Detta är min första riktiga skoldag sedan jag kom tillbaka till Cluj. Äntligen kunde jag fokusera enbart på det jag lärde mig på lektionerna. Ingen ångest. Ingen oro. Bara fokus på att lära mig saker. Livet känns plötsligt så lätt.

Idag gick jag i skolan från klockan 08.00 till 20.00 utan rast. Det fungerar bara jag förbereder en matlåda dagen innan. Först ut var rumänska. Det är roligt nu när vi lär oss rumänska som vi sedan kan använda när vi är ute på klinikerna. Patienterna pratar nästan aldrig engelska så vi måste ta hela anamnesen på rumänska. Eftersom vi blir betygsatta på bland annat hur bra vi kan ta en anamnes så känns det viktigt att fila extra på rumänskan nu.

Sedan var det genomgång i semiologi där vi pratade om hur man palperar lymfkörtlarna. Sedan fick vi själva göra det på olika patienter under ronderna (som vi gör sex timmar i veckan under den praktiska delen av kursen). Vi fick också se ett fall med en man som hade ett "kallt ödem" i benen. Vi fick ta anamnesen och gissa diagnosen. Man kunde se att mannen hade cyanos på både läppar och fingrar (huden blir blå på grund av att blodet inte är tillräckligt syresatt) och efter att han berättade att han hade hjärtproblem så gissade vi på att ödemet uppstått på grund av problem med hjärtat och blodcirkulationen. Ett exempel på ett ganska simpelt fall men allt är så spännande nu i början.

Efter det hade vi genomgång i patologisk fysiologi. Det är jätteintressant. Just nu pratar vi om blodsjukdomar och det är verkligen ett hav av information. Jag önskar att jag fokuserade mer på blodkoaguleringen i tvåans fysiologi. Jag har fått läsa igen mycket dessa dagarna. Jag gillade det endokrina systemet mycket mer och lärde mig bara det mest basala om koagulering. Jag ångrar det bittert nu.

Sedan hade jag hygienlabb. Där pratar vi mest om vilka ämnen man hittar i vilken mat och vad de är bra för. Samt vad som händer om man inte äter tillräckligt av dem. Inte jätteroligt men jag tycker det är intressant med kost och hälsa. Jag har lärt mig en del som jag inte visste innan så jag tycker kursen är helt okej trotts all korvstoppning (som till exempel hur man kokar ett ägg eller hur man märker att mat blivit gammal).


Sist ut var patologisk fysiologilabb. Det var det roligaste på hela dagen! Vi fick dela upp oss i grupper om två och två och lösa ett medicinskt fall tillsammans. Jag fick följande fall:

En kvinna kommer in till kliniken med huvudvärk. För några veckor sedan började hon få problem med rika näsblödningar samt blödningar ifrån tandköttet. Innan hon lades in på sjukhuset kräktes hon upp blodkoagel. Efter att ha lämnat sjukhuset utvecklade kvinnan under de kommande nätterna en massa i halsen. Hon kände sig hes och fick svårt att svälja. Vad tror du att kvinnan led av?

Jag har översatt ifrån engelska så det blir lite konstiga formuleringar här och där. Till detta fallet fick vi i vilket fall en lista med hennes blodvärden. Från den listan kunde vi se att vissa av patientens koagulationsfaktorer var kraftigt reducerade. Faktor VII, IX, X och II. Som tur var mindes jag att just dessa 4 faktorer är reducerade vid brist på vitamin K (under en längre tid). Det kan också vara en bieffekt av mediciner med antikoagulerande effekt så som warfarin.

Vi gissade på att "massan" i halsen var ett hematoma (en blödning) nära den laryngeala nerven vilket orsakade hesheten och svårigheten att svälja.

Vi fick rätt för denna diagnosen och i det ögonblicket kände jag mig som dr. House. Det var ren och skär lycka. Det är sådant som är det fina med att läsa medicin. Som jag har skrivit i tidigare inlägg, det är en väldigt häftig känsla att kunna ställa diagnoser helt utifrån den kunskapen man har i huvudet. Det är som att lösa en gåta och det är så tillfredsställande när man benar ut problemet och tillslut kan få ett svar.


Idag var en fantastisk dag! Så här kändes det att gå hem från skolan på ett ungefär. Folk tycker nog att jag är lite obehaglig som går och nynnar för mig själv. Jag har fortfarande inte kommit ner på jorden helt sedan de goda nyheterna igår.

