Hejdå min älskling

Nu har mamma åkt och hon tog min älskade Yoda med sig. Jag saknar redan ihjäl mig. Tycker mig höra hans tassar i hallen hela tiden. Har ropat på honom några gånger och kommit på att han inte är här längre. Jag dör av saknad. Men han har det inte bra här hos mig. Jag är så upptagen hela tiden, varje dag är jag i biblioteket från 08.00 till 15.00 och då har han inget att göra förutom när jag stressar hem och går ut med honom. Och det blir inte bättre när skolan börjar.

Han är det finaste jag har. Är så glad att han är i mammas händer i alla fall. De tycker om varandra och hon lever ett aktivare liv så han kommer vara lyckligare i Sverige. Mer natur och allt. Det värmer.



Min fantastiska mamma bilade hela vägen ner hit från Sverige för att hämta mig, det blev dock bara Yoda som följde med tillbaka. Jag har ingen tid till något annat än tentor. Jag tar mig till Sverige först i September.

Mamma ställde mig i köket och lärde mig laga mat. Mycket annat hann vi inte med. Jag kan en del grundrecept men är det någon som sitter på bra, nyttiga och snabba recept så är det mamma.

Yoda gillar mamma. Han sov bredvid henne varje natt :)


Vi var ute med Yoda en hel del. Det var minst sagt på tiden att han fick komma ut och träffa andra hundar. Min lille kille....




Pratar fortfarande med honom ibland fast han inte är här. Det är sjukt att man kan älska en hund så mycket....

*

Jag kan verkligen rekommendera simning! Jag är så mycket piggare och orkar mer än någonsin. Varannan dag simmar jag ca en timma och det räcker. Kilona rinner av och kroppen känns starkare. Så synd att jag inte tog mig i kragen tidigare. Känns som att man når sin fulla potential när man tränar.

Från och med måndag så är det råplugg som gäller. Hittills har jag pluggat ca fem timmar om dagen. Det räcker inte. Jag har fyra stora tentor att göra och två små. Och första tentan är den 5:e september. Jag måste sitta minst åtta timmar varje dag. Känns omöjligt nu men jag har klarat mig förr med sämre odds.

Önska mig lycka till!






Jag är just nu under konstruktion med hjälp av min kära mamma som är här och hjälper mig klara ut mitt (för tillfället) trassliga liv.


Fick höra om det som hänt i Norge först på söndag kväll. Mitt internet hade lagt ner över helgen. Kunde inte tro mina öron när mamma berättade om massakern. Man slutar aldrig förvånas över den ondska som finns i världen. Så nära denna gång.
Mina tankar går till offrens familjer och till alla förlorade söner, döttrar, bröder och systrar. Ett tafatt försök att få ord att räcka till......



Spökstad






Tiden står stilla här i Cluj. De heta dagarna flyter ihop och allt har blivit tyst. Många affärer har stängt tills studenterna kommer tillbaka och folk åker hem till sina städer. Känner mig väldigt ensam men jag måste stanna här tills september om jag ska ha disciplin nog att plugga.

Jag har äntligen lyckats ta mitt första blodprov!
En läkare på praktiken tog tag i mig och mer eller mindre tvingade mig. Tjejkompisarna stod bakom och var beredda att ta emot mig ifall jag skulle svimma. De två första dagarna kämpade jag nämligen med alla krafter för att inte svimma bara av att titta på en spruta. Jag är inte helt immun ännu, blir fortfarande knäsvag när jag ser blodprov men det börjar ge sig. Det är ett enormt kliv i rätt riktning för mig.


Jag har inte mycket annat att göra än att plugga och gå ut med hunden. Därför har jag börjat simma. I snart två månader har jag kört hårdpass varannan dag i simhallen nere i centrum. Det har gett mig mycket. Jag orkar mer och jag ser min kropp förändras vilket ger mig mer motivation. Började tröttna på att ständigt vara trött.

Annars står tiden stilla som sagt. Tentorna känns som ett berg framför mig och jag vet som vanligt inte hur jag ska klara av allt. Det är bara till att strunta i alla röster som viskar att jag aldrig kommer klara det och försöka ta mig upp till ytan och kämpa på med näbbar och klor.


Som en vis man en gång sa:

"It will get a lot worse before it gets better"