriver och frågar om det dåliga ryktet universitetet i Rumänien har hemma i Sverige. Jag vet inte hur jag ska ställa mig till det riktigt. Jag har själv praktiserat på sjukhus i Sverige och intrycket jag har fått är att läkarna är väldigt vänligt inställda till oss som kommer från utlandet. De jag hittills pratat med har uttryckt att vi som studerar här nere visar lika god kompetens som de svenska läkarstudenterna, dock så är vi sämre på att hantera tekniken. Vi har inte samma tillgång till avancerad medicinsk utrustning, något som vi kommer få ta igen under somrarna när vi gör vår praktik hemma.
Jag har också vänner som redan nu arbetar på t.ex. Sahlgrenska efter sin examen här nere så jag känner att framtiden ser ljus ut. Jag tror personligen att vårt dåliga rykte beror på svenska läkarstudenter som inte är så vänligt inställda till oss som pluggar utomlands. Det är mycket snack om att vi mutar oss till våra betyg etc. Något som jag aldrig sett eller hört talas om under min tid här nere, förutom det jag läste på internet innan jag sökte till universitetet.
Detta är de viktigaste punkterna jag ville dela med mig av eftersom jag får mer frågor nu än någonsin om utbildningen. Hoppas det hjälper er som har funderingar på att söka till Cluj-Napoca.
Jag en hel del tidigare inlägg som också innehåller en hel del tips och råd till er som söker/funderar på att söka till universitetet.
Tillbaka till studierna. Just nu är det hjärta, hjärta och mera hjärta. Jag är så stressad men samtidigt så glad att allt jag läser är så intressant. Kram på er!
Just nu är det en väldigt bra tid i livet för mig. Allt går så bra. Ibland undrar jag om man får ha det så bra som jag har det. Det går inte en dag utan att jag stannar upp och är tacksam för allt.
Allt det som har hänt med skolan fram tills nu har bidragit till att jag uppskattar allt så mycket mer. Jag har varit så nära på att förlora denna chansen så många gånger. Därför blir jag så irriterad när folk klagar på utbildningen. Folk tar verkligen detta för givet. Det kommer jag aldrig göra. Vi har sån tur som har chansen att få studera medicin här i Cluj-Napoca.
Jag känner att jag upprepar mig mycket angående detta men jag vill verkligen understryka att jag gör det absolut bästa jag kan med den chansen jag har fått. Jag har aldrig kämpat så mycket för något som jag har gjort för att få stanna kvar och studera medicin. Det har verkligen varit värt det.
Det stora torget framför kyrkan på piatsa Uniri har blivit min symbol för allt jag har gått igenom. I fem år har jag korsat torget till och från skolan och tittat upp mot kyrktornet och undrat hur framtiden kommer se ut. Jag minns mörka dagar då jag tittat upp och bett om en chans till, och ljusa dagar som för ett halvår sedan då jag äntligen fick beskedet att jag skulle få stanna på universitetet. Eller dagen då jag fick min första tia i anatomi. Soliga dagar då jag ofta stannat upp på torget och suttit mig ner för att titta upp mot kyrktornet och bara vara tacksam för allt.
Äntligen är stormen över och jag är ute på andra sidan. Allt jag behöver fokusera på nu är tentaperioder och sommarjobb. Inga sömnlösa nätter eller mörka dagar av ovisshet och ångest. Ingen mer risk att behöva åka hem och börja om från ruta ett. Allt är bra nu.
Jag ville göra detta inlägget för att ännu en gång passa på att tacka er som gjort det möjligt för mig att få stanna kvar här. Det är tack vare er som jag är där jag är idag.
Mormor och morfar
Mats och mamma
Ni är fantastiska! Jag har sagt det så många gånger men kan inte säga det nog. Tusen tack till er.
Idag var en sådan dag då jag verkligen känner att jag gjorde rätt när jag valde att plugga medicin. Jag är så tacksam att jag har fått denna chansen även om det ibland känns som om jag har hela världen på mina axlar.
Dagen började med provet i patologi. Det gick bra. Inte strålande då jag glömde nämna två detaljer på första frågan. Vi skulle skriva allt vi kunde om följande ämnen:
- skivepitelcancer
- Patologiska konsekvenser av lunginflammation
- Mesotheliom cancer
På första frågan kunde jag det mesta men skrev att man kan differentiera skivepitelcancer från adenocarcinom cancer genom att använda immunohistokemi för markören CD 56. Det skulle vara TTF 1. Jag blandade ihop markören för småcelligt karcinom och adenocarcinom. Jag hoppas att allt annat jag skrev vägde upp det misstaget.
Allt som allt kändes det som att jag fick utbetalning för att jag ägnade hela helgen åt att plugga inför provet.
Efter provet var det dags för obduktion. Jag har sett ganska många obduktioner vid det här laget men denna var lite mer magstark än de jag tidigare varit med om. Man kan säga att de är lite annorlunda inställda här nere när det gäller respekt för de döda. Man täcker inte ansiktet på liken t.ex. och obducenten är inte speciellt försiktig. Minst sagt.
Kvinnan på obduktionsbordet hade avlidigt bara några timmar tidigare av hypovolemisk chock. Allt vi visste var att hon haft långt gången cancer och att läkarna trodde att detta i samband med andra komplikationer lett till hypovolemisk chock.
Vi fick vara med och se när obducenten tog ut och skar upp organ efter organ. Vi fick se metastaser och hålrum i njurarna. I lungorna hittade vi också stora blodproppar vilket kunde läggas till som ytterligare en dödsorsak. Det var jätteintressant men det tar fortfarande emot smått att se döden så nära. Det är svårt att ta in hela bilden av en människa framför en med ett stort hål från hals till buk som ligger och stirrar precis som om hon vore vaken. Det blir så konstigt. Men man vänjer sig vid allt. Och jag föredrar att bli så chockad jag kan så här tidigt så att jag har vant mig sedan när jag ska jobba på t.ex. akuten då jag kommer behöva kunna hantera situationer som innefattar mycket blod.