29/10/2012 är ett datum jag aldrig kommer glömma. Idag efter flera veckor av kämpande och ovisshet har jag äntligen fått svaret jag hoppats på från universitetet. Allt är löst och jag kan fortsätta min skolgång som vanligt. Just nu har jag inte ett problem i världen!

Jag väljer att se hela denna händelsen som ett uppvaknande. Eller en varning. Från och med nu ska jag vara bättre än innan. Jag ska ta vara på chansen jag har fått i livet och aldrig glömma hur lyckligt lottad jag är. Det som inte dödar det härdar och detta har verkligen format mig. Nu ska jag prestera mer. Uppnå mer. Sikta högre. Nå längre. Det känns som att livet ligger vid mina fötter igen.

Ett enormt tack ännu en gång till morbror och mamma som gjorde en sådan enorm insats här nere när det såg som mörkast ut. Utan er hade detta inte varit möjligt.

Ännu en gång har jag lärt mig vikten av att aldrig ge upp. Hur mörkt det än ser ut. Vill man något och vet att man har rätt till det så får inget stå i vägen. 


Detta är den bästa dagen hittills i mitt liv. Jag har fått mitt liv tillbaka. Nästa gång jag får uppleva en liknande lycka blir nog på min examen.

Tack alla ni som höll tummar och tår för mig. Som jag sa till morfar tidigare, det är fint att se att det finns rättvisa även här nere där byråkratin är så illa. Ikväll firar jag med något gott till studierna! Hoppas ni har det fint där hemma. Många kramar!

I fredags sa sekreteraren att vice dekanen inte varit i Cluj under veckan och därför har jag inte fått besked från ministeriet. De säger att svar ska komma på måndag senast tisdag. Jag hoppas verkligen jag får mitt svar  imorgon. Jag orkar inte ha det så här. Gå omkring utan att veta hur det ska bli. Känns som att gå i tjock dimma. Jag drömmer om att jag får dåliga nyheter ifrån universitetet hela tiden. Att jag kommer till dekanatet och de säger att ministeriet vägrat acceptera mina papper och att det inte finns mer att göra. Jag har inte fått sova riktigt på flera veckor. Under dagarna försöker jag att slå bort alla oroliga tankar men det är som värst om nätterna.

Jag vet inte vad det är för fel på min dator men det går inte att skriva några inlägg på blogger hemifrån längre. Så nu skriver jag från en annan dator. 
Detta har hänt:

I fredags träffade jag mamma och morbror skolans vice dekan. Hon talade om att universitetet nu erkänner att mina betyg är helt giltiga och att det inte var några problem för dem att låta mig gå kvar. Detta på grund utav alla nya papper som mamma och morbror lyckades skaffa fram nu under veckan. Problemet är att utbildningsministeriet i Bukarest också måste godkänna mina betyg innan jag blir inskriven i skolan igen. 

Nu har alltså universitetet förstått och erkänt att ett misstag begåtts men det är ministeriet som bestämmer. De måste erkänna mina betyg som giltiga och sedan meddela universitetet. Först då kan jag fortsätta som vanligt och ansöka om CSN. Just nu "flyter jag i luften" som de sa. Jag är officiellt inte en elev på universitetet men jag måste gå på alla lektioner eftersom det finns en chans att jag blir inskriven igen.

Vice dekanen sa att jag skulle få mitt besked i slutet av denna veckan men ännu har jag inte hört någonting. Jag försöker att inte spekulera kring det så mycket och bara fokusera på att gå på alla mina lektioner och plugga så mycket jag kan. Men det ligger och gnager i mig och det känns så konstigt att inom några dagar kanske jag måste lämna Rumänien. Bara sådär. Men nu får jag inte tänka så. Detta måste ordna sig. Så är det bara. Alla år av slit här nere kan inte ha varit förgäves. Då finns det ingen rättvisa.


Jag vill passa på att skriva lite om vilket uppsving utbildningen har gjort detta året. Helt nytt för i år är en kurs som heter "praktisk verksamhet". Universitetet har köpt in massor utav dockor för att vi ska kunna öva oss på allt ifrån injektioner till hur man sätter in en kateter. Det är meningen att vi ska ha lite förkunskap innan vi börjar hantera egna patienter. Dockorna är väldigt livlika och en av dem har till och med artificiellt blod i sina vener så att man kan öva på intravenösa injektioner. Sist hamnade jag och min grupp på den gynekologiska delen. Vi fick lära oss att sätta in katetrar, identifiera cancer i livmodern, livmoderhalsen och äggstockarna. Det häftigaste av allt var när vi fick turas om att förlösa en docka. Man kunde se hur fostret kunde fastna på olika ställen i bäckenet och vilka andra komplikationer som kunde uppstå. Det gick att ta av hudlagret så man kunde se precis vilka muskler som fostret kommer i kontakt med. 