Dagen avslutades med patologisk fysiologi där det gick riktigt bra trotts att jag inte han gå igenom så mycket inför labben nu i helgen. Nästan varje lektion får vi kliniska fall med alla blodvärden/testresultat som vi ska diskutera kring i grupper. Sedan presenterar vi vår hypotiska diagnos för klassen och förklarar hur vi kom fram till den. T.ex. "Vi såg att blodvärderna visar på höga värden av neutrofiler vilket indikerar en akut bakteriell infektion." eller " Patienten har ett hypertrofisk höger kammare vilket indikerar minskat blodflöde" "knaster i lungorna i samband med dyspne och frånvaro av periferisk ödem indikerar vänster hjärtsvikt (left ventricular congestive heart failure)." Sedan ska vi göra en karta där vi demonstrerar vilken patologi som ledde till vilket symptom. Vart allt började samt vad som fick sjukdommen i fråga att eskalera eller regrediera.
Allt som allt en mycket lärorik dag med andra ord. Jag känner mig mer hungrig på kunskap än någonsin. Önskar så att det fanns mer tid att studera bara. Just nu är det bara att sova nästan direkt efter att jag kommit hem. Det blir inte att jag kan förbereda mig så bra inför kurser/labbar och jag gillar att kunna lite i förväg om det vi ska gå igenom. Det blir så mycket lättare då.
Imorgon är min favoritdag då vi ska ha fyra timmars semiologi på morgonen. Denna terminen är jag och hjärtat bästa vänner.
Dagarna flyger förbi och det är redan dags för terminens första prov. Som vanligt räknas de mindre proven in i slutbetyget och därför vill jag försöka hålla mig runt 9-10. Det är lättare sagt än gjort då jag inte kan plugga under veckorna. Endast en dag i veckan slutar jag kl 18.00 annars går jag alltid till 20.00 och efter det är jag helt slut. Men jag gör så gott jag kan under helgerna och försöker ligga i fas med allt. Provet i morgon är i patologi, vi ska kunna en del om lungcancer och andra patologier som innefattar lungorna.
Jag känner mig som vanligt vemodig inför denna terminen, Det är tyngre än någonsin och ämnen som patologisk fysiologi får mig nästan att tappa hoppet. Som tur är så är semiologin så bra detta året som jag sa i det tidigare inlägget. Vi lär oss allt mer om olika hjärtsjukdommar och sakta men säkert lär jag mig identifiera olika hjärtljud och ecg kurvor. Det är riktigt roligt.
Förra lektionen i semiologin började vi med något som kallas "problem based learning". Det innebär att vi tar upp ett kliniskt fall gemensamt i klassen och diskuterar det allihopa tillsammans med läraren. Fallet vi fick senast såg ut ungefär så här:
"40 år gammal kvinna kommer till akuten med grav dyspne(andnöd), 7 på Borgs skala i samband med hemoptys (upphostning av blod).
Fysiska tester visar: Feber, varmt ödem på höger ben, positivt Homans tecken, takypne(häftig andning) takykardi (snabb hjärtrytm) sammt ett Wells score på 8,5 pct.
Utöver det får vi uppgifter om patientens personliga och familjehistorik och sedan blodvärden samt röntgen resultat."
Hela iden med detta är att vi alla ska diskutera oss fram till en diagnos tillsammans. Även om det är lätt att dra slutsattsen att kvinnan fått en lungemboli vilken var ett resultat av en djup ventrombos som i sin tur hade förvärrats då patienten under en lång tid använt preventinmedel (den personliga historiken gav information om att patienten ofta var stillasittande samt använde preventinmedel) så är poängen att vi ska fråga oss själva vad vi inte förstår. Sedan ska vi alla skriva ner vad vi inte förstod utav det vi läst t.ex. "vad är Borgs skala". Sedan ska vi tills nästa lektion ta reda på svaren och ännu en gång diskutera fallet.
Personligen kände jag att jag hängde med bra och kunde det mesta utöver några blodmarkörer. T.ex. Wild homozygous genotype for G20210A. Eller: homocysteinemia: 32.4 mmol/l.
Jag tycker det är en bra ide eftersom vi på så sätt själva kan ta ansvar för att lära oss det vi inte kan. Om jag till exempel har missat vad Homans tecken är förnågot så får jag nu en chans att ta igen det. Det känns som ett bättre sätt att lära än att bara sitta och passivt lyssna under genomgångarna. Vi får se hur det utvecklar sig.
Tillbaka till lungcancern! Håll tummarna imorgon kl 11.00. Just nu känns det extra tungt att dagen imorgon börjar med 3 timmar rumänska innan provet. Jag är så
trött på att vi ska lära oss helt perfekt rumänska. Jag går med på att vi ska kunna förstå och göra oss förstådda men det är löjligt att det ska vara så petigt med avancerad grammatik. Det är inte som att någon av oss kommer stanna och jobba här. Suck.
Jaja back to studies. Tack för att ni tittade in!
Åh jag har så mycket jag vill skriva om! Det händer så mycket nu, varje dag upplever jag nya saker och det känns som att livet flyger förbi. Jag har verkligen ingen tid över så jag är jätteledsen att jag inte svarat på era mail :( Jag ska ta upp bloggandet och mailandet efter nästa vecka. Vi har tre prov denna veckan som kommer så det är full fokus som gäller just nu. 