Det var en otrolig upplevelse. Jag tyckte det var svårt att få ut "barnet" och läkaren sa att det är ännu svårare i verkligheten. Det känns som att man skulle behöva vara en bastant man för att kunna jobba på förlossningsavdelningen. 
Nästa vecka hoppas jag på att få öva på injektioner. Det är min stora svaghet och det känns nödvändigt att få vässa på tekniken.

Idag kl 11.00 är det dags. Jag har knappt sovit någonting denna veckan. Jag är så stressad och orolig att jag skakar. Det är så konstigt att allt ska avgöras idag. Planen är att lägga fram all fakta och alla dokument som styrker det vi har att säga och hoppas att det räcker för att jag ska få gå kvar. Fungerar inte det ska vi försöka övertyga rektorn om att jag ska få stanna i alla fall i år tre i Cluj och avsluta min bachelor i medicin. Då blir möjligheterna större sedan för att tex söka till Sverige. Just nu får jag inga papper till CSN och universitetet har sagt att jag officiellt inte ens går på universitetet längre men att de ändå sätter mig på listorna för denna veckan. Men pengarna sinar och jag hoppas och ber att rektorn ska bevilja mig åtminstone ett år till här. Skulle det bli så att jag förvägras att stanna blir situationen värre. Då tänker jag försöka stämma dem för alla de pengar jag har betalat i årsavgift under dessa åren. Men nu hoppas jag att det inte ska bli så. Jag hoppas att jag kommer ut ifrån mötet idag utan detta svarta molnet som hängt över mig i två veckor nu. Jag hoppas innerligt att allt ska ordna sig nu så att jag får fortsätta mina studier i lugn och ro. Sänd mig några extra tankar klockan elva är ni snälla. Och alla tår och tummar måste hållas extra hårt!

Min mamma och morbror ska ha en eloge för det hästjobb de gör här nere nu. De springer mellan dekanaten från det att de öppnar tills de stänger. Jag har alltid lektioner under hela den tiden så jag hade inte haft möjlighet att lösa detta själv utan att ha fått så pass mycket frånvaro att jag inte skulle vara tillåten att göra sluttentorna.

Det går framåt men väldigt långsamt. Hoppet stiger och sjunker med väldigt tvära kast och jag känner mer än någonsin hur mycket jag vill stanna. Detta året är bättre än något jag upplevt hittills och universitetet har hämtat sig rejält. Lektionerna ger mycket och bara på dessa veckorna har jag lärt mig otroligt mycket.

Just nu finns det en liten strimma hopp men jag vågar inte säga för mycket nu. Det är nästan svårt att prata om det hela när så mycket står på spel.

Det viktiga just nu är att jag faktiskt har alla papper och betyg som krävs så rätten är helt på min sida. Men vi har hamnat i en byråkratisk loop där någon gjort fel och ingen vill ta ansvaret för det. Så vi håller på att nysta och tjata så gott det går. Utan mamma och morbror hade detta aldrig gått. Vad skulle man göra utan sin familj? Tack också till alla er därhemma som hjälper till med papper och allt. Jag är så glad att jag kan räkna med er nu när det verkligen gäller!

 I slutet av veckan ska vi få svar på hur det blir. Det känns som om jag befinner mig framför en storm. Jag försöker hålla ihop allting och förbereda mig på att möta den. Detta måste gå. Det måste det bara!

Just nu går jag på autopilot. Jag försöker gå på alla mina lektioner och plugga när jag kan men det är som att ta sig fram i lera. Jag kan inte glädjas åt hur intressanta kurserna är, hur mycket jag lär mig varje dag, hur vacker staden är eller hur lyckligt lottad jag är för om bara några dagar kan allt tas ifrån mig.

Jag har lyckats få tag i ett namn på rumänska utbildningsadministreriet men inte fått något svar i telefonen ännu. Högskoleverket i Sverige har också skickat nya intyg och förklaringar till både dekanatet och deras motsvarighet i Bukarest. Jag hatar den här ovissheten mest av allt. Att bara gå och vänta på svar. Just nu är hela min framtid osäker och det är den värsta känslan jag någonsin upplevt. Efter alla strider jag har haft med detta universitetet så har det kommit till detta. Det måste finnas en mening med alla dessa motgångar. Antingen säger universum till mig att jag ska åka hem och satsa på något annat, så känns det onekligen nu efter allt som hänt. Eller så vill livet lära mig en läxa. Göra mig starkare och mer uthållig. Först blev jag starkare av att kämpa mig igenom all skit. Nu blir jag mest kuvad och paranoid. 

Nu finns det inte mycket ork kvar. Ännu en gång krånglar skolan och min plats i universitetet är återigen osäker. Jag orkar inte gå in på detaljerna men universitetet hotar med avstängning om jag inte fixar fram papper som de påstår att jag måste ha innan den femtonde oktober. De säger (efter fyra år) att dokumenten jag ansökt till universitetet med är ogiltiga. Så just nu lägger jag livet på is igen tills jag vet hur det blir. Jag har blandat in högskoleverket men inte ens ett intyg ifrån dem räckte för att lösa problemet. Nu ska de personligen kontakta universitetet och jag kan bara hoppas att det ska hjälpa.

Gud vilken dag! Jag vet inte hur jag ska börja. Och jag har knappt tid att skriva något. Jag fattar inte hur jag ska få tiden att gå ihop. Jag slutar tidigast sex på kvällen (men oftast kl 20.00) och när jag är klar med matlagning och har plockat undan är klockan redan 20.00. Minst. Då har jag max två timmar till att studera innan jag är så trött att ögonen går i kors. Vi kör ofta 08.00 till 18.00 ibland helt utan rast så krafterna räcker inte riktigt. Jag hoppas att jag ska komma in i det efter någon vecka. Helgerna får vigas åt att komma ikapp med alla repetitioner av det vi läser under veckorna.

Men nu till dagens äventyr. Först ut var kirurgi. 08.00 var det genomgång och sedan blev vi presenterade för våra handledare. Kirurgin är upplagd så att vi lär oss teorin under genomgångarna och sedan visar vår handledare oss olika fall på kliniken sedan under labbarna. Allt ifrån mindre sår till stora operationer. det ska bli kul att köpa kirurgikläder och vara med och assistera under en operation. Men det är ett tag kvar. I vilket fall gick vi runt med vår handledare idag och fick se mindre fall. Bl.a. bråck, cancer och infektioner av olika slag. 



Men jag kom till en väldigt jobbig insikt idag. Min fobi för nålar kommer bli ett stort problem. Jag har inget problem med mycket blod, stora sår eller brutna ben. Men nålar. Smala långa nålar som ska pressas in i venerna får det att krypa i mig. Det blev så illa idag att benen vek sig under mig när vi skulle vara med och se hur man hanterar olika injektioner. Jag försökte stålsätta mig. Fokusera på andningen och inte spänna mig. Men tillslut såg jag prickar och jag ramlade ihop. Vår lärare fick fånga upp mig och hjälpa mig sätta mig ner. Och det vägrade gå över sedan. Jag fick sätta mig ner flera gånger under alla de timmarna vi gick omkring. Det gör mig både orolig och ledsen. Jag känner inte igen mig själv som så svag och det är avgörande för min framtida karriär att jag vänjer bort min nålfobi. Men det är ännu bara första veckan och jag hoppas innerligt att detta ska ge sig med tiden.


Sedan var det dags för labb i fysiologipatologi. Det är ett riktigt intressant ämne. Lärarinnan är fantastisk och väldigt engagerad i oss. Idag hade vi labb och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det vi fick göra. Jag brukar som sagt inte vara blödig men detta var väldigt svårt att se tycker jag. Vi skulle använda försöksdjur för att förstå hur intoxikation av olika substanser påverkar dem. Det var tre vita råttor som skulle injiceras. En med alkohol, en med phenobarbital och en med organofosfat. Sedan studerade vi deras beteende och diskuterade kring varför tex råttan som blivit injicerad med  organofosfat hade muskelryckningar och varför råttan som fått phenobarbital fick så mycket gåshud att pälsen stod rakt ut. Allt detta är väldigt intressant och vi lärde oss väldigt mycket på kort tid. Men jag tyckte det var riktigt jobbigt när råttorna skrek när de fick en stor nål inkörd under huden. Man måste ju hålla fast dem och de skriker massor och försöker komma loss. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur rädda de måste ha varit. Hur brutal situationen var för dem. 



I detta fallet fick alla råttor en dos av atropin efteråt så de överlevde ju men jag har hört av eleverna i de högre klasserna att det ska bli betydligt värre djurexperiment framöver. Då kommer jag nog låta bli att vara med och titta. Saker som att se ett djur bli uppskuret medan det lever för att se tarmrörelserna osv känns omöjligt att ta del av. Där drar jag en gräns. Jag trodde inte att jag skulle tycka att det var så här jobbigt. 


Jag undrar lite varför man inte bara gör en video där man filmar alla experiment en gång och sedan visar den filmen för eleverna om och om igen istället för att plåga så många djur varje år för att läkarstudenter ska se med egna ögon hur till exempel organofosfat får musklerna att krampa för att det påverkar typ 3 muscarinreceptorer och stimulerar nikotinreceptorerna vid neuromuskulära förbindelsen (jag passar på att glänsa lite). Det är utan tvekan sjukt fascinerande men det hade varit lika fascinerande att se det på en inspelad film. 

Men det känns med ens så verkligt att jag ska bli läkare. Målet blir liksom synligt nu när jag läser så konkreta ämnen. Imorgon är det dags för farmakologi. Jag är riktigt nyfiken på hur det kommer bli. Och det ska bli roligt att gå igenom det jag läst och förstå det ännu bättre. Jag har mycket som jag funderat på under sommaren. 

Nu måste jag sova. Jag är osäker på hur jag ska hinna med bloggen. Det tar ett tag att skriva ett inlägg och jag har inte riktigt tiden nu med allt jag måste läsa och alla tidiga morgnar. Men i framtiden ska jag försöka uppdatera så gott jag kan på helgerna och några korta ord om det jag varit med om under veckorna. Livet snurrar väldigt fort nu och jag känner mig lite som kaninen i Alice i underlandet som alltid är på väg någonstans. Alltid smått stressad och rädd att bli sen. Jag har full koll när jag sitter på lektionerna. Men där emellan är jag helt lost. Det är en gåta hur allt ska gå ihop och hur jag ska hinna med allt. Men vad är livet utan utmaningar?

Dagen kunde inte ha varit vackrare. Det måste ha varit trettio grader ute. Solen strålade och jag trodde jag skulle smälta bort trotts att jag bara gick i linne till skolan. Jag slutar aldrig förundras över hur vackert Cluj-Napoca är. På vägen till skolan passerar jag igenom centrum innan jag tar mig upp mot skolkomplexet så jag får njuta en del av min fina lilla stad. Jag tycker om de höga kullarna som reser sig runt dalen. Jag älskar kyrkorna, den gammaldagsa känslan över staden samtidigt som pulsen här hela tiden är hög.  Något av det finaste jag sett är det stora torget framför den fina kyrkan som alltid syns på alla bilder utav Cluj. Men det kanske är för att det har ett sådant sentimentalt värde för mig Det var där bussen släppte av mig den där morgonen när jag först kom hit. Nu passerar jag torget varje dag och det känns som om det var igår jag stod där helt vilsen. Fast ibland känns det som ett helt liv sedan. Jag är någon annan nu.

Det är så skönt att skolan har kört igång. Det är fantastiskt att få vara med vänner och familj också men efter ett tag känner jag mig så meningslös när jag bara går och drar hemma. Jag behöver ett syfte. Nu känns det som att jag har vaknat ur en dvala och jag har börjat mitt liv igen. Som att allt stått på paus.

Första lektionen för dagen var morfologi. Vi ska göra en del obduktioner och studera på både mikroskopisk och makroskopisk nivå. Läraren var fantastiskt bra och trotts att han körde på i fyra timmar i ett klassrum som kändes som en bastu så fick han det att kännas som att tiden flög förbi. Vi pratade mycket om hyperemia och sepsis. Sedan var det dags för två timmars hygien. Där pratade vi om kostvanor och kalorier. Om vilken mat som innehåller vad osv. Det var också intressant men det känns som att morfologin kommer ligga mig väldigt varmt om hjärtat.

Imorgon är det dags för fysiopatologi och semiologi. Jag kan knappt vänta! Det är svårt att sova nu när det är så mycket spännande som händer. På onsdag ska vi köra igång med kirurgi och farmakologi. Även om jag vet att det är mycket tunga ämnen nu så tror jag att det kommer bli lättare eftersom det är så intressant. Det är ju nu man lär sig alla "riktiga" läkargrejer känns det som. Innan har vi mest läst om hur kroppen ser ut och fungerar när den är frisk. 

Men mitt i glädjeyran är jag lite tyngd av problemen med dekanatet. Jag orkar inte gå in på det just nu men som det ser ut så finns det hopp om att jag ska kunna lösa situationen. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte fick stanna på universitetet . Det finns inget annat jag vill göra med mitt liv. Men så ska jag inte tänka. Detta året kommer bli bra. Det bästa året hittills. Sedan är jag halvägs igenom utbildningen. Det är helt sjukt. Halvägs. Ibland tror jag att jag drömmer